Dags för lite straffjazz! Min farsa brukar alltid säga att hans gräns för "modern" jazz går vid Coltrane. Många har lite svårt för honom eftersom han är det klassiska exemplet av den introverte jazzsolisten. Finns nog ingen som försvinner in i sig själv så mycket som Coltrane. Om man orkar lyssna fokuserat på hans långa epos (finns en Japan-inspelning av My Favorite things som är 1h, 5 min lång) hör man att han är på en upptäcksfärd i allt han spelar. Jag fattar om vissa kanske inte pallar listan men om man gör det är det värt det. Han var en stor innovatör. Första låten Giant Steps var ett paradigmskifte inom jazzen med det multitonika-system som han introducerade (Coltrane changes). Pianisten Tommy Flannagan som satt in på denna plattan med stort självförtroende blev bortgjord eftersom han inte hade kollat in det nya systemet som geniet kom med (hört väldigt tydligt i hans solo!). Han fortsatte även på det modala paradigmskiftet som Miles Davis lekte med på Kind of Blue. Istället för att sola över jazz-standard-ackord består låtkompositionerna av långa taktperioder på ett och samma ackord. Detta ställer nya krav på solister där de får tänka till mer med sina tonval. Dock ger det även en helt ny sorts frihet och luft i musiken. Låtarna My Favorite Things och Afro Blue är bra exempel på detta. Jag har begränsat antal låtar till 7 p.g.a. deras längd.
Coltrane bitar
No comments:
Post a Comment