Sen en längre tid har jag velat göra en serie listor om speciella sätt att använda sin personliga voice box, anatomiskt benämnd som Larynx tillsammans med andra sätt som vi själva kan skapa ljud. Först ut är beatboxing. Om listan LoopyFunkaDoodle hade varit en hund hade den varit en blandrasvovve. En exotisk blandning av subraser som LoopyPoodle, BeatFox, RapLador och RaveStaff.
Vår kära vovve hade varit en högljudd och högst nattaktiv varelse som drev runt bland underjordiska mörka kammare.
Vi blandar musikaliska genrer som framförs av artister där deras främsta instrument är rösten. De demonstrerar människans fantastiska förmåga att framkalla vibrationer att skicka genom vår atmosfär, för våra kroppar att uppleva.
Vi möter Live Loopers och Beatboxartister.
Vissa hör vi au naturelle, med enbart stämma och mic. Här finner vi NAPOM och Berywam. Andra beatboxar och liveloopar med loopstation som MB14, SARO, Robin Cavallies, Swissbox samt Tom Thum.
Vi inleder med NAPOM som är en välrenommerad Beatboxare från USA som vi får avnjuta au naturelle och avskalat, vi kan kalla detta vår T0 eller baslinjemätning. Här med låten DIP.
Vår T1 får bli Berywam som består av 4 killar från Franska Toulouse som beatboxar, sjunger, rappar och mycket mer. Men alltid utan musikinstrument eller looping. Här med låten BEGINNING.
Vid T2 representerar MB14 som är från Frankrike och tidigare medlem av Berywam. Här med låten PYRAMIDS. MB14 beatboxar och liveloopar.
Vid T3 återkommer Berywam med låten BERIDDIM.
När man snöat in pou nåed så har man. T4 är Berywam igen. Nu byter de stil igen i låten THE BULLET.
På T5 finner vi Vonox med låten BLAST THAT SUB.
SARO från Franska Fougères ockuperar T6 . SARO kan liknas vid en fullskalig live Techno DJ men utan vinyl, cd eller färdiga spår. Han är en Looper som Beatboxar och livesamplar. Här med låten PIÈGE.
SARO härbärgerar även på T7 med låten ORAS.
Robin Cavallies och Swissbox möter upp med punkt T8 och låten I AM A LION.
Så då slutligen hamnar vi på T9 från down under med Tom Thum från Australien Här med låten RATCHET FACE.
Så om vi då Jämför T0 - T9 vad finner jag då vi vid min analys?
Jo ta mig faan om det inte svänger både hit och dit och så mycket att min rumpa inte kan vara stilla. Den svänger både längs x-axeln med fantastiska skillnader i amplitud och fasikens om inte z-axeln kickar en än hit och än dit!
Jag hoppas att ni alla hittar något ni kan uppskatta.
Hvem kunne tro det? At Danmark havde en frodende rockscene i 70'erne? En rockscene med prog- og psychrock og musik, der er til at lytte til? Jeg skal fortælle dig, hvem der tvivlede stærkt på det i et stykke tid: undertegnede! Men efter meget graven viste det sig, at min oprindelige mistanke holdt stik. Her er virkelig meget dejligt at sætte tænderne i.
I dag bydes der på musik fra den dynamiske danske gladporrperiode, dog i en noget mere smagfuld udgave. Og måske vigtigst af alt, ikke et spor af Gasolin' så langt øret kan nå.
Ibland får jag för mig att livet kunde varit annorlunda och enklare. Det händer att jag i luckorna mellan post-it tyngda videomöten och att rita färgglada rektanglar på en skärm slänger ett längtande öga mot det gröna gräset på andra sidan. Där flyttar man stora mängder grus dagarna i ända. Man sitter i en hytt i ett hydrauliskt monster, sippar kaffe och gräver diken mellan kl 07:00 och 16:00, prick. Si och så många ton av den ena eller andra fraktionen ska hyvlas till och bli kompakt, träd ska köras över "av misstag" och djupa hål ska grävas och fyllas.
Kanske fler har haft tanken?
Men vad ska man lyssna på när man sitter där i sin maskin med 800 hästkrafter och har det bra? Jo, det här, såklart.
Jag fortsätter odyssèen som går igenom musikerna från Miles Davis Kind of Blue inspelning. Vi har redan lyssnat i andra listor på Miles själv, Coltrane, Cannonball och nu har turen kommit till Bill Evans.
Har aldrig riktigt dykt in i pianisten som jag alltid såg som en blyg, vit odd man out i det här gänget. Dock visste jag redan att han spelade en stor roll på skivan och hjälpte Miles mycket i sitt "modala" jazz projekt. Utan Bill Evans hade plattan blivit en hel annan.
