Spela Alan

Ohoj Musikvänner. Denna vecka tänkte jag att vi skulle ta och lyssna lite The Alan Parsons Projekt. Jag försökte pitcha detta som ett potentielt musik-vecko-fokus vid senaste meet-uppen, men eftersom intresset var lite svalt fördjupade jag mig själv och har nu sammanställt min “best-of” …Med facit i hand var det nog bra att vi inte gjorde ett fokus, för plattorna blir gradvis sämre och skivorna mot slutet av 80-talet är inte jättekul.

Om jag ska vara ärlig skulle knappast The Alan Parsons Projekt kvala in på en någon top-lista av mina favoritartister. Dom är i alla fall inte “top-of-my-head”. Problemet är just nog att dom är lite för anonyma. Dom har inte någon hit av stor magnitud, eller minnesvärd front-figur – eller ens en ball gimmick. Dessutom spelade dom inte live. Och dom få musikvideos som finns är inte jätteinponerande heller.

Musikaliskt är också The Alan Parsons Projekt är lite svåra att placera. Prog-folket brukar inte riktigt tycka det är prog, men det är inte heller tillräckligt artsy för art-rock. Samtidigt är det lite för konceptuellt för att platsa som vanlig soft-rock eller pop. Så sanningen är väl som vanligt, någonstans mittemellan. Det handlar alltså om någon soft-prog-rock-hybrid – Vilket kanske inte kommer som en överraskning, faktiskt faller mig på läppen! Någonstans mellan Pink Floyd och Steely Dan kan man säga.

 

Det APP faktiskt har är en snyggt sound, vilket gör att jag återkommit till vissa låtar år efter år. (Trots att jag ofta har svårt att komma ihåg namnen på själva spåren.) Som man kanske kan förvänta sig är det väldigt välproducerad musik vilket förmodligen gjort att dom har blivit rätt poppis i audiofilkretsar. Idag snackas det sällan om The Alan Parsons Project, trots att dom lär ha sålt 55 millioner skivor vilket inte är Pink Floyd siffror, men fler än Tallking Heads. 

Men vad eller vilka är då The Alan Parsons Projekt? Är det ett band, en artist? Njea, Det är precis som namnet säger, ett projekt. Projektets medlemmar består i huvudsak av musikproducenten/Ljudteknikern Alan Parsons och Låtskrivaren/keyboardisten Eric Woolfson. Genom åren har projektet haft ett gäng medlemmar/musiker/vokalister som gästat återkommande (Inte helt olikt just Steely Dan som i likhet egentligen också är en duo med gästmusiker). Men detta är altså främst Alan och Eric’s projekt (även om Alan fått ge det sitt namn). 

Alan började sin karriär som ljudtekniker i Abbey Roads studion och jobbade bla. med Beatles 2 sista skivor. 1973 jobbade han med Pink Floyd på Dark Side of the Moon, där han bidrog mycket till soundet tack vare sina innovativa tekniska produktionslösningarna (som tex. bandloopar). Och det var han som plockade in Clare Torry på låten ‘The Great Gig in the Sky’. Alan lär bara ha tjänat ca 6000kr i veckan för det jobbet vilket kanske blev moroten till att starta en egen musik-karriär.

Eric Woolfson började kariären som låtskrivare och pianist, men tyckte att det var segt och gick över till att jobba som manager istället. Han signade Carl Douglas – känd för en av de första disco-låtarna: mega-hitten “Kung Fu Fighting” och även musikveckofavoriten Al Stewart. (Vars skiva ‘Year of The Cat’ producerades just av Alan Parsons) Eric var den primära låtskrivaren och ibland sångare i projekte. Det var ändå hans idé att projektet skulle namneges efter Alan, vilket gjorde att han kunde förbli anonym. (Något han kanske ångrade på senare år)

Alan och Eric träffades en dag i Abbey Road studions lunchrestaurang där Eric lär ha berättat om att han hade ett gäng ofärdiga låtar baserade på Edgar Allan Poes noveller. Alan hade visionen att musikproducenten skulle bli framtidens rockstjärna (Han var långt före sin tid där) och tillsammans beslöt dom sig för att färdigställa materialet till en skiva med hjälp av olika musiker i deras gemensamma krets. Skivan blev The Alan Parsons Projekts första LP, av totalt 11 Studioalbum. Ett tolfte, helt instrumentalt album på konceptet “schack”, spelades in 1979 men färdigstäldes inte . “The Sicilian Defence”,  släpptes först 2014 som en del av ett box-set. En inofficell APP musikal/platta på temat Freud släpptes 1990 under Eric Woolfsons namn, men producerades av Alan Parsosn och hade the ‘usual suspects’ av APP’s musiker. Det blev deras sista sammarbete innan de gick skilda vägar. Woolfson dog 2009. Parson är fortfarande aktiv, förläser om studioteknik och spelar numera live under namnet Alan Parsons Live Project, eller Alan Parsons Symphonic Project.

