Mitt nittiotal

Många av er har nog frågat sig: Hur såg egentligen Jonas nittiotal ut?

Så här.

Jag kom från ett närmast pliktskyldigt lyssnande på hårdrock, tex Metallica, när nittiotalet inleddes. Men jag letade uppenbarligen efter mer galenskap och fastnade när jag hörde polarens nyinköpta Faith no More-platta med den tokigt mäktiga Midlife Crisis. Här hade vi hittat något bra. Men det var när jag första gången hörde Ministrys mästerverk som jag insåg att jag var på väg bort från den slätstrukna hårdrocken. Men elgitarrerna fanns kvar, de var svåra att släppa.

I samma veva hade Thåström återuppfunnit sig själv i ett format som han kallade Peace Love and Pitbulls. Det var hård och maskinellt. Kvalitén på det bandet varierade kraftigt, men de allra första spåren var fantastiska, till exempel Radio King Kong som jag tog med här. Jag tycker fortfarande den håller.

Nu dök det plötsligt upp en massa filmer med kända artister i soundtracket. Det var något nytt och otroligt hett. Först ut var filmen Judgement Night med ett soundtrack som var helt fantastiskt och ett skådespel som var allt annat än fantastiskt. Japp, det är Emilio Estevez du ser i huvudrollen. Tydligt inspirerad av nittiotalets misslyckade smak för cross-over var varje låt ett samarbete mellan en rockgrupp och en rapgrupp. Onyx och Biohazard var båda tuffa som spik och blandningen ännu bättre, men kombon Slayer/Ice-T var inte dum den heller. Faith no More + Boo Ya Tribe var egentligen allra tuffast, men FnM har ju redan varit med.

The Crow var nästa film med ett soundtrack som fick de raspiga kassettbanden att gå varma. Men på det här soundtracket fanns inte bara The Cure med, utan också Nine Inch Nails. "Just det, det var industrisynt jag var på väg till" tänkte den unge fjunige Jonas. Bäst att fokusera.

Nine Inch Nails platta The Downward spiral var ett mästerverk på sin tid, och det funkar banne mig även idag. NIN har aldrig blivit så bra igen. Här klatschiga dängan Ruiner. På plattan ingår även "Hurt" som Johnny Cash senare spelade in en sliskig finlandsfärjecover på.

Nu var dörren till knäpp industrirock öppnad och jag började lyssna på oljud. Einstürzende Neubauten kom in naturligt här med sitt rykte om att förstöra scener och spela in eld och krossat glas. Jag började också lyssna på slovenska och politiskt knepiga Laibach, här med en mäktig Queen-cover i marchtakt. Kan någon gissa orginalet?

Av alla knäppa industriband jag lyssnade på under nittiotalet sticker My Life With The Thrill Kill Kult ut, och inte bara på grund av det långa namnet. Man kunde aldrig räkna med dem. Ena stunden var de stenhårda industrirockare, andra stunden gav de ut en drogliberal easylisteningplatta.

Som alla andra som vandrade den vägen lämnade jag till slut den ofta lite knudiga industriscenen och landade i vanlig synth, och då var det obligatoriskt att lyssna på Depeche Mode. Jag kom in i det när de redan börjat bli dåliga, men det fanns gott om skivmässor med billiga gamla Depeche-vinyl. De plattorna har jag fortfarande. Bäst var alltid Never let me down again. Det får avsluta.