Gloom

 Nu är sommaren slut och dags att hata livet. Därför ordineras en Gloom-lista.

Gloom-rock

1. Trailer Bride - Graveyard (1998)

"Southern Gothic"-favoriterna i Trailer Bride drar ner stämningen rejält med lite bottleneck slides och såg.

2. Madrugada - Hands Up - I love you (2001)

Deppar-jepparna i Madrugada visar att till och med norrmän kan man låta deppiga om de verkligen vill.

3. Nick Cave & the Bad Seeds - The Weeping Song (1990)

En klassiker. En av Nick Cave's bästa. Och helvete va snygg han var på denna tiden. Bakåtslickat fettigt hår, blek och lite kraterface. Trots (tack vare?) low-end-produktionen och den fantastiska sången håller den än.

4. Paula Frazer, Tarnation - Western Star (2018)

Underbara Paula Frazer, ibland under namnet Tarnation, ibland både och tycks det. Sjukt underskattad amerikansk singer songrwriter. Faktiskt temporär sångerska i Faith No More under tidigt 80-tal.

Låten är från hennes senaste album efter ett långt uppehåll i skivutgivande.

5. Grant Lee Buffalo - Fuzzy (1993)

Titelsingeln från Grant Lee Buffalo's första platta är inte något man spelar som stämningshöjare. Däremot en mycket fin, uppgiven, sång + lite desperat falsett.

6. The Gun Club - Mother of Earth (1982)

Härligt deppig kobojsar-ton i denna från psykopunkarna i The Gun Club. Den dova, djupa rösten, går ner i källaren, stänger igen syretillförseln och eldar på i kaminen.

7. Giant Sand - Stranded Pearl (2008)

Sångaren Howe Gelb leder projektet Giant Sand och vet även han hur man sjunger djupt, dissonant och uppgivet. Här harmoniserar hans röst fint med Isobel Campbell (Belle & Sebastian).

8. Jon Langford - Strange Birds (2003)

Jon Langford är en veteran på alt-country-scenen. Lite mer lättsmält men ändå fint melankoliskt. Kompas här av mina kanadensiska favoriter The Sadies.

9. OP8 - Crackling Water (1997)

OP8 är (var?) ett sidoprojekt med bland ovan nämnda Howard Gelb och lite folk från Calexico. Det har hittills bara resulterat i en skiva, en mycket fin sådan. På sång hör vi Lisa Germano, en multi-instrumentalist (kanske mest violinist) som bland annat spelat/sjungit/samarbetat med storheter som Bob Seger, John Mellencamp, Indigo Girls, Simple Minds, Johnny Marr och Bowie.

10. Silver Jews - Suffering Jukebox (2008)

Kanske mer melankolisk än deppig. Silver Jews bestod av Steven Malkmus och Bob Nastanovich (Pavement) samt David Berman. Berman gick tyvärr bort för några år sedan, alldeles för ung. Han hängde sig för att avsluta ett liv i depression, fattigdom och drogberoende.

Låten passar fint in som avslutning på listan. Ganska banal låt som görs av den ostiga damkören i refrängen. Lite gungar vi med i refrängen samtidigt som vi inser att det egentligen är vädret och mörkret vi hatar så här års. Och det blir ju bättre.

Rykande Inaktuell Vinyl

Semester, knasig jobbsituation och en trasslig högtalare på kontoret har gjort att jag lyssnat på ganska lite musik på sistone. Så i brist på ny inspiration gjorde jag som jag brukade, jag kollade om vinylen kunde vägleda mig. Och det kunde den som vanligt. Här kommer en lista av mina tio senaste fysiska inköp. Fast digitalt på spotify. Fast jag har köpt dem liksom... ja ni fattar.

Jag tror inte ni hittar så mycket nytt här, det är mest gammal skåpmat, jag har handlat klassiker på sista tiden. Till exempel har jag äntligen fått tag på Roky Ericksons The Evil One, den är inte vanlig. Jag lade också lite för mycket pengar på den. Även Television har jag velat ha länge. Sedan har jag lågintensivt shoppat en del Tom Waits efter vår fokuslysnsing på honom.