Enjoy!

Playlist här:

Spela Alan

Om Låtarna

3 av 4 medlemmar från Skotska Powerpop bandet Pilot blev regelbundna APP kollaboratörer. Fina Tröjor!

Sirius/Eye In the Sky – Eye In the Sky [1982]

Jag åberopar “lex Sweet Thing” och hävdar att dessa två låtarna ska räknas som ett verk (I denna kontexten) :-P Detta är den mangifika inledningen till projektets 6:e album och kanske deras 2 kändaste låtar.

Den förstnämnde, introt, är stark förknippad med Chicago Bulls som länge använt sig av det instrumentala spåret när dom presenterar sin laguppställning. Den senare är deras största komersiella singel trots att Alan själv egentligen inte trodde på låten. Jag tycker den är en smäktande soft-rock låt med en otroligt najs atfmosfär och sound. Konceptet på skivan är kanske inte så starkt som andra APP-album, men det lär vara inspirerat av George Orwells 1984. På Eye in the Sky är det Eric Woolfson som står för lead-sången. Värt att nämna är att den drivande gitarren spelas Ian Bairnson från Pilot som även spelade b.la. på Kate Bush plattor. Han dog dessvärre den 7:e April. RIP

Det mäktigt retro-futuristiska omslaget till I Robot. Foldup. Något för vinylsamlaren?

I Robot – I Robot [1977]

Från deras 2:a skiva, som likt titeln avslöjar är ett konceptalbum baserad på Isac Asimovs novell. Planen var ursprungligen att Asimov skulle berättat storyn, men tyvärr satte sålda rättigheter stop på detta. I likhet med Sirius så är den här låten lite av ett intro till nästa låt. Men den är tillräckligt lång och distinkt för att för att klassas som egen låt, enligt mig. APP har många instrumentala låtar, och denna har i likhet med många andra ett skönt retro-futuristiskt sound (som säkert var hi-tech 1977). Här kan man göra sig påmind om att 1977 var ett stort år för sci-fi med Star Wars premiär och Närkontakt av 3:e Graden. Tjusigt duclimer och clavinett dessutom!

I Wouldn’t want to be Like you  – I Robot [1977]

I Robot glider fint i denna Disco-Funkiga singel med klara Pink Floyd vibbar. Jag vet att vi har diskuterat just det där gitarrsoundet i något sammanhang, det är snarlikt Gilmours sound på the Wall men den släpptes 2 år senare. Även själva solot är väldigt smakfullt. Pakistanfödda Lenny Zakatek sjunger hursomhelst lead på denna – och på totalt 24 andra låtar på 8 totalt av APP’s skivor. Snygg låt är det i alla fall.

Det kanske fanns goda anledningar till varför varken Alan eller Eric frontade bandet…

The Raven – Tales of Mystery and Imagination [1976]

Från debutplattan. APP är rätt kända för att att pionjära musikutrustning. Detta är en av de första pop/rocklåtarna med Voccoder. Även om flera höll på med detta samtidigt (ELO, ELP, Pink Floyd bl.a.) Detta är en av få låtar där Alan sjunger, just genom voccodern. Resten av låten sjungs av Leonard Whiting en skådespelare som vann en Golden Globe för sin roll som Romeo i filmen Romeo & Julia 1969. Detta är hans enda sånginsats på skiva men en av deras populäraste låtar. 

En ung Alan i orange med George Martin och några halvkända killar från Liverpool (Notera George Harrisons fina boots) 

Voyager /What Goes Up – Pyramid [1978]

Från 3:e skivan. En till platta som börjar med en låt-svit med ett intrumentalt intro-spår. Voyager funkar som intro till What Goes Up. Konceptet på denna skivan är pyramiderna i Giza eller nått om civilisationers upp och nergångar? Skotten David Paton som spelade bas på samtliga APP album sjunger lead på denna. En jäkligt tjusig komposition med sin lite udda takt och delar. Skivan vann en Grammy för “Best Engineered Recording” och Alan vann även “Engineer of the Year”. 

Gullgossen Lenny i all ära, men hans stickade ap-tröja är förjävla mäktig.

