Tales From Canterbury

Det finns en tid i varje vit medelålders mans liv när han ställer sig frågan: Är jag en Canterbury-kille? * Grattis till dig om du redan vet svaret på den frågan. Men för er andra hoppas jag kunna hjälpa till att komma ut ur Canterbury-garderoben eller åtminstone plantera ett litet Canterbury-frö inombords. Just därför har jag sammanställt veckans lista som en liten introduktion. 

* cred till podcasten Vaxkabinettet som myntat begreppet

Men vad är egentligen Canterbury-scenen? 

Flera av er har nog stött på genren i skrift någon gång och smakat på ordet; Canterbury: mystisk, fantasieggande, anglosaxisk … lite förbjudet? 

Det är ju, som ni vet, en tabubelad musikgenre i dagens samhälle - något som PK-media vägrar prata om och ett ämne som är mer avskräckande för det motsatta könet än modelljärnvägar. Det kan såklart kännas både skrämmande och svårt att förstå, men var inte rädda. Jag ska hjälpa er att reda ut det hela. Låt oss börja med själva defintionen:

Canterbury-Scenen är en subgenre av den progressiva rocken. Eller kanske t.o.m. en parallell genre? De uppkom samtidigt i slutet av 60-talet och frodades under 70-talet. 

För att ett band ska klassas som del av Canterbury-scenen krävs att åtminstone två av nedanstående kriterier uppfylls: 

1. Geografisk placering:
Bandet bör såklart ha rötterna i staden Canterbury eller dess omnejd. 

Canterbury är en stad i grevskapet Kent, cirka 88 kilometer sydost om London. Kanske mest känt för sin katedral och som säte för ärkebiskopen av Canterbury.

Man skulle kunna tro att vara från Canterbury skulle vara ett givet kriterium för att få räknas som Canterbury-band (Och de flesta inom scenen är kanske det), men det finns vissa undantag. Bl.a. brukar t.ex. Den holländska gruppen Supersister och den italienska Picchio Dal Pozzo räknas ibland till genren – på rena musikaliska meriter. (Man ska vara medveten om att vissa Canterbury-puritaner kan bli väldigt aggressiva om man tar upp detta) Bandet Gong är ett annat exempel som är ett mer internationellt fenomen.

Flera av Canterbury-scenens mest framträdande figurer har motsatt sig namnet och den geografiska kopplingen. Precis som med t.ex. grungen är det egentligen en rätt artificiell benämning skapad av musikpressen.
 

2. Canterbury-Soundet

Det är lite svårt att naila vad som egentligen är Canterbury-soundet och hur detta skiljer sig från den samtida proggresiva rocken. Men det är som sagt en progressiv rock, men med mer jazzinfluenser, och generellt mer improvisation än den lite mer uppstyrda progrocken. Solona har dock oftast mindre fokus på individuell show-off och skicklighet än hos jazzen och progrocken.

Vissa band som Soft Machine tangerar fusion; andra är mer folkiga. Den psykedeliska rockens avtryck är också mer tydligt. Många band är lite flummiga: “Quirky” eller “Whimsical” är två ganska bra beskrivningar (Jag kämpar med att hitta bra svenska synonymer till dessa). Något som ofta återspeglas i texterna och låtteman. Kanske tar sig Canterbury-banden på lite mindre allvar än pretantiösa band som ELP och Genesis? 

Musiken är oftast klaviaturbaserad snarare än gitarrbaserad och det mest typiska instrumentet för genren är nog den fuzziga orgeln som oftast nyttjades av genrens mest framstående keyboardister, David Sinclair, Mike Ratlige och Dave Stewart (En annan än han i Eurythmics). En hel del tidiga synthar och Mellotron också. Blåsinstrument är rätt vanligt förekommande: saxofoner, tvärflöjter etc. 

Canterbury-soundet känns också mindre symfoniskt än mycket annan prog. 

3. Medlemmar ur Canterbury-Familjen

Canterbury-scenen består av en inavlad och komplex familj.

När man pratar om Canterbury-scenen bör man känna till bandet Wylde Flowers, ett obskyrt psykedeliskt 60-talsband från just Canterbury som aldrig släppte en officiell skiva. Men likt en vildvuxen blomma fröade Wylde Flowers av sig och ur myllan grodde först Canterbury-banden Soft Machine och Caravan.

