Unintentional ASMR med John Butler

Specialinstruktioner till den mer avancerade lyssnaren finns längre ner.

ASMR är inte musik. Spoken word är inte heller musik. Men båda är effektfulla att kombinera med musik i vissa fall. Speciellt en typ av ASMR genre är särskilt lämpad att använda som komplement till musik och det är oavsiktlig ASMR.  

Den okrönte konungen av oavsiktlig ASMR eller unintentional ASMR som det såklart heter på engelska är ju den amerikanska konstnären Bob Ross. The OG. Hans lugnande röst och målande sätt att prata på skapar magi för folk som är känsliga för denna typ av stimulans. Men det är inte konungen själv vi ska bekanta oss med just idag.

Som en som brukar gilla att ha oavsiktlig ASMR på, antingen som bakgrundsljud men ibland också som avslappning har man lagt på sig en del favoriter genom åren. Jag kommer länka till en del sådana godingar så att man kan testa vilken som passar just DIG bäst. Men den som jag kommer rekommendera för den här listan är den ortodoxt kristna bonden John Butler (Inte att förväxla med Carl Butler, den svenska kokboksförfattaren och krögaren). Som skeptiker och ateist så tänker jag att det han har att säga inte är särskilt mycket att hänga i julgranen, men vem bryr sig när det primärt är hans röst man är ute efter. 

Så instruktionerna till denna listan är ju att sätta på ASMR-videon och ha den som bakgrund till musiken, åtminstone något varv, eller några låtar. Jag förstår att detta kan vara svårt att få till på mobil enhet, men då får ni testa lite på dattan senare bara. Volym på musik kontra ASMR-video får man experimentera sig fram till. Det finns inget rätt eller fel här. Kan till och med vara så att man får justera låt för låt.

Listan består endast av instrumental musik, nästan uteslutande pianomusik. Jag har en viss fetich för intima piano-ljud. Det ger en dramatisk, men vilsam stämning till ASMR videorna. Sjukt prettig lista, jag vet, men det är vad det är. Det va allt jag mäktade med en kall november som denna.

https://www.youtube.com/watch?v=yEhFazJxRso <---- ASMR Videon
Listan <---- Listan

_____________________________________________________________

Bonusvideor som ni kan testa lite med om John Butler inte va din grej:

THE INVERTED WORLD <----- total idiot som tror att universum existerar inuti jorden. Mycket bra. Men lite kass ljud tyvärr.

UNIFORM INSPECTION - recruit class 84.

Färganalys på ett japanskt spa

Grekiska Gudar vol II - Mikis Theodorakis

För nästan ett år sedan postade jag listan Grekiska Gudar vol I - Manos Hadjidakis och nu kunde jag inte stå emot alla inkommande mail, fax och tiktok-messages där ni begär Vol II.

Denna gång handlar det om Hadjidakis gode vän Mikis Theodorakis (1925-2021).

Lista finnes här: https://open.spotify.com/playlist/1XPYgqUPj7whj7YsUISMLl?si=868e3785ae8d4b06

Mikis var en stor innovatör inom grekisk musik, då han kombinerade mer traditionell musik, med klassisk musik (körer, orkestrar, etc) med filmmusik. Han är kanske mest känd bland pöbeln för att ha komponerat soundtracket till Zorba.

För den historiskt intresserade är det ingen nyhet att Grekland hade det lite rörigt efter andra världskriget, där mestadels vänsterpartisaner befriade landet från tyskarna, för att sedan bli en bricka i kalla krigets stormaktsspel där någon i Jalta drog järnridån öster om Grekland. Ett inbördeskrig och lite CIA-meddlande senare instiftades en högerjunta 1967.

Mikis som stod långt till vänster (han var helt enkelt kommunist) blev fängslad och torterad men sedemera släppt efter protester från både Shostakovich och Harry Belafonte.

Han blev också stor idol i Sosse-Sverige där både Sven-Bertil Taube och Arja Saijonmaa har givit ut tolkningar av Theodorakis musik. De finns i en skivback nära dig för 10kr styck, men åtminstone Arja Saijonmaa's skiva är väldigt vacker.

Till hans största verk hör den oerhört gripande Mauthausen-trilogin vars text skrivits av en överlevare från Mauthausen-koncentrationslägret.

Hoppas ni uppskattar Theodorakis!

Nittiotalsblandband från framtiden

Foto av mig när jag skulle skriva en smart text om den här listan

Jag ber om ursäkt i förväg, jag har haft lite dåligt fokus under hösten och när jag skulle sätta mig med den här listan började jag dra in låtar här och var ifrån. Resultatet blev en rätt spretig blandlista och inget särskilt ambitiöst tema. 

Efter ett tag började jag märka en tydlig slagsida åt nittiotalet och spann vidare på det. Det mesta antingen är från nittiotalet, låter som nittiotalet eller borde vara från nittiotalet. Det är enkla tonåriga riff och melodier, några kändisar, några okändisar, och för ungefär såhär känner jag nog att hösten 2025 låter.

Listan

Faith No More - Land of Sunshine

Inledningslåten på kanske nittiotalets snyggaste skiva. Den här har jag hört en miljon gånger, och den har ploppat upp som en favorit igen nyligen.