Hans stil är försiktig med täta ackord och stundtals mycket rogivande minimalism. Många av hans låtar är ballader så för att inte få er att somna har jag försökt att varva ballader med lite mer tempolåtar. Hans sättning var jazztrio och vissa av hans kostellationer anses vara bland de bättre i detta format ever. Flertalet inspelningar (t.ex. Some Other Time, Waltz for Debby, My Foolish Heart) är med bassisten Scott LaFaro som han verkade trivas bra med. Tyvärr hann de bara spela ett kort antal år eftersom LaFaro dog 1961 i en bilolycka :( Dock har andra bassister som Eddie Gomez, Gary Peacock och Chuck Israel varit bra med.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. 70-talet var the shit! Tänk bara på alla genrer som föddes och blomstrade under det decenniet!
En av alla genrer som uppstod och som kanske är lite förbisedd – kanske för att den är lite löst definierad, är artrocken. Ibland omnämnd som "progressiv pop" eller artpop.
I likhet med progrocken – med band som Yes, Genesis, King Crimson, Rush och ELP etc. så handlar det också om musik som försökte bryta mot det traditionella 3-minuters popformatet och de typiska blues/Rock n Roll harmonierna som präglat rocken under de sista decennierna.
Men där de mer seriösa progrockarna typiskt försökte utmana sig själva och publiken med komplexitet, pretentiösa texter och individuella prestationer, är artrocken musikaliskt mer tillgänglig, har normala låtlängder och mer fokus på popmelodier än ekvilibristiska solon. Den är dessutom typiskt mer influerad av avant-garde musik än klassisk dito.
Gränsen mellan genrerna är dock ibland hårfin – ibland används termerna t.o.m. synonymt. Båda genrer delar den höga musikaliska verkshöjden och konstnärliga ambitionen. (Men artrocken har nog mer självdistans.) Vissa artister och band hamnar definitivt någonstans mittemellan. Jag tänker att Bowie, ELO och Roxy Music är bra exempel på artister som åtminstone periodvis representerar artrock-genren.
…Men då dessa 3 redan är väldigt överrepresenterade i musikveckorsammanhang har jag valt att fokusera på 2 av mina favoriter som om definitivt inte fått det fokus dom förtjänar. Ännu.
10cc och Supertramp har rätt mycket gemensamt. Båda är Brittiska band som slog igenom ungefär samtidigt och har ett snarlikt sound. Det är i regel rätt “smarta låtar” – catchy och inte så komplicerade på ytan, men med finurliga arrangemang, underfundiga texter och väldigt kompetent framfört.
Båda banden hade flera lead-sångare och låtskrivare, och bägge hade flera framgångsrika låtar på listorna. Supertramp peakade med hitalbum Breakfast in America ’79 och en 6:e placering med sin ‘Logical Song’ på Billboard. 10cc var mest framgångsrika i hemlandet England men fick en megahit med ‘I’m not in Love’ som hamnade som 2:a på Billboard 1975. 10cc’s har totalt fler höga listplaceringar med sina singlar…men Supertramp har sålt betydligt fler album och är klart det mer kända bandet internationellt. Ingen av banden är med i Rock 'n' Roll hall of fame.
För mig är det verkligen svårt att välja en favorit. Supertramp har ofta lite mer melankoliska och episka låtar och 10cc tenderar till att vara lite mer ösiga och roliga. Tänkte därför låna Rikards duo-format och kombinera dom. Enjoy!
Ett av många artsy 10cc-skivomslag signerat Hipgnosis – designbyrån som även gjorde Dark Side of The Moon, samt logo och omslag för Led Zeppelin. (Kolla in Netflix-dokumentären!)
10cc – Art for Art’s Sake [How Dare You! 1976]
En av 10cc mest kända låtar. Ett omdebatterat uttryck med härkomst från 1800-talet som syftar på att konst har ett självändamål och vänder sig mot att konst politiserats och skulle ha ett högre moraliskt syfte. Vad 10cc menade med frasen är lite oklart, är det kritik mot kontrollerande skivbolag eller strömningarna i konstvärlden?
En bra beat och catchy refräng är det iallafall och är man bekant med 10cc’s stora hit 'I’m not in Love', så kan man uppfatta att dom återanvänt samma Ahha-körer. Sticket är väldigt mycket Frank Zappa och kanske är det en nickning åt the Mother’s “We’re only in it for the Money”? Låten sjungs av Eric Steward som också producerade 10cc och ägde deras studio. More Cowbell!
