Jepp. Det är alltså 12, enligt mig, solida tracks. En låt för varje månad. Jag gör detta dels för att jag vill dela med mig av lite godbitar som inte lyckats hitta sig in in någon musikvecko-lista ännu. Men också för att påminna mig själv att det fortfarande görs en hel del bra musik!
Jag hade även i år samlat ihop en shortlist på ca 100 låtar som destillerades ner till följande lista. Har gjort mitt bästa för att matcha låt-med-månad (release datum) men fick ibland vara lite kreativ och kanske inte helt konsekvent …Det hade varit lite väl svårt annars.
Enjoy!
Listan. Twenty Twenty Four Hindsight
Om låtarna:
 |
| Läsglasögonen på. Med så avancerad lyrik är man väl ursäktad att ha texterna på ett notställ? |
Januari
LYR – A Brief Chronicle of Birds in the Autumn and Winter Months of 1886 Pt II
Vi börjar listan med ett band jag upptäckte i år och som faktiskt blev en av mina mest lyssnade artister. Kanske en av de längsta låttitlarna i år? LYR (Land Yacht Regatta - ej yacht-rock relaterat) är ett samarbete mellan sångaren Richard Walters, producenten Patrick J Pearson och Engelska hov-poeten Simon Armitage.
Jag har verkligen fastnat för 61-åriga Simon Armitage’s fina texter. Skivan är dessutom en konceptplatta skrivet ur perspektivet av Naturhistoriska museet på Eldon Street i Barnsley. Udda, Smalt, Pretto? Kanske. Men förvånansvärt lättlyssnat.
 |
| Om mixar bild 1 och 3 får man personen i mitten. Science bitches. |
Februari
Maya Hawke – Missing Out
En genuin Nepo baby. Maya är förstås barn till Uma Thurman och Ethan Hawke och är Svenskättling på sin moders sida. Efter ha slagit igenom i Stranger Things och i Tarantinos Once Upon A Time in Hollywood har nu också lanserat en hyggligt framgångsrik musikkarriär. Hon är väl ärligt talat ingen “stor” sångerska men rösten funkar perfekt till lite nochalant och quirky indiepop. Hon är även rösten till “Ångest” i Pixars Inside Out 2. Jag tycker den här låten är en genuin ear-worm och riktigt charmig.
 |
| Daniel Romano och hans Outfit. Påpassligt i matchande outfits. |
Mars
Daniel Romano – Where’s Paradise
Kanadensaren Daniel Romano är ju ingen främling i musikvecko-sammanhang precis. Men han lyckas fan leverera bra grejer år efter år även om han hoppar mellan genre lite titt som tätt. Where’s Paradise är en högoktanig garagerock-rökare som inte ber om ursäkt. Rocken må vara död i media och allmänhetens öron men enligt mig är detta är ett vitalt livstecken.
 |
| Den där klänningen lär kosta mer än en 3:a på Södermalm. |
April
WILLOW – b i g f e e l i n g s
Man vet ju med säkerhet att det rör sig om Gen Z när dom har noll respekt för versaler och gemener. Jovisst, ytterligare en Nepo baby har nästlat sig in på listan. Den här gången är det Will Smiths yngsta dotter Willow Camille Reign Smith som trots sina 23 har släppt 6 studioalbum. (Den första när hon var blott 15!). Men låt inte hennes bakgrund skrämma er, detta är väldigt proggig neo-soul och i min mening en kul och spännande komposition. Hon är nominerad för en grammis för låten. Undrar om hon vågar ta med farsan till prisutdelningen?
 |
| Streaming-intäkterna räckte inte ens till ett frisörbesök, Men bröderna citron är inte vidare sura för det. |
Maj
Lemon Twigs – They Don’t Know How To Fall in Place
Någon kanske minns Lemon Twigs från min Beatlesqua Bitar lista? Ja bröderna D’Addario döljer knappast att dom har lånat soundet från ett svunnet 60 och 70-tal. Samtidigt kan den vara lite svårt att veta vilket band dom emulerar, det är ett saligt hopkok.
Oavsett om man köper deras retro-style eller ej så är den här catchy pop-pärlan hursomhelst ett exempel på brilliant låtsnickeri av en typ som är väldigt sällsynt idag. Intrikata ackordföjder och kör-arr som ekar Brian Wilson, Todd Rundgren och Lennon/McCartney. Jag älskar särskilt clavinet.
 |
| Som om 90-talet aldrig tog slut. 5 killar som skulle kunnat vara påväg till en Prodigy-konsert. |
Juni
Fontaines D.C. – Starburster
Från ett favvo-instrument till ett annat - Melotronen! Post-Punkarna i Irländska Fontaines D.C. har både fått bra reviews och blivit riktigt stora …men tyvärr inte så mycket utanför UK och Irland dessvärre. Synd. Deras 2022 platta är lysande och plattan från i år är inte heller pjåkig. Lite kul låt också som kanske har mer gemensamt med Trip-hop och hip-hop än nått annat som dom kanske brukar associeras med. Bra attityd och hook, älskar den överdrivna inandningen.
