Friday 28 March 2014

Dämpat



Idag blir det en funktionell lista anpassad för arbete!

Kriterierna för lisan är som följer:

* Dämpad musik
* Lite oljud som sticker ut emellanåt så inte musiken hamnar helt i bakgrunden.
* Hyfsat taktfast, blir det för ambient blir man sömnig snarare än fokuserad.

spotify:user:ndesh:playlist:4vIQkjPEhzBWvn8vVCGGFc

Tuesday 25 March 2014

Pink Floyd? Ja han e bra!



Det förvånar mig lite att inte ett enda alster från Pink Floyd har smugit sig in på musikveckor ännu, så här kommer en liten hyllning från mig.

Speciellt de tidiga grejerna är jag glad för, innan de sprang alldeles för långt ifrån psykedelian och koncept-plattorna. För den som är sugen på deras lite svårare grejer (som inte funkar i en spellista) så kan jag varmt rekommendera Atom Heart Mother samt studiogrejerna på Ummagumma.

Precis som många andra psykedeliska band med rötterna i 60-talet så startades även Pink Floyd av en galen knarkare. Under bandets första tre år spelade Syd Barrett en nästan stereotyp roll som den kreativa ledaren som gradvis gjorde sig mer och mer omöjlig att jobba med. Han kunde få för sig att stämma om gitarren mitt under spelningar, börja spela en annan låt halvvägs in, eller ibland helt enkelt knapra i sig så mycket LSD att han inte kunde spela överhuvudtaget.

1968 lämnade han bandet. David Gilmour tog över main vocals, och bandet skrev stycket Shine On You Crazy Diamond som en hyllning till Barrett. Under många år inledde den alltid deras konserter.

Han hörs i listan enbart på spåret See Emily Play.

Barrets lämnande förändrade gradvis Pink Floyd från grunden. Sakta omformades soundet till vad som skulle bli lite mer mainstream och lite mindre experimenterande. Efter The Final Cut lämnade även Roger Waters, bandets kanske mest inflytelserika medlem efter Barret. Efter det gick det två album till under "Gilmour-eran" innan det tog stopp.

Spotify

Browser

Varning: Detta är en lista fri från Another Brick In The Wall.

Thursday 13 March 2014

The Thin White Duke

Inget ont om David Bowies glamperiod (Space Oddity, Ziggy Stadust, osv osv). Det är bra grejer utan tvekan.
Dock har jag nyligen snöat in på hans mindre sönderspelade, men däremot creddigare period 74-80, som denna lista behandlar.

The return of the thin white duke (url)

spotify:user:andershaverdal:playlist:7HEL43EQElxIxzmx9mufPF   (spotify-länk)



Först vill jag passa på att be om ursäkt för att jag bryter mot 10-låtars-regeln. För första gången för övrigt. Vän av ordning kan se de tre sista låtarna, som inte är Bowies, som överkurs.

-74 flyttade Bowie till New York och började gräva ner sig i amerikansk musik, livstil och kultur samt ta en del droger. Han var redan polare med Lou Reed och hängde med Andy Warhol. I New York spelade Bowie in skivorna Diamond Dogs och Young Americans. Diamond Dogs är ganska rockig och punkig skiva. "Rebel Rebel", som väl få anses som en ganska klassisk Bowie-hit, känns ganska ordentligt Rolling Stones influerad. Diamond Dogs genomsyrades fortfarande av Bowies gamla figurer, Ziggy Stardust, Major Tom osv.

Då händer det, Young Americans från -75 spelades in i Philadelphia är helt plötsligt en funkig och soulig skiva, helt olik tidigare Bowie-alster. Bowie plockade in folk från Sly and the Family Stone och Luther Vandross bla. På låten "Fame" hör man även John Lennon i kören. Det är helt annat än glamrock. Bowie har impregnerats i amerikansk musik och det märks.

-76 spelar Bowie in filmen "The Man Who Fell to Earth", byggd på en sci-fi-novell. Bowie plockade in en ny karaktär i sitt redan digra sortiment av scenkaraktärer baserad på filmen och kallade sig "The thin white duke" och spelade in skivan "Station to Station". Detta är en personlig favorit och jag har plockat med tre låtar "Station to Station", "Words on a Wing" och "Golden Years" (som Bowie ursprungligen skrivit åt Elvis, vilket man lite kan höra). Skivan är vild blandning av stilar (soul, krautrock, funk, ...). Jag tycker det är en underbar avantgardistisk skiva, kanske Bowies bästa.

Bowie flyttade tillbaka till Europa, till Västberlin, -76 för att försöka komma till rätta med sitt tunga kokain-beroende. Då börjar hans sk "Berlin"-period som består av de tre skivorna "Low", "Heroes" och "Lodger". Bowie är starkt influerad av modern tysk musik, exempelvis Kraftwerk. Han delar lägenhet med Iggy Pop (bra idé om man vill dra ner på drogandet?) och låter Brian Eno producera sina skivor.

Det hela slutar i stundtals ganska speciella skivor (speciellt "Low") med långa instrumentala partier. Jag har valt ut några lite mer lättlyssnade låtar, "Be My Wife" (börjar med lite Louisiana-piano men övergår snart till nervös rock), "Sons of the Silent Age" och "Move On". En från varje platta från perioden. Vill man höra mer Eno-influerade låtar bör man lyssna igenom skivorna noggrannare.

Den sista Bowie jag har med från Bowie är från "Scary Monsters" (1980). Bowie har lämnat Berlin, Brian Eno och gör en lite mer lättlyssnad skiva igen. Fashion visar dock att mycket av USA/Berlin är kvar. Tung tysk rytm (lite We are the robots-känsla) fast ändå funkig.

Jag tycker att Bowies utveckling från rätt slätstrukna "Diamond Dogs" till en modern klassiker som "Scary Monsters" är rätt unik i musikvärlden. Bowie gör mycket bra efter 1980 också, (Let's Dance någon?) men jag tycker -74-80 är lite av en glansperiod. Den cementerar Bowie som en av de mest inflytelserika popmusikerna på 1900-talet med otrolig zeitgeist och fingerspitzgefühl för musiker och producenter.

Det visar också de tre sista låtarna i lista, "Nightclubbing" och "Dum Dum Boys" från Iggy Pops "The Idiot" och Lou Reeds "Satellite of Love" från episka "Transformer" (1900-talets bästa skiva??), båda skivor som Bowie varit med och producerat och skrivit låtar till.

Hoppas ni gillar det!

Tuesday 11 March 2014

Mitt nittiotal



Många av er har nog frågat sig: Hur såg egentligen Jonas nittiotal ut?

Så här.

Jag kom från ett närmast pliktskyldigt lyssnande på hårdrock, tex Metallica, när nittiotalet inleddes. Men jag letade uppenbarligen efter mer galenskap och fastnade när jag hörde polarens nyinköpta Faith no More-platta med den tokigt mäktiga Midlife Crisis. Här hade vi hittat något bra. Men det var när jag första gången hörde Ministrys mästerverk som jag insåg att jag var på väg bort från den slätstrukna hårdrocken. Men elgitarrerna fanns kvar, de var svåra att släppa.

I samma veva hade Thåström återuppfunnit sig själv i ett format som han kallade Peace Love and Pitbulls. Det var hård och maskinellt. Kvalitén på det bandet varierade kraftigt, men de allra första spåren var fantastiska, till exempel Radio King Kong som jag tog med här. Jag tycker fortfarande den håller.

Nu dök det plötsligt upp en massa filmer med kända artister i soundtracket. Det var något nytt och otroligt hett. Först ut var filmen Judgement Night med ett soundtrack som var helt fantastiskt och ett skådespel som var allt annat än fantastiskt. Japp, det är Emilio Estevez du ser i huvudrollen. Tydligt inspirerad av nittiotalets misslyckade smak för cross-over var varje låt ett samarbete mellan en rockgrupp och en rapgrupp. Onyx och Biohazard var båda tuffa som spik och blandningen ännu bättre, men kombon Slayer/Ice-T var inte dum den heller. Faith no More + Boo Ya Tribe var egentligen allra tuffast, men FnM har ju redan varit med.

The Crow var nästa film med ett soundtrack som fick de raspiga kassettbanden att gå varma. Men på det här soundtracket fanns inte bara The Cure med, utan också Nine Inch Nails. "Just det, det var industrisynt jag var på väg till" tänkte den unge fjunige Jonas. Bäst att fokusera.

Nine Inch Nails platta The Downward spiral var ett mästerverk på sin tid, och det funkar banne mig även idag. NIN har aldrig blivit så bra igen. Här klatschiga dängan Ruiner. På plattan ingår även "Hurt" som Johnny Cash senare spelade in en sliskig finlandsfärjecover på.

Nu var dörren till knäpp industrirock öppnad och jag började lyssna på oljud. Einstürzende Neubauten kom in naturligt här med sitt rykte om att förstöra scener och spela in eld och krossat glas. Jag började också lyssna på slovenska och politiskt knepiga Laibach, här med en mäktig Queen-cover i marchtakt. Kan någon gissa orginalet?

Av alla knäppa industriband jag lyssnade på under nittiotalet sticker My Life With The Thrill Kill Kult ut, och inte bara på grund av det långa namnet. Man kunde aldrig räkna med dem. Ena stunden var de stenhårda industrirockare, andra stunden gav de ut en drogliberal easylisteningplatta.

Som alla andra som vandrade den vägen lämnade jag till slut den ofta lite knudiga industriscenen och landade i vanlig synth, och då var det obligatoriskt att lyssna på Depeche Mode. Jag kom in i det när de redan börjat bli dåliga, men det fanns gott om skivmässor med billiga gamla Depeche-vinyl. De plattorna har jag fortfarande. Bäst var alltid Never let me down again. Det får avsluta.