Jag har lågintensivt snöat in på instrumentet vibrafon under några års tid. Det började med att jag hörde den obskyre jazz-vibrafonisten Paris Smith (på temat franska städer!) och fick lägga lite för mycket tid och pengar på att spåra upp hans vinylskivor. Men jag blev nyfiken på mer.
Det finns ganska gott om vibrafonjazz som gör sig bra i lobbyn, hissen etc. Lite för enkelt och loungigt liksom. Sedan finns det en del på den väldigt experimentella sidan. Jag var ute efter mellansegmentet som känns behagligt för öronen men ändå intressant, spirituellt och kreativt.
Det blir en ganska lång lista idag pga ett par mustiga vibrafonepos längs vägen, men det är ju naturligtvis bara gött. Jag tror att listan mestadels funkar finfint i bakgrunden till vad man nu håller på med i övrigt.
Roy Ayers, Sylvia Cox – Liquid Love
i drar igång lite rivigt med Roy Ayers, känd för att anända vibrafon i soul och funk. Han började som hard bop-vibrafonist men tog med sig sitt instrument in i 70-talets jazz-funk. Sången är både störig och hypnotisk på samma gång, men vibrafonen är otroligt härlig.
Roy Ayers dog i mars i år.
Dave Pike – Besame Mucho
Dave Pike höll på med bebop, latin jazz och psykedeliska utflykter. Vad detta räknas som vete tusan, det finns något pulserande latisnkt över det, men Pikes stönande påminner mer om Glenn Goulds pianospelande.
Stefon Harris - Chasin Kendall
Modern jazzartist, aktiv sedan nittiotalet men denna är från 2018. Repetitivt och meditativt stycke, jag tycker det påminner en del om EST.
Bobby Hutcherson – If Ever I Would Leave You
Tio minuter sprirituellt flummande med en vibrafon. Ja, så är det. Luta dig tillbaka.
Mike Dillon - Between the Bars
Mike Dillon är också en modern artist. Han rör sig genom punk, jazz och funk, men detta är ett mer atmosfäriskt litet stycke. Det låter nästan filmiskt.
Milt Jackson – Work Song
Milt Jackson - "Bag" - är en av de största jazzvibrafonisterna unnder 1900-talet. Han var medlem i The Modern Jazz Quartet och spelade med de största, tex Miles Davis, Thelonious Monk, Charlie Parker.
Har någon nånsin varit snyggare i en kostym? Tror inte det.
Stomu Yamash'ta – Poker Dice
Under vårt japan-fokus sprang jag på den här till omslaget vackra och fantastiska skivan. Med sina modiga 18 minuter så tar låten en del plats, men jag älskar hur den proggigt svävar mellan stilar och byter fokus hela tiden.
Stomu Yamash’ta var en slagverkare som blev ganska stor utanför Japan på 60- och 70-talet.
Hiroshi Suzuki (鈴木 弘) – ロマンス (Romance)
Okej, Hiroshi Suzuki är trombonist – men vibrafonen är central på skivan Cat. Detta är som en sjuttiotaligt glittrig blandning mellan soft ambient och tv-seriemusik.
Rob Mazurek, Exploding Star Orchestra – Parable 3000 (We All Come From Somewhere Else)
Kaosigt och modernt. Rob Mazurek är en visionär inom experimentell jazz – nån sorts kosmisk ljudarkitekt som lattjar mellan elektronika, avantgarde, och spirituell jazz. "Med sina projekt som Chicago Underground och Exploding Star Orchestra skapar han musik som känns som att resa genom galaxer med ett trasigt men magiskt rymdskepp." stod det nånstans, och det kan man ju hålla med om.
Lionel Hampton – Tenderly
Ingen vibrafonistlista är komplett utan Lionel Hampton. Han var typ först. Han var ofta våldsammare än såhär, men vi avslutar med ett lugnt stycke där vibrafonen verkligen tar plats.
No comments:
Post a Comment