Dock har jag nyligen snöat in på hans mindre sönderspelade, men däremot creddigare period 74-80, som denna lista behandlar.
The return of the thin white duke (url)
spotify:user:andershaverdal:playlist:7HEL43EQElxIxzmx9mufPF (spotify-länk)
Först vill jag passa på att be om ursäkt för att jag bryter mot 10-låtars-regeln. För första gången för övrigt. Vän av ordning kan se de tre sista låtarna, som inte är Bowies, som överkurs.
-74 flyttade Bowie till New York och började gräva ner sig i amerikansk musik, livstil och kultur samt ta en del droger. Han var redan polare med Lou Reed och hängde med Andy Warhol. I New York spelade Bowie in skivorna Diamond Dogs och Young Americans. Diamond Dogs är ganska rockig och punkig skiva. "Rebel Rebel", som väl få anses som en ganska klassisk Bowie-hit, känns ganska ordentligt Rolling Stones influerad. Diamond Dogs genomsyrades fortfarande av Bowies gamla figurer, Ziggy Stardust, Major Tom osv.
Då händer det, Young Americans från -75 spelades in i Philadelphia är helt plötsligt en funkig och soulig skiva, helt olik tidigare Bowie-alster. Bowie plockade in folk från Sly and the Family Stone och Luther Vandross bla. På låten "Fame" hör man även John Lennon i kören. Det är helt annat än glamrock. Bowie har impregnerats i amerikansk musik och det märks.
-76 spelar Bowie in filmen "The Man Who Fell to Earth", byggd på en sci-fi-novell. Bowie plockade in en ny karaktär i sitt redan digra sortiment av scenkaraktärer baserad på filmen och kallade sig "The thin white duke" och spelade in skivan "Station to Station". Detta är en personlig favorit och jag har plockat med tre låtar "Station to Station", "Words on a Wing" och "Golden Years" (som Bowie ursprungligen skrivit åt Elvis, vilket man lite kan höra). Skivan är vild blandning av stilar (soul, krautrock, funk, ...). Jag tycker det är en underbar avantgardistisk skiva, kanske Bowies bästa.
Bowie flyttade tillbaka till Europa, till Västberlin, -76 för att försöka komma till rätta med sitt tunga kokain-beroende. Då börjar hans sk "Berlin"-period som består av de tre skivorna "Low", "Heroes" och "Lodger". Bowie är starkt influerad av modern tysk musik, exempelvis Kraftwerk. Han delar lägenhet med Iggy Pop (bra idé om man vill dra ner på drogandet?) och låter Brian Eno producera sina skivor.
Det hela slutar i stundtals ganska speciella skivor (speciellt "Low") med långa instrumentala partier. Jag har valt ut några lite mer lättlyssnade låtar, "Be My Wife" (börjar med lite Louisiana-piano men övergår snart till nervös rock), "Sons of the Silent Age" och "Move On". En från varje platta från perioden. Vill man höra mer Eno-influerade låtar bör man lyssna igenom skivorna noggrannare.
Den sista Bowie jag har med från Bowie är från "Scary Monsters" (1980). Bowie har lämnat Berlin, Brian Eno och gör en lite mer lättlyssnad skiva igen. Fashion visar dock att mycket av USA/Berlin är kvar. Tung tysk rytm (lite We are the robots-känsla) fast ändå funkig.
Jag tycker att Bowies utveckling från rätt slätstrukna "Diamond Dogs" till en modern klassiker som "Scary Monsters" är rätt unik i musikvärlden. Bowie gör mycket bra efter 1980 också, (Let's Dance någon?) men jag tycker -74-80 är lite av en glansperiod. Den cementerar Bowie som en av de mest inflytelserika popmusikerna på 1900-talet med otrolig zeitgeist och fingerspitzgefühl för musiker och producenter.
Det visar också de tre sista låtarna i lista, "Nightclubbing" och "Dum Dum Boys" från Iggy Pops "The Idiot" och Lou Reeds "Satellite of Love" från episka "Transformer" (1900-talets bästa skiva??), båda skivor som Bowie varit med och producerat och skrivit låtar till.
Hoppas ni gillar det!
No comments:
Post a Comment