Jag hoppas att ni återupptäcker lite gamla låtar som ni lyssnat lite för lite på på sistone. Lite av en comfort-zone-lista helt enkelt, hoppas den smakar.

Listan: https://open.spotify.com/playlist/2EF9vyGCMHi5pb7LHS93xY?si=c124bf5eb7bc47df

Kanske reagerar någon på att omslagen skiljer sig lite mellan internet och verkligheten. Det beror på lite olika utgåvor och allmänt krångel, ett av de stora nöjena med att gräva vinyl.

Kraftwerk

Ok så idag slängs det lite fokus på en av dom mest stilbildande banden inom den elektroniska svängen. Jag gillar att kalla dom kompisar eller avlägsna vänner, för även om vi aldrig setts så ligger dom till grund för mycket av mitt intresse och utforskande av electronica.

Pionjärerna i fråga är då så klart grundarna Ralf Hutter och Florian Schneider, fler tillkom senare såklart. Dom startade detta 1969-1970, inte så långt ifrån Beatles' Strawberry Fields Forever. Det började med mycket "kraut", men sen tog dom en sväng och blev mer elektroniskt fokuserade. Om ni undrar var techno kom ifrån så är detta inte ett helt fel ställe att börja kika på.

Kör språkmässigt blandat så gott det går på tyska, franska och engelska som var deras diveristet.

Lista

Autobahn - Fattar fortfarande inte hur dom kunde vara så tidiga med detta (1974). En klassiker, närapå instrumental, som aldrig blir gammal. Original-singeln fanns på vinyl hängandes på väggen i skivbutiken där jag jobbade. Bara 500 pix, vilket var lite väl smaskigt för mig då. Saker man ångrar. Fullängdar-versionen på 20+ minuter är av omtanke inte med i listan. Men rekommenderar den i bilstereon eller lurarna på den faktiska autobahn i 250 knyck. Förändrade iallafall min syn på livet lite grann.

Trans-Europe Express - Rytmiskt en fin fin bit och mysiga slingor.

Die Roboter - Såklart kan vi inte ha en Kraftwerk-lista utan denna pärla. Osäker men den är nog deras största hit i modern tid (autobahn kanske i omodern tid). Må vara lite lång, men dur/moll-skiftena dom ofta avänder i sina låtar för den framåt och hindrar den effektivt ifrån att bli tråkig.
Jag minns när jag hörde denna för första gången. Det var i fritidsrummet på högstadiet. Det kallades "Antons hörna", och Anton spelade alltid olika typer av musik på kassetbandspelaren. Jag var ju hårdrockare per tonårs-identitet, och det var alltid syntarna mot hårdrockarna. Gillade soundet så mycket. Men så stod man där och var rädd för att erkänna att man tyckte om synt också. Men albumet fann sig in i min walkman, och där startade det.

Radioaktivität - Underbar grund-melodi och härliga slingor ovanpå det. En av favoriterna för mig. Och dom underbara tyska vocalsen gör det inte lättare att tycka illa om den.

The Model - Ja inte så mycket att säga här. Underbar melodi och hook. Mången musiker har gjort covers på den, med varierande resultat. Efter Die Roboter är det nog en av deras högsta. Musiken räddade nog dom här, texten är ju problematiskt dålig.

Electric Café - Den är bara så himla skön. Har inget mer att säga än så.

Pocket Calculator - Söt led-slinga och en massa göttig blip blop. Gillar att dom inte viker ifrån sina stabbiga vocals. Stilen på komp-slingorna anammades av mången trance-artister sedermera på 90-talet.

Music Non Stop - Här hör man tydligt influensen till vad som sen skulle kallas electro, om än mycket långsammare än vad det skulle bli.

Expo 2000 - En modernare bit dom producerade för Hannover Expo 2000 world's fair. Det första nyproducerade materialet sen Electric Cafe 1986.

Metall on (auf) Metall - Vi avslutar med en av mina favoriter. Rytmiskt lysande, att få melodier ifrån slagverk på det sättet. Detta är "svansen" till Trans Europe Express medley't, som man tydligt hör. Elektronisk instrumental när det är som bäst.