Rick Davies och Rodger Hodgson är förvillande lika Jesus, båda två. Nu skulle man kunna tro att Supertramp syftade på just "JC", men så är inte fallet, det är titeln på en icke relaterad bok.
Supertramp – Another Man’s Woman [Crisis? What Crisis? 1975]
Min favoritlåt från Supertramps 4:e album – vilket också är deras bästa enligt mig. Supertramp förknippas oftast med Würlitzer el-pianot och Roger Hodgsons karakteristiska sköra stämma. Men på denna låten är det ett akustisk piano som hörs och den andra lead-sångaren Rick Davies som står för sången.
Det är en lättsam låt men ambitiös låt med många delar och en fantastiskt svängig refräng. Väldigt snyggt men subtilt blåsarrangemang och en grym dynamik. Älskar speciellt den instrumentala mellandelen och slutet som är rent utav episkt! Tycker att den påminner en del om samtida Queen (Ett annat band med tydliga Artrock kvalitéer).
Original-uppsättningen bakom skivan som inte alls är ett soundtrack namnet till trots. Här i matchande "Canadian tuxedo", från vänster: Stewart, Creme, Godley & Gouldman.
10cc – Blackmail [The Original Soundtrack, 1975]
När 10cc hade skrivit en låt gjorde dom ofta en intern “audition” för att se vem som passade bäst som leadsångare. I bland passade en del bättre för en specifik person – och detta är ett exempel när samtliga av de 4 sångarna i 10cc delar på bördan. Väldigt unik process och en stor del av deras sound.
10cc texter är oftast väldigt humoristiska och det är tydligt att dom inte tar sig själva på stort allvar. Som denna låten: om ett utpressningsfösök ur utpressarens perspektiv. 10cc låtar är ofta rätt funky och lyssna på det stålande slide-spelet! 10cc var rätt storta innovatörer vad det gällde studioeffekter. Ett teknik som används bla. på denna låten är att dom loopar sång och pitchar ner den. Effekten blir en cello-liknande pad som man spelar genom att fada-upp/ner på mixerbordet.
Århundrades brottslingar bakom galler. Kriminellt underskattade om ni frågar mig.
Supertramp – School [Crime of the Century, 1974]
Roger Hodgson sjunger lead på denna låt, från deras 3:e – “genombrottskivan” (De 2 första finns inte ens på streamingplatformarna). Låten kan ses lite som en föregångare till Pink Floyds ‘Another Brick In The Wall pt. II’ som bygger lite på samma tema. En av bandets mer ansedda låtar om så inte en kommersiell jättehit.
Det är en rätt episk komposition som börjar med ett ödsligt Ennio Morricone liknande munspel, och sedan långsamt bygger upp mot ett ösigt instrumentalt crescendo. Otroligt snygg prodd med allt från tenorsaxar till xylofon. Jag tycker mig också kunna höra blockflöjter i mixen, men det skulle kunna vara en moog? Piano-riffet som leder in till refrängen! “Chefs-kiss”. Skivan är proddat av Beatles gamla sound engineer, Ken Scott som även producerade Ziggy Stardust och Aladdin Sane.
Gizmotronen: Som att montera en Fisher-Price leksak på sin 3000$ Les Paul.
10cc – The Wall Street Shuffle [Sheet Music, 1974]
En funky kanonlåt där alla 4 sångare får skina. Kanske skriven som kritik till skivbolaget – 10cc lär vid tiden bara fått 4% av skivintäkterna. Som med många 10cc låtar är den till synes en “vanlig pop/rock låt” men har den väldigt många olika delar som sömlöst avlöser varandra.
Skivan Sheet Music var den första av många 10cc-album där man kan höra den nya uppfiningen ‘Gizmotronen’ som byggdes av Godley & Creme, 10cc’s trummis resp. keyboardist/2:a gitarrist. Den är en mojäng som man applicerar på gitarren med små motordrivna hjul som får strängarna att vibrera. Inte helt olikt det gamla folkinstrumentet vevlira och en föregångare till ebow och sustainer. Gizmotronen användes även av Jimmy Page. En ny version av gizmotronen “2.0” såg ljuset 2016 och kan höras på soundracket till Dune bl.a.
Killarna i Supertramp verkar först inte vara speciellt imponerade av frukostutbudet i USA. Men porslinstallriken skulle snart ersättas med platina.
Supertramp – Gone Hollywood [Breakfast in America, 1979]
En låt som handlar om att vara desillusionerad över showbiz och den “Amerikanska Drömmen” – något ironiskt eftersom den inleder skivan som verkligen fick fart på Supertramps karriär. Inte mindre än 3 singlar på Billboardlistan och låtar som fortfarande spelas flitigt på classic-rock radio.