Svart Ridå - Verkligheten har jag här för mig själv

Ungt svenskt band som låter som Kent. Nästan exakt som Kent faktiskt. Tralligt som tusan.

The Smashing Pumpkins - Daphne Descends

Kanske tycker jag ändå att den här lite mindre omtyckta skivan med Smashing Pumpkins är deras bästa. Lite mörkare™!

The Sugarcubes - Blue Eyed Pop

Björk meets B-52's. 

Orville Peck och Kylie Minogue - Midnight Ride

Låter som en radioplåga men blev aldrig en. Lite i glättigaste laget för att komma från Orville Peck, men uppenbarligen har han fått en möjlighet att göra en duett med Kylie Minogue som bara handlar om att ligga, så vem är jag att döma om han nappar på det.

Yvonne - Drifter

Tonårsångest deluxe. Var denna med i Fucking Åmål kanske?

Blonde Redhead - Misery Is a Butterfly

Några låtar av Blonde Redhead fanns i min rotation tidigt tvåtusental, men jag vet verkligen inget om dem. 

Rotem Geffen - The Night is the Night

Nu vet jag inte vad som hände. Det finns knappt någon musik i den här låten, bara snack, men den talar till mig. Låter liksom lite Einstürzende Neubauten på något sätt. Hon är svensk.

Nick Cave & The Bad Seeds - Wild God

Ganska ny låt av Nick Cave. Pampig, han kan fortfarande.

The Cure - I Can Never Say Goodbye

Tänk att lyckas med paradoxen att förmedla en stark känsla av att vara ett band på dekis genom att göra en så episk platta. The Cure's nya skiva från förra året är like bra som den är simpel. 

The Usual Harmonic Suspects

 

Välkommen, kära höst!

Min favoritårstid, som fyller mig med massor av kreativt kaos. Och ja, klassiskt blir ofta temat i spellistorna. Idag kör vi en lista med höstiga favoriter som sträcker sig från barock till modern klassisk och ambient, många av dem har dessutom figurerat i film eller teater.

Dirigentpinnen

Vi börjar fint i Norden med Anitra's Dance av Edvard Grieg. Den gick varm hemma under barndomen, från pjäsen Peer Gynt av Henrik Ibsen.

Tätt följt av Zbigniew Preisner (..jäkla polska namn) som gjorde musiken till Trois Couleurs-trilogin (trikoloren) av Krzysztof Kieslowski (JÄKLA POLSKA NAMN whats up with 19 bokstäver långt med 5 stavelser). Ett mästerverk som målar livsöden med sällan skådad perfektion. Här en favorit från Blanc ("den vita filmen").

Och svaret är ja på frågan - har Max Richter gjort en rendition av Vivaldis Four Seasons? Ett väldigt intressant experiment. Om man kan originalet lika väl som var ens navel sitter, blir detta en lyssningsvärd modernisering som ändå håller sig trogen och respektfull mot förlagan. Och ja, det är från 'Spring'-sektionen. Men det är bara vad Vivaldi tyckte. Vivaldi har inte alltid rätt om vad som passar till vad.

Sergei Rachmaninoff – Piano Concerto No. 3, även kallad "Rach 3". Tänkte ta en kortare avklippt bit, men vi får tåla mitten här på runt 11 minuter (hela konserten är cirka 40 minuter). Tog mig ett tag att på riktigt uppskatta den i sin helhet, men det gick till slut. Det debatteras en del akademiskt om vem som gjort den bäst. Kul läsning när man inte fattar nånting. Ett av världens svåraste stycken att spela, och har en central roll i filmen Shine, om den australiensiska pianisten David Helfgott, porträtterad av Geoffrey Rush och Noah Taylor, som jag varmt rekommenderar.

Sen låter vi sinnet vila lite med Deaf Center - The Clearing. Moderna, klassiska och ambienta bitar. Denna kryper under skinnet på mig på det mest underbara sätt. Inte med i någon film vad jag vet, men borde den inte vara det liksom?

Vidare till Mr. Turner av Gary Yershon, från filmen med samma namn. Krypande, smaskiga stråkar deluxe.

Och sen en fin vals av Richard Robbins från A Room With A View.

Sonnerie de Sainte-Geneviève du Mont de Paris (jäkla franska namn) ligger varmt om hjärtat. Av Marin Marais på 1700-talet. Extra toksvårspelat violin-stycke, förmodligen för att han själv var oerhört grym på instrumentet. Älskar den här typen av barockiga, klassiska och minimalistiska kompositioner. Moll-brytningen blir så mycket mer kraftfull. Jag lärde min dotter vid åtta års ålder att höra skillnaden mellan dur och moll genom att låta henne upptäcka skiftet själv.

Apropå minimalister, Philip Glass får så klart hänga med. Här med soundtracket från utmärkta The Hours.

Avslutningsvis, en riktig dänga av Brahms med hans fascination för ungersk dans. "Stråkarna har vind i seglen", brukade morsan säga. Kunde inte ha beskrivit det bättre själv.

Peace out!