Peace out.

.

SwampySouth

 

I kräftsäsongens utebbande sluttamp och med de långa nätternas intåg hälsar jag er varmt välkomna till denna vår träskbundna Odyssé. Måhända sörplas det än på kräftor i myggsvärmstäta aftnar i dunkla vrår av Skåne, Sveriges svar på USAs SwampySouth. Den gemensamma nämnaren mellan den dyiga delen av amerikanska södern och Skåne är förstås kräftor och sprit. Fulsprit som hembränt och moonshine eller beska droppar från finare legala kreatörer kan kvitta. "Nej! Kräftor kräva dessa drycker!" För att citera Albert Engström.

 

Härvid är ni alla villigt eller ej vittnen till denna omgångs sumpiga, dyiga, kvalmigt heta och fuktiga omgång av listan. Genom ett mentalt dis av molnförmörkad och fördunklad omdömeslöshet frameggad av hembränd sprit och en liten dos Voodoo så bjuder jag på cajungrytor, kräftor och stålgitarrer. Allt varvat Blixtsnabb banjo och lite Soggy bottom Boys. Vi får sällskap av kända morbida vampyrer och mystiska träskutforskande detektiver som jagar en seriemördare. Det blir fet Finsk Creol från Fatboy. Soggy bottom Boys Odyssé genom bröderna Coens Homerosiska äventyr är en musikalisk höjdpunkt värd sin alldeles egna bemärkelse då denna cinematiska höjdpunkt från år 2000 sprider ohämmad glädje och förnöjelse som vi alla så väl behöver mer av i denna vår ack så magifattiga värld. Som ett ståtligt monumentalt långfinger åt kung Bore kan musikkollektivet kanske inför denna fredagsnatt sörpla på en kräffs, klä sig i lämplig hatt och sänka en hutt i tribut till denna ljuva sommar så vi må se denna åter då vi träder ut ur det stundande perpetuella mörkret.

 

SKÅL TA MIG FAAAN!

 SwampySouth

Kärlekens Gud – 30 år av Eros

 

Det var något av ett experiment som företogs under mitt midsommarfirande. Utöver den sedvanliga sillen och fyllan skulle såklart musik avnjutas. Inte sådär aktivt utan mer i bakgrunden: Höras men ändå inte höras, bli en del av dukningen mer än själva huvudrätten. Experimentet var lika banbrytande som enkelt, avsett att testa en tes jag drivit på min egen hörna ett tag: Kan man bli trött på Eros Ramazzotti?

Eros Walter Luciano Ramazzotti föddes i en förort till Rom 1963. Redan som artonåring blev Eros upptäckt i en musiktävling och drog med sig sin mor och sin bror till Milan för att göra karriär. Och vilken karriär sen! Redan aktiv i över 30 år, sålt mer än 60 (nu kanske 70) miljoner skivor fördelade på elva studioalbum (ofta i en italiensk och en spansk version), en EP, några samlings- och och live-skivor samt 37 singlar.

Jag skulle våga påstå att få artister har bibehållt ett såpass konsekvent sound under hela sin karriär (givetvis 100% till hans fördel). Han rör sig i något sörjigt mellanting mellan rock, pop, singer-songwriter med allehanda inslag. Eller som Wikipedia benämner det: Adult Contemporary.

Men hur föll experimentet ut? Vad var utlåtandet från mina medfirande forskningssubjekt? Var midsommarnubben lika god som mina förhoppningar var höga?

Givetvis var nubben kanongod, och givetvis kan man inte bli trött på Eros! Men för all del: döm själv utifrån listan med en låt per skiva från 1985 till 2015. Och kom ihåg: Eros är längtan. Eros är medelhavssensualism. Eros är evig sommar. Än är sommaren inte slut. Rensa ljudpaletten med solig åtrå innan höstens intåg kräva mörkare tongångar.

Listan: https://open.spotify.com/playlist/3YsGa231UWASC9v7lD98rR