Denna är dock lite mindre sönderspelad. Jag tycker mig ana lite BeeGees flörter på falsettkörerna, men det är verkligen ingen glättig discodänga. Snarare en rätt intrikat låt med en rätt udda struktur och ett väldigt, väldigt tjusigt saxsolo.
Halva mängden 10cc – Eric Stewart och Graham Gould. Den senare har skrivit hits för andra band. Bla. står han bakom Yardbirds klassiker ‘For Your Love’ och Herman Hermits 'No Milk Today'.
10cc – Good Morning Judge [Deceptive Bends, 1977]
1976 “splittrades” 10cc, d.v.s den mer experimentella halvan av kvartetten, Godley & Creme hoppade av. Kvar blev de 2 mer poporienterade killarna, vilket kan höras lite på deras senare skivor. Pressen kallade skämtsamt bandet för 5cc. (Namnet kommer förövrigt från den genomsnittliga mängden sädesvätska en man ejakulerar.)
Men 10cc’s karriär var inte över, denna låten blev en av deras största hits och nått år efter fick dom en hit med reggae-pastischen Dreadlock Holiday. Superbt gitarrlir på denna med country-feel och igen, sicket funky-groove! Två mycket underskattade musiker i min mening.
Håll i er Black Sabbath och Led Zeppelin, dom här högstadielärarna menar allvar.
Supertramp – A Soapbox Opera [Crisis? What Crisis? 1975]
En till låt från Crisis? What Crisis? som verkligen är en S-Tier platta enligt mig. Detta är en melodram men dramatisk låt med några av mina all-time favorit stråkar! Låten ska tydligen handla om religion men jag har aldrig riktigt brytt mig om texten utan nöjer mig av att njuta av dom fina melodierna.
Den börjar med ett otroligt snyggt intro med pads och sedan ensamt piano och bygger så snyggt. Snyggt med goss-körerna som kommer in också i breaket. Rodger Hodgson har en rätt speciell tunn stämma, men han är fenomenal på att utrycka känslor med rösten.
15cc? Den utökade gruppen nu med fler medlemmar än Supertramp. Dessutom betydligt tuffare! Titta bara på Rick Fenns knähöga mocka-boots. Tufft.
10cc – Welcome To The World – [Look Hear?, 1980]
10cc må ha förlorat sin "progressiva halva" på pappret, men det hindrade dom inte att skriva en del progressiva art-rock låtar – som t.ex. denna. Ett förbisett men starkt spår från en något svagare skiva. Den här låten är signerad av dom 2 “nya” bandmedlemmarna, Duncan Mackay och Rick Fenn där den förstnämnda också spelar mycket av keyboarden på en art-rock artist, Kate Bush, första 3 skivor. (Vilka är fantastiska!).
Sången delas dock 50/50 av originalmedlemmarna Stewart och Gouldman. Den uppmärksamma lyssnaren kan höra hur 10cc refererar till sin hit Dreadlock Holiday i texten. Tycker detta är en sjukt ösig och snyggt proddad låt, med en riktig mäktig gitarrsolo-duel.
John Helliwell förtjänar mer cred som en av rockens främsta saxofonister. Han var dessutom lika mycket frontman som de 2 leadsångarna och killen som skötte allt mellansnack.
Supertramp – The Logical Song [Breakfast in America, 1979]
Jag övervägde att hoppa över den hör låten då den är lite överspelad. Men så såg jag att den aldrig förekommit i Musikveckolista tidigare, och efter att lyssnat till den lite mer fokuserat så går det inte frånse att det är en fantastisk låt! Här hörs den för Supertramp så karaktersitiska Wurlitzern , men det som är pricken över i:et är saxofonen spelad av bandmedlemmen John Helliwell,som är helt perfekt. Trots att den lär vara inspelad på studions toalett.
Mycket lustig percussion och udda ljudeffekter i låten också som man inte kanske tänker på direkt, kastanjetter? Skulle man vara jättetrött på The Logical Song kan jag rekommendera tyska technobandet Scooters cover. Efter att hört den känns originalet garanterat fräscht igen. Fantastisk text föresten!
Bonusvideos:
10cc – Worst Band In the World
Enligt eget utsago var dom det sämsta bandet i världen. Jag håller inte med.
Supertramp – Dreamer
En av deras mest kända låtar i ett bra live framförande.
Godley & Creme – Golden Boy
10cc-avhopparna gjorde mycket intressanta och artsy grejer som denna:
