Jag tycker om att göra soundtracks för min omgivning.
Guilty pleasure att t.ex ha bakgrundsmusik på när man sitter i corporate zoom-möten. Är det en mellanchef som försöker peppa? Låt Beastie Boys rulla i bakgrunden. Mozarts Requiem är perfekt när VD:n försöker linda in nerskärningar. Ni fattar. Vägen till att klara av verkligheten. Fly den som en film.
En annan sak jag gärna sätter score på är mitt bänksurfande.
Ni vet som gamla gubbar alltid gör. Från bänk till bänk. Men jag gör det alltid med min twist. Omgivningen blir plötsligt intressant och engagerande. Behövs inte knark. Bara släng på death metal när bänken är bredvid en lekplats och se hur annorlunda du ser på barn efter det. Eller Harry Belafonte intill skateparken.
Ni vet som gamla gubbar alltid gör. Från bänk till bänk. Men jag gör det alltid med min twist. Omgivningen blir plötsligt intressant och engagerande. Behövs inte knark. Bara släng på death metal när bänken är bredvid en lekplats och se hur annorlunda du ser på barn efter det. Eller Harry Belafonte intill skateparken.
Nåväl.
Dagens lista är min första tagning på vårens intåg och dess oifrånkomliga bänksafari. Bitvis harmoniskt och tidvis äterhållsamt och kontemplerande.
Kommer allting att sättas i ett annat sammanhang? Spännande.
Dagens lista är min första tagning på vårens intåg och dess oifrånkomliga bänksafari. Bitvis harmoniskt och tidvis äterhållsamt och kontemplerande.
Kommer allting att sättas i ett annat sammanhang? Spännande.
Nils Frahm sätter lite inledande stämning. UNKLE startar igång lite med skön melankoli. Disparition som tonsätter den pårökta podden jag älskar kanske nu istället får ta sig an burksamlande lodisar. Trentemöller vettefan kanske gatuvåld. This Mortail Coil (herregud vilken vacker låt) får beskriva måsarnas inre känslor när dom äter sopor. Ett av Boards of Canadas mästerverk borde funka till precis vad som helst, och hintar mot slutet att det är dags för nästa bänk där världen inte brinner.
Well kommer bara bli mer makabert så resten får ni hitta på själva.