Games People Play – The Turn of A Friendly Card [1980]

Från den 5:e skivan.  Lite Disco feeling på denna låt sjungen av Lenny Zakatek. Svängig låg är det i alla fall med snajsiga gitarrsolon. Konceptet för skivan är “Gambling” och spelindustri.
Alan Parson spelar även det unika instrumentet “Projectron” på denna låten - en sorts mellotron/analog-sampler som han byggde själv. B-sidan innehåller sångsviten “The Turn of A Friendly Card”  som består av inte mindre än 5 namngivna spår…om de ska räknas som en eller flera låtar kan vi ju diskutera på Slack. 

Fun Fact: Alan Parsons är kusin med den fantastiska skådisen Oliver Reed (Kanske mest känd från Gladiator och en av mina absoluta favoritfilmer: Dom Tre Musketörerna (1973) 

Pipeline – Ammonia Avenue [1984] 

Från 7:e plattan som var inspirerad av Imperial Chemical Industries kemifabrik. Udda koncept på en skiva kan tyckas, men den sålde ändå förvånasvärt ok. Detta är väl kanske deras sista bra skiva om ni frågar mig. Dom sista 4 plattorna lider av att man övergett det sköna analoga soundet och har rätt trista låtar. Pipeline är ett instrumentalspår som är lite av en sleeper, den börjar som ett ganska avskalat och typisk APP-spår med en tv-spelslikande arpeggio på klaviatur. Men bygger fint till ett svulstigt sax-solo och blåset på slutet är riktigt flott.

Den mytomspunna Arthur Brown, nu och då. Fortfarande lika galen. Ännu mer färgglad.

The Tell-Tale Heart – Tales of Mystery and Imagination [1976]

Tillbaka till debutskivan och ett verk inspirerat av Edgar Allan Poe med samma namn som låten. Den är skriven ur perspektivet av en person som försöker övertyga läsaren att hen inte är galen: Och vad passar då bättre som gäst-sångare än galenpannan Arthur Brown? “Skräck-rockens grandfather”. Arthur är väl kanske mest känd för sin fantastiska hit “Fire” från ’68 och för att att vara mannen som introducerade Corpse Paint make-up. Arthur Brown är idag 80 bast, fortfande lika galen och slöppte en skiva så sent som förra året med skräckrocksklassiker. En legend. 

Ett skivomslag som hade fått Prince att rodna. Peter var en av Freddy Mercuries bästa vänner, dom hade nog vissa gemensamma intressen.

Some Other Time – I Robot [1977]

Efter den urladdningen tyckte jag att det kändes bra med något mer finstämt. Some Other Time är faktiskt en duett mellan Jamaikanskfödda Quer-ikonen Peter Straker och brittiska sångerskan Jakri Whitren. APP hade främst manliga vokalister, t.o.m. på skivant 'Eve' från 1979, ett konceptalbum om "starka kvinnor" sjöngs bara 2 av låtarna av tjejer. Ganska svagt. Ett förövrigt ganska svagt album i min mening - och därför valde jag istället denna. Some Other Time har allt: Den börjar med smäktande piano och en spöklik melankolisk melodi. En härlig analogsynth-hook vars melodi också spelas senare av det episka blåset. Grym Dynamik mellan partierna, sedan ett dubbel-gittarssolo a la Thin Lizzy. Vad mer kan man önska?! …Tja kanske att den inte skulle fada på slutet, men man kan ju inte få allt!

Alan i studion. Notera Fairlight CMI synthen (datorn) i bakgrunden. Alan var en av de första som använde denna förhistoriska samplings-synth, tillsammans med bla. Peter Gabriel, Led Zeplin och Kate Busch.

Hyper-Gamma-Spaces – Pyramid [1978]

Vi avslutar med ännu ett instrumentalspår från Pyramid. Som ni kanske noterat använder väldigt ofta APP sig av arpeggion i sina låtar, gärna spelad på synth eller annan klaviatur - det är lite av deras signatur-sound. Även här tycker jag att dom var ganska tidiga på bollen, detta är samtida och inte så långt från vad andra synth-pionjärer som Jean-Michel Jarre eller Kraftwerk höll på med. Denna har najs shuffle-feeling vilket annars kanske inte är så vanligt i den här typen av låtar? 

Bonusvideos:

Klassisk klipp med Alan Parsons referens från Austin Powers:

Eftersom vi snackat om 80-tals videos måste jag dela denna från deras 9:e platta (1985). Halv-dan låt men en av de konstigaste videorna jag sett på länge. 

Det finns ju rätt mycket koppling mellan APP och Pink Floyd. The Pink Project var en Italiensk (?) grupp som gjorde mash-ups. Här har dom slagit ihop APP’s MammaGamma och Another Brick In the Wall (II) till en rätt lyckad-disco-kombo.