Som jag nämnde i chatten har jag haft lite svårt med inspirationen på sistone. Så med inget att utgå från var jag tvungen att öppna mitt sinne och låta helt ny (för mig) musik bara sätta sina avtryck och se var det tog mig. Jag lyssnade på allt, jag sökte upp nytt, jag gick på konserter och jag utforskade spotifys allra mörkaste djup. Den här gången skulle det inte finnas några gränser. Jag lät mig svepas med i en flod av musik, jag fångades av olika strömmar och kastades hit och dit. När floden så småningom förgrenade sig flöt jag med, tillsammans med de låtar och det näringsrika slam som samlats längs vägen. Vilken väg skulle jag ta?
Jag kunde hamnat i en flodfåra med sjuttiotalsrock, country, svår tysk industri eller kanske dödsmetall. Det är ju där jag brukar ligga och skvalpa.
Men nej, den musik jag fann mig omgiven av när jag slutligen nådde utloppet var av en helt annan karaktär. Här samsades schamaner på vinterfjället med midnattssaxofoner, storstadselektronik och näverblås. Den kaosiga blandningen överraskade mig med att sitta underligt bra ihop. Vattnet hade slipat bort kanterna och allt såg plötsligt ut att höra ihop.
Vi börjar med lite upptempo. Ångestladdad mörkersynth om mord och elände. Det svänger och det pulserar. Det som först verkade stelt och kantigt är plötsligt melodiöst och stämningsfullt. Sedan stannar vi i storstadsnatten med lite suggestiv midnattssaxofon och rullar över i ett sömnigt storbandsgung, som en bortglömd orkester sitter och spelar utan att någon dansar.
En trallvänlig snutt med både bibehållet lugn och mässingsblås tar oss över till en längre passage med näverblås, gläntor, snö och små gnagare. Det är stämningsfullt och fint. Sa någon nyckelharpa? Inte jag.
Otto A Totland, som uppträdde häromdan på Malmö Live, tar oss med varsam hand och underlig uppmickning av flygeln vidare till Allison Lorenzen som verkar gett sig tusan på att hitta ett sätt att förvalta Enyas arv. Det gör hon på ett trevligt sätt.
Men är det rave?
Som Enya är.
Linda Fredriksson reagerar på hur mjukt allt blev, och lurar in oss i ett rejält kantigt och stämningsfullt stycke med sladdrigt blås. Bo Hansson får sedan samla in oss. Bring us home Bosse.
De grå hamnarna. Efter detta lämnar vi världen och far vidare ut på okända vatten.
No comments:
Post a Comment