Brittiska män - en stilstudie

Här är det kanske minst kantiga temat man kan tänka sig - musik med brittiska män. Ibland är det bara så det blir. Nästa gång blir det något mer eklektiskt, det lovar jag. Men nu skall vi bryta ner den brittiska mannens och hans själsliv. Jag kommer även av pedagogiska skäl illustrera personligheten med en spelare ur Engelska VM-truppen 1990. LISTAN ---> Spotifylänk

1. Scott Walker - 30 Century Man (1969)

Ingen kan skandera mystiska texter bättre än Scott Walker. "Shame you can't be there to see me shaking hands with Charles DeGaulle". Scott var ju faktiskt amerikanare (från Ohio) men blev naturaliserad britt med tiden och får representera den engelska excentrikern som går mot strömmen. 

Dribblern Chris Waddle får representera excentrikern.

2. My Old Man - Ian Dury (1977)

Här berättar Ian om sin farsa, busschauffören. Det är något med enkelheten och rakheten i Ian Durys låtar som är väldigt tilltalande. Från hans klassiska "New boots and panties!"-album. Ian Dury får representera den okonstlade "common lad"-arketypen. 

Anonyme men nyttige ytterbacken Gary Stevens

3. Madness - Land of Hope and Glory (1979)

Basen och den välartikulerade sången driver denna låt framåt och det blir ett sjuattans drag, minst sagt. Den marschaktiga trumman får representera engelsmännens förmåga att organisera sig själva, om det så handlar om att slåss med holländska fans på en fotbollsmatch eller att kolonisera Indien.

Bryan Robson, skadedrabbad men hårt jobbande lagkapten

4. The Cleaners from Venus - No Go (for Louis Macneice) (1990)

5. The Cleaners from Venus - Only a Shadow (1982)

Här får The Cleaners from Venus representera fuck-you-mate-attiyden som man hittar utanför London. Martin Newells, frontmannen i bandet, kommer nämligen från Essex. (Notera att Ian Dury drivit hårt med Essex-bor i sin klassiska "Billericay Dickie").

Newcastles stolthet, anfallaren Peter Beardsley

6. The Clash - Rudy can't fail (1979)

7. The Clash - Overpowered by Funk (1982)

Inga kan skråla och spela världsmusikpunk som The Clash. Och trots allt är England en smältdegel av allt som ingick i "The Commonwealth", men gärna med brittiskt skrålande på toppen.

John Barnes, Liverpool-yttern med rötter från Jamaica

8. Haircut 100 - Kingsize (You're My Little Steam Whistle) (1982)

9. Haircut 100 - Favourite Shirts (1982)

Två låtar från otroligt svängiga albumet "Pelican West" illustrerar den (ibland) oslagbara engelska finessen. Blås, saxofonsolon, funkig gitarr och framförallt ett jädra driv.

Den sällan varnade skyttekungen Gary Lineker får representera finess

10. John Cale - Paris 1919 (1973)

Avslutningsvis en annan excentriker / geni. Walesaren John Cale, mest känd från Velvet Underground. Här från hans märkliga konceptalbum om europa bortom första världskriget.

"Gazza", ett tragiskt brittiskt geni

Du ger mig bra vibrafoner

In i det längsta undrade jag om den här listan var en bra idé, men när jag kommit på namnet så var det ingen tvekan längre!

Jag har lågintensivt snöat in på instrumentet vibrafon under några års tid. Det började med att jag hörde den obskyre jazz-vibrafonisten Paris Smith (på temat franska städer!) och fick lägga lite för mycket tid och pengar på att spåra upp hans vinylskivor. Men jag blev nyfiken på mer.

Det finns ganska gott om vibrafonjazz som gör sig bra i lobbyn, hissen etc. Lite för enkelt och loungigt liksom. Sedan finns det en del på den väldigt experimentella sidan. Jag var ute efter mellansegmentet som känns behagligt för öronen men ändå intressant, spirituellt och kreativt.

Det blir en ganska lång lista idag pga ett par mustiga vibrafonepos längs vägen, men det är ju naturligtvis bara gött. Jag tror att listan mestadels funkar finfint i bakgrunden till vad man nu håller på med i övrigt.

Listan

Roy Ayers, Sylvia Cox – Liquid Love

i drar igång lite rivigt med Roy Ayers, känd för att anända vibrafon i soul och funk. Han började som hard bop-vibrafonist men tog med sig sitt instrument in i 70-talets jazz-funk. Sången är både störig och hypnotisk på samma gång, men vibrafonen är otroligt härlig.

