Året i backspegeln

Anno MMXIV

Gott Slut! Jag inser att få kommer lyssna på denna lista på jullovet. Men here we go anyway.

Med så få dagar kvar till nyår så tycker jag att det är hög tid att försöka summera musikåret. 

Dvs. Artisterna, plattorna och låtarna som jag lyssnade på, under året som varit.

En insikt när jag satte ihop listan, var att jag nog anser att 2014 inte utmärker sig som ett speciellt starkt eller viktigt år musikaliskt (för mig).  Det har dock självklart funnits ett och annat russin i kakan. Enjoy!

http://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/3o7Y7bfzWpXGHRc8yqwar0

Lite om låtarna:

Vi inleder med norrmannen Sonder Lerche’s dänga Bad Law. När låten "Two Way Monologue" kom 2005 gick den rakt in i mitt hjärta och jag älskar den fortfarande. Tyvärr dröjde det tills i år innan han släppte något lika bra. Det rör sig om melodisk indiepop i samma kaliber som Wannadies, Eggstone och Cardigans -  en genré som jag verkligen saknar.

Bad law är svängig, catchig och stundtals riktigt stökig. Jag gillar verkligen kontrasterna mellan det dansanta disco-svänget och den frustrerande gitarren som bryter av.

Trots skilsmässa, glad som en Lärka.

Timber Timbre var som kanske bekant med även på mellotronlistan. Och detta är utan tvivel ett av mina mest spelade album från i år. Här kommer ytterligare ett spår med tidigare nämnda instrument från en som sagt väldigt jämnbra platta. Hot Dreams. En liten rolig detalj att vara uppmärksam på: Låten går i 3/4 men under sax-solot på slutet läggs det till ett taktslag var takt. Kul om man gillar att räkna lite.

Mindre muntert i Röda rummet.

Jag erkänner. Jag lyssnade aldrig på Pavement på 90-talet när det begav sig. Istället upptäckte jag Steven Malkmus långt senare bla. genom suveräna soundtracket till Bob Dylan filmen I'm not there 2007. I år har jag verkligen rotat mycket i Steven's arkiv och upptäckt att han faktiskt många bra soloalster på sin meritlista. Från årets skiva var det tom. svårt att välja en låt eftersom jag hade så många favoriter. Det blev till sist Chartjunk, mest för det fina blåset.

Indie veteranen Steven lånar looken från Angus Young.

The War on Drugs lär vara med på en och annan hipster-recensents topplista. Med all rätt. Det är rätt bra skit. Singeln Red Eyes låter lite som en en indie version av Dire Straits fast med med kraut-rock driv -  det funkar förvånansvärt bra.

Mark Knopfler wannabe.

Beck har kanske som artist passerat bäst före datum? Jag har aldrig varit något jättefan av varken Loser eller hitskivan Odelay som är lite för tokroliga för min smak. Däremot har Beck en mer akustisk, "Americana sida" som IMHO är underskattad. Plattorna Sea Change, Mutations och årets Morning Phase är alla väldigt solida och trevliga. Som skivan antyder rekommenderar jag den till morgonkaffet. Blackbird Chain är ett finstämt spår som växlar fint mellan 4/4 och 3/4. 

44 årig scientolog men ser mer ut som en 16 årig Amish.

Söker man på Herzog på Spotify dyker det upp flera band under samma artist. Det Herzog jag gillar är ett amerikanskt garage-rock band som verkligen gör mig nostalgisk, för detta låter ungefär som i replokalen ’95. Det är lite opolerat punk-poppigt, i samma DIY anda som Weezers 2:a platta Pinkerton. Var fan är folkölen, boys?

Cigaretter och motorcyklar. Det här är farlig musik.

Ray LaMontagne är någon form av retro-trubadur. Dan Auerbach från Black keys har hållit i spakarna och det låter ömsom soulig singer-songwriter ömsom psykedelisk 60-tals-nostalgia.
Första låten på senaste plattan, Lavender, är en uppenbar Tomorrow Never Knows flört. Och ärligt talat är det lite svårt att avgöra om det är genuint eller bara pastisch. Den har oavsett spelats flitigt i år av mig. Jag är ju svag för sånt där. Nämnde jag att det dyker upp mellotron på vissa spår?

Som väntat, skägg och hatt.

Jag vet nästan ingenting om Lapland (artisten, inte landskapet) Jag antog först om att det rörde sig om en Svensk förmåga, men det visade sig att snubben är från Texas. (Bandet Texas var däremot från Skottland.Bandet Aberdeen är dock från Boston. Och så vitt jag vet var även bandet med samma namn därifrån. Förvirrande?) Vad jag vet är att jag verkligen gillar skivan som jag snubblade på av en slump på Spotify. Låten Metal Lungs är lite soft drömsk folkpop med galopprytm, i lite samma anda som Bon Iver? En väldigt förtjusande melodi.

Cowboy-same?

Les Big Byrd är Teddybjörnen Jocke Åhlunds kraut-band och i min mening betydligt bättre än något som Teddybears har släppt de sista 15 åren (minst). På detta spår, det mest poppiga på skivan, gästsjunger frontmannen från Brian Jonestown Massacre på bruten engelska. Han sjunger för övrigt även på svenska på första spåret på deras senaste skiva som faktiskt även den är helt ok när man är sugen på lite retro-psychadelica med stundtals ostämda gitarrer. Låten är kanske inte helt representativ för skivan är mestadels instrumental, men den har fastnat.

Back to Bagarmossen. Stylisten hade semester.

Fiol-virtuosen Owen Pallet - AKA Final Fantasy var enligt Spotify min mest lyssnade artist.
Det var också den skiva jag hade mest förväntningar på. 2009's album Heartland var utan tvivel det årets bästa. Uppföljaren från i år In Conflict är kanske inte riktigt lika stark, men det finns ett och annat gulkorn på skivan. Heartland var episk med stora orkesterarrangemang, In conflict är bitvis ett nästan ibland pinsamt intimt album med mycