Nittiotalsblandband från framtiden

Foto av mig när jag skulle skriva en smart text om den här listan

Jag ber om ursäkt i förväg, jag har haft lite dåligt fokus under hösten och när jag skulle sätta mig med den här listan började jag dra in låtar här och var ifrån. Resultatet blev en rätt spretig blandlista och inget särskilt ambitiöst tema. 

Efter ett tag började jag märka en tydlig slagsida åt nittiotalet och spann vidare på det. Det mesta antingen är från nittiotalet, låter som nittiotalet eller borde vara från nittiotalet. Det är enkla tonåriga riff och melodier, några kändisar, några okändisar, och för ungefär såhär känner jag nog att hösten 2025 låter.

Listan

Faith No More - Land of Sunshine

Inledningslåten på kanske nittiotalets snyggaste skiva. Den här har jag hört en miljon gånger, och den har ploppat upp som en favorit igen nyligen.

Svart Ridå - Verkligheten har jag här för mig själv

Ungt svenskt band som låter som Kent. Nästan exakt som Kent faktiskt. Tralligt som tusan.

The Smashing Pumpkins - Daphne Descends

Kanske tycker jag ändå att den här lite mindre omtyckta skivan med Smashing Pumpkins är deras bästa. Lite mörkare™!

The Sugarcubes - Blue Eyed Pop

Björk meets B-52's. 

Orville Peck och Kylie Minogue - Midnight Ride

Låter som en radioplåga men blev aldrig en. Lite i glättigaste laget för att komma från Orville Peck, men uppenbarligen har han fått en möjlighet att göra en duett med Kylie Minogue som bara handlar om att ligga, så vem är jag att döma om han nappar på det.

Yvonne - Drifter

Tonårsångest deluxe. Var denna med i Fucking Åmål kanske?

Blonde Redhead - Misery Is a Butterfly

Några låtar av Blonde Redhead fanns i min rotation tidigt tvåtusental, men jag vet verkligen inget om dem. 

Rotem Geffen - The Night is the Night

Nu vet jag inte vad som hände. Det finns knappt någon musik i den här låten, bara snack, men den talar till mig. Låter liksom lite Einstürzende Neubauten på något sätt. Hon är svensk.

Nick Cave & The Bad Seeds - Wild God

Ganska ny låt av Nick Cave. Pampig, han kan fortfarande.

The Cure - I Can Never Say Goodbye

Tänk att lyckas med paradoxen att förmedla en stark känsla av att vara ett band på dekis genom att göra en så episk platta. The Cure's nya skiva från förra året är like bra som den är simpel.