Roy Ayers dog i mars i år.

Dave Pike – Besame Mucho

Dave Pike höll på med bebop, latin jazz och psykedeliska utflykter. Vad detta räknas som vete tusan, det finns något pulserande latisnkt över det, men Pikes stönande påminner mer om Glenn Goulds pianospelande.

Stefon Harris - Chasin Kendall

Modern jazzartist, aktiv sedan nittiotalet men denna är från 2018. Repetitivt och meditativt stycke, jag tycker det påminner en del om EST.

Bobby Hutcherson – If Ever I Would Leave You

Tio minuter sprirituellt flummande med en vibrafon. Ja, så är det. Luta dig tillbaka.

Mike Dillon - Between the Bars

Mike Dillon är också en modern artist. Han rör sig genom punk, jazz och funk, men detta är ett mer atmosfäriskt litet stycke. Det låter nästan filmiskt.

Milt Jackson – Work Song

Milt Jackson - "Bag" - är en av de största jazzvibrafonisterna unnder 1900-talet. Han var medlem i The Modern Jazz Quartet och spelade med de största, tex Miles Davis, Thelonious Monk, Charlie Parker.

Har någon nånsin varit snyggare i en kostym? Tror inte det.

Stomu Yamash'ta – Poker Dice

Under vårt japan-fokus sprang jag på den här till omslaget vackra och fantastiska skivan. Med sina modiga 18 minuter så tar låten en del plats, men jag älskar hur den proggigt svävar mellan stilar och byter fokus hela tiden.

Stomu Yamash’ta var en slagverkare som blev ganska stor utanför Japan på 60- och 70-talet.

Hiroshi Suzuki (鈴木 弘) – ロマンス (Romance)

Okej, Hiroshi Suzuki är trombonist – men vibrafonen är central på skivan Cat. Detta är som en sjuttiotaligt glittrig blandning mellan soft ambient och tv-seriemusik.

Rob Mazurek, Exploding Star Orchestra – Parable 3000 (We All Come From Somewhere Else)

Kaosigt och modernt. Rob Mazurek är en visionär inom experimentell jazz – nån sorts kosmisk ljudarkitekt som lattjar mellan elektronika, avantgarde, och spirituell jazz. "Med sina projekt som Chicago Underground och Exploding Star Orchestra skapar han musik som känns som att resa genom galaxer med ett trasigt men magiskt rymdskepp." stod det nånstans, och det kan man ju hålla med om.

Lionel Hampton – Tenderly

Ingen vibrafonistlista är komplett utan Lionel Hampton. Han var typ först. Han var ofta våldsammare än såhär, men vi avslutar med ett lugnt stycke där vibrafonen verkligen tar plats.

Bänkgazing

 

Jag tycker om att göra soundtracks för min omgivning. 

Guilty pleasure att t.ex ha bakgrundsmusik på när man sitter i corporate zoom-möten. Är det en mellanchef som försöker peppa? Låt Beastie Boys rulla i bakgrunden. Mozarts Requiem är perfekt när VD:n försöker linda in nerskärningar. Ni fattar. Vägen till att klara av verkligheten. Fly den som en film.

En annan sak jag gärna sätter score på är mitt bänksurfande.
Ni vet som gamla gubbar alltid gör. Från bänk till bänk. Men jag gör det alltid med min twist. Omgivningen blir plötsligt intressant och engagerande. Behövs inte knark. Bara släng på death metal när bänken är bredvid en lekplats och se hur annorlunda du ser på barn efter det. Eller Harry Belafonte intill skateparken.

Nåväl.
Dagens lista är min första tagning på vårens intåg och dess oifrånkomliga bänksafari. Bitvis harmoniskt och tidvis äterhållsamt och kontemplerande.

Kommer allting att sättas i ett annat sammanhang? Spännande. 

Listan

Nils Frahm sätter lite inledande stämning. UNKLE startar igång lite med skön melankoli. Disparition som tonsätter den pårökta podden jag älskar kanske nu istället får ta sig an burksamlande lodisar. Trentemöller vettefan kanske gatuvåld. This Mortail Coil (herregud vilken vacker låt) får beskriva måsarnas inre känslor när dom äter sopor. Ett av Boards of Canadas mästerverk borde funka till precis vad som helst, och hintar mot slutet att det är dags för nästa bänk där världen inte brinner. 

Well kommer bara bli mer makabert så resten får ni hitta på själva.