 |
| Så här glad blir Michael när någon uttalar hans efternamn korrekt. |
Juli
Michael Kiwanuka – Floating Parade
Vi håller oss inom the commonwealth men förflyttar oss till England och Uganda-ättade Michael som har gjort kanske årets softaste skiva. Det är ju någon form av väldigt behaglig retro-neo-soul smakfullt producerat av Danger Mouse. Väldigt lättlyssnad och välproddad platta från början till slut för den som vill slänga på något mysigt i bakgrunden på fredagen när man tillreder ryggbiffen. Superskönt bas-lir på den här låten, mumma för öronen!
 |
| Kultband med betoning på kult. Australiens största export sedan Midnight Oil? |
Augusti
King Gizzard & The Lizard Wizard – Le Risque
King Gizzards fan-base är inte långt ifrån en sekt. Det kräver viss hängivenhet att palla med att hänga med i deras takt vad det gäller output. Att dom dessutom byter genre oftare än gemene man byter underkläder underlättar inte saken! Nu råkar jag vara just en sån där “sektmedlem” och blev knappt förvånad när dom annonserade att nya plattan, den här gången skulle vara en blues-rock skiva a la Canned Heat och ZZ-top…
En annan skruvad grej med skivan är att alla 6 medlemmar turas om med sången, gärna under samma låt. Man ska inte ta KGTLW allvarligt, detta är ett band som lirar för att ha skoj och det hörs! Svårt att inte dra på mungiporna när Ambrose Kenny-Smiths over-the-top energi när han kommer in och sjunger “‘Hello Evel Kneivel” för full hals :-D
 |
| Logan, inte att förväxla med den kloförsedda superhjälten. |
September
Julia Logan – Moodswings
Ni har kanske noterat att dom svenska artisterna lyser med sin frånvaro. Det är nog dels för att jag redan har tömt den källan med in Svenska Snedsångare lista från tidigare i år. Dels för att jag faktiskt lyssnar ganska lite på svenska artister. En tjej som jag däremot har lyssnat en del på är Julia Logan som var delikata folk-pop förtjänar betydligt fler spelningar.
Detta är en lite drömsk låt i 6/8 med otroligt snygga melodier och är tydligen är inspirerad av Italiensk 70-tals schlager. Många bra låtar i katalogen om så ett lite udda uttal. Producerat av First Aids kits producent Daniel Bengtsson- vilket man kanske kan höra?
 |
| Den här kocken blandar de musikaliska ingredienserna till en salig, men delikat röra |
Oktober
Geordie Greep – Holy, Holy
Nu till något med mer tuggmotstånd. Ett av min favoritband på senare tid har varit det superkaotiska Black Midi som tyvärr splittrades tidigare i år. Det skulle dock inte dröja många månader förrän frontmannen Geordie Greep släppte sin första solo-skiva. Och ja, tack o lov, det är fortfarande knasigt och kaotiskt. Som om någon mixat Frank Sinatra och Frank Zappa, slängt in en näve Steely Dan och Astor Piazzolla och sedan dragit i sig en massa amfetamin. Febrigt och svängigt och inte tråkigt en sekund.
 |
| Frontmannen Michael Åkerfeldt (Längst upp till höger) lär har inspirerats av Lasse Åberg för sin image. |
November
Opeth – §1
Jo en till Svensk artist blev det. Jag är normalt inte ett fan av hård modern metal, särskilt inte när dom growlar, men Opeths tillhör faktiskt undantagen. Denna har otippat seglat upp som en av mina favvo-skivor i år. Kanske för att dom har gjort resan från death-metal till klassisk 70-tals progressive-rock, för att nu på senaste skivan förenat de båda genrerna i en ohelig allians.
Det är stundtals hårt, men Opeth har en nästan filmisk dynamik i sin musik och räds inte ett Rhodes-piano eller tvärflöjt. (Särskilt inte när det som i deras fall spelas av Jethro Tull’s Ian Anderson) Skivan är en ett konceptalbum om en familj med mörka hemligheter och ett testament som läses upp där de olika paragraferna i testamentet representeras av låtarna - därav den något kryptiska låttiteln.
 |
| 12 skivor och som bäst en 147 plats på billboard. Lika glada för det. Fortsätt jobba killarna. |
December
White Denim – Light On
Det är tyvärr rätt skralt med skivsläpp i December. Skulle gissa att detta har förändrats över tiden och man förr var mer angelägen att ha en fräsch LP ute till julhandeln? Anyhow. Till sist beslöt jag mig för en låt med en gammal favorit, Texas-bandet White Denim. Dom spelar någon form av proggresiv indie-rock med influenser från soul och southern-rock. Spretigt men en väldigt hög lägsta nivå. (Även om hitsen lyser med sin frånvaro)
Passar bra att en låt från från deras skiva 12 får representera December månad. Dessutom är det extremt snålt med låtar i 5/4 takt vilket måste uppmuntras! Fint skivomslag också.
