Brittiska män - en stilstudie

Här är det kanske minst kantiga temat man kan tänka sig - musik med brittiska män. Ibland är det bara så det blir. Nästa gång blir det något mer eklektiskt, det lovar jag. Men nu skall vi bryta ner den brittiska mannens och hans själsliv. Jag kommer även av pedagogiska skäl illustrera personligheten med en spelare ur Engelska VM-truppen 1990. LISTAN ---> Spotifylänk

1. Scott Walker - 30 Century Man (1969)

Ingen kan skandera mystiska texter bättre än Scott Walker. "Shame you can't be there to see me shaking hands with Charles DeGaulle". Scott var ju faktiskt amerikanare (från Ohio) men blev naturaliserad britt med tiden och får representera den engelska excentrikern som går mot strömmen. 

Dribblern Chris Waddle får representera excentrikern.

2. My Old Man - Ian Dury (1977)

Här berättar Ian om sin farsa, busschauffören. Det är något med enkelheten och rakheten i Ian Durys låtar som är väldigt tilltalande. Från hans klassiska "New boots and panties!"-album. Ian Dury får representera den okonstlade "common lad"-arketypen. 

Anonyme men nyttige ytterbacken Gary Stevens

3. Madness - Land of Hope and Glory (1979)

Basen och den välartikulerade sången driver denna låt framåt och det blir ett sjuattans drag, minst sagt. Den marschaktiga trumman får representera engelsmännens förmåga att organisera sig själva, om det så handlar om att slåss med holländska fans på en fotbollsmatch eller att kolonisera Indien.

Bryan Robson, skadedrabbad men hårt jobbande lagkapten

4. The Cleaners from Venus - No Go (for Louis Macneice) (1990)

5. The Cleaners from Venus - Only a Shadow (1982)

Här får The Cleaners from Venus representera fuck-you-mate-attiyden som man hittar utanför London. Martin Newells, frontmannen i bandet, kommer nämligen från Essex. (Notera att Ian Dury drivit hårt med Essex-bor i sin klassiska "Billericay Dickie").

Newcastles stolthet, anfallaren Peter Beardsley

6. The Clash - Rudy can't fail (1979)

7. The Clash - Overpowered by Funk (1982)

Inga kan skråla och spela världsmusikpunk som The Clash. Och trots allt är England en smältdegel av allt som ingick i "The Commonwealth", men gärna med brittiskt skrålande på toppen.

John Barnes, Liverpool-yttern med rötter från Jamaica

8. Haircut 100 - Kingsize (You're My Little Steam Whistle) (1982)

9. Haircut 100 - Favourite Shirts (1982)

Två låtar från otroligt svängiga albumet "Pelican West" illustrerar den (ibland) oslagbara engelska finessen. Blås, saxofonsolon, funkig gitarr och framförallt ett jädra driv.

Den sällan varnade skyttekungen Gary Lineker får representera finess

10. John Cale - Paris 1919 (1973)

Avslutningsvis en annan excentriker / geni. Walesaren John Cale, mest känd från Velvet Underground. Här från hans märkliga konceptalbum om europa bortom första världskriget.

"Gazza", ett tragiskt brittiskt geni