Robert Wyatt, Kevin Ayers, Hugh Hopper, Pye Hastings, Richard Coughlan samt kusinerna Richard och David Sinclair var alla medlemmar i Wyld Flowers, och just dessa herrarna (och några till) är själva kärnan kring vilken Canterbury-scenen har vuxit ifrån. Tre andra viktiga namn är Steve Hillage, Mike Ratlige och Andrew Latimer. Det är en jäkla korsbefruktning mellan banden – och de olika musikerna spelade ofta på varandras soloplattor. 

Med ovan färskt i minnet är ni nu redo att ta er an:

 Tales From Canterbury

Om låtarna & Banden i Listan: 

Caravan står stadigt på grenen av progrock som kallas Canterbury

Caravan – Golf Girl [In the Land of Grey and Pink, 1971]

Caravan är en av de mest signifikanta banden på Canterbury-scenen och kanske det vars sound jag mest förknippar med den. För ett tag sedan plockade jag ner statistik från Spotify för att se vilka som var mina mest spelade låtar sedan jag skaffade det. Döm av min förvåning när Caravans epos Nine Feet Underground på nästan 23 minuter toppade listan! Jag besparar den från er den här gången (även om den är fantastisk) och ger er istället den betydligt kortare och charmiga "hitten" ‘Golf Girl’. 

Aldeles för sällan hör man trombon i rockmusik! Här hörs också den typiska distade orgeln i en passage som så ofta förekommer i Canterbury-prog.  Låten har dessutom ett litet mellotron-solo, vilket är rätt ovanligt, då det instrumentet gör sig bäst att spela långa ackord. 

Fyra kameler. Underligt lika alla fyra.

Camel – Another Night [Moonmadness, 1976] 

En av giganterna på scenen och initialt även dom ett instrumentalt band. På den här skivan hade dom börjat experimentera med sång. Another Night har ett jäkligt episkt och catchy riff och bandledaren Andrew Latimer skiner verkligen på gitarren. Skivan är baserad på de olika bandmedlemmarnas personlighet och denna låter representerar tydligen basisten Doug Ferguson.

Hasch-tomtarna i Gong: – Okej nu försöker vi öppna portalen till det kosmiska ägget: alla på en gång

Gong – In Never Glid Before [Angel’s Egg, 1973]

Gong är ett band som räknas till Canterbury-scenen men som faktiskt bildades i Paris. Bandet är närmast ett kollektiv och har haft över 50 medlemmar däribland flera Canterbury-familjemedlemmar, bl.a. grundaren David Allean (Soft Machine) och Steven Hillage (Khan mfl.) Dessutom finns det ett gäng spin-offgrupper t.ex. Planet Gong, Mother Gong, New York Gong och Gongmaison… 

Gongs musik är både psykedelisk, jazzig och proggig och väldigt ofta rätt “whimsical”. Det finns en hel mytologi runt bandet med konceptskivor med återkommande karaktärer och teman, ofta gnomer och te (vilket förmodligen är narkotikaallegorier). Ett udda men klart kul band. 

Till vänster Dave Stewart (Eurythmics) Till höger också Dave Stewart (Inte Eurythmics)

Egg – I Will Be Absorbed [Egg, 1970]

Vi fortsätter på Ägg-tema, det är ju ändå snart påsk! Egg var en halvobskyr power-trio med Dave Stewart (Han som altså inte var medlem i Eurythmics) på orgel. Dave hade tidigare lirat med Steve Hillage som även var medlem i Gong och som återkommer tillsammans med Steve i Khan och som solo-artist lite senare i playlisten. Egg är väl ingen gigant på scenen precis, men jag diggar den här låten som är lite laid-back och jazzig.  

Jag har inga konkreta bevis men Kevin lär ha gått estetisk linje på gymnasiet

Kevin Ayers – Song for Insane Times [Joy for a Toy 1969]

Kevin lämnade Soft Machine tidigt för en solokarriär. Det här är en låt från hans debutskiva som han gjorde med sina gamla polare Robert Wyatt och Mike Ratledge från Soft Machine på trummor och keyboards. Det är flummigt, lite folkigt och rätt charmigt, tycker jag. Kevin har en nästan Syd Barrett-liknande kult-following (Syd gästar förresten skivan och Robert och Mike lirade på Syd’s debutskiva). 

Gitarr-trollkarlen Hillage framanar här ett episkt luftgitarr-solo som bara han k(h)an

Khan – Stranded [Space Shanty 1972]

Khan släppte bara en skiva, men den går å andra sidan inte av för hackor. I bandet återfinner man gitarr-virtousen Steve Hillage, som även lirade med Gong,och Dave Stewart (Inte han i Eurythmics), som bl.a. var med i Canterbury-supergruppen Hatfield and the North. Skön dynamik i denna låten och sicket jäkla göttigt gitarrlir.  

Rutinerade bänkvärmare: Canterbury's egen supergrupp. Bla. i bild Dave Stewart andre f.v. (Fortfarande inte medlem i Eurythmics)

Hatfield & The North – Share It [Rotters Club 1975]

Hatfield & the North var ett rätt kortlivat band med bara 2 studioalbum. Utöver tidigare nämnda Dave Stewart (Fortfarande inte han i Eurythmics - Hur många gånger ska jag behöva påpeka det?) hör man Richard Sinclairs karakteristiska sång – han var även sångaren och basisten i Caravan - och sjöng dessutom under en period i Camel (!). Trummisen och textförfattaren Pip Pyle, lirade även han med Khan och Gong, samt i National Health. Strålande synth-solo på denna låten!

Kanske att Camel syftade på Andrew Latimers taskiga hållning/begynnande puckelrygg?

Camel – Nimrodel [Mirage 1974]

Jag var tvungen att plocka en till Camel-låt. Här rör det sig om en episk sångsvit som handlar om Gandalfs förvandling från grå till vit. Härligt nördigt tema! Förutom att Latimer sjunger och lirar gitarren plockar han även fram flöjten till allas stora glädje. Låtens sista parti “The White Rider” har en helt underbar Moogbas. 

Canterbury-Jesus-Hillage, som nedstigen från himlen för att frälsa oss med utomjordiska gitarrmantran!

Steve Hillage – The Glorious Om Riff [Green 1978]

Steve Hillage har ju redan nämnts i listan flera gånger, men detta är i min mening hans mästerverk. Låten spelades även in under hans tid med Gong – men då under namnet Master Builder. Den versionen är också bra, men den här är vassare. Här omvandlad till en futurisk space-rock-dänga med ett övermäktigt hypnotiskt riff. Hillage lirar en brutal gitarr-synth och trummorna är bland de tyngsta jag hört på en 70-talsinspelning. Proto-djent? Hillage har även lirat med The Orb.  

Full rulle på Robban. Say Wyatt?  

Robert Wyatt – Sea Song [Rock Bottom 1974]

Robert är lite av en kultfigur. Han var Soft Machines originaltrummis (och sångare tillsammans med Kevin). När han ramlade ut från ett fönster (Under en fest för en av Gongs medlemmar) och blev förlamad från midjan och neråt, började han lira in soloskivor och experimentera med andra instrument. Jag tycker att hans röst är lite av en acquired taste, precis som den här låten - som jag verkligen gillar, men som det tog ett tag innan polleten trillade ner. 

Robert Wyatt har gästat en massa framstående artisters skivor, däribland Björk, Hot Chip, John Cage, Brian Eno och Max Richter. Han har även ett eget verb: "Wyatting", som betyder att man spelar obskyra låtar, helst från Wyatts skiva Dondestan, på en jukebox för att irritera pubgästerna. Inte illa. 

Bonusvideo

 

Soft Machine – Live 1971

Soft Machine var ett av banden som kom från Wylde Flowers (tillsammans med Caravan). Första skivan är någon form av spretig och rätt skränig psykedelisk rock, men när sångaren Kevin Ayers hoppade av utvecklades bandet till att lira någon form av instrumental progressiv rock-jazz. 

Soft Machine är, ärligt talat, ett stundtals hemskt och svårlyssnat band. Musiken präglas av långa instrumentala låtar med utdragna solon och skrikiga saxofoner och många av skivorna är liveinspelningar eller har låtar som går in i varandra och gör sig liksom inget vidare i en playlist. Samtidigt anses dom som ett av de fundamentala banden, så jag kunde liksom inte utelämna dom. 

Till sist beslöt jag mig för att ta lägga till den här live-videon som ett appendix. Jag förväntar mig inte att någon ska orka lyssna mer än typ 10 sekunder på detta, men klicka lite på måfå i videon så får ni en uppfattning om vad ni går miste om! 

Är man intresserad av library music och/eller tidig elektronisk musik – kolla istället upp Soft Machine-killarna Karl Jenkins och Mike Ratledge's platta "Push Button" från 1979! Det kan även vara ett tips om man samlar på obskyra vinyler. Mycket Kraftwerk, Moroder-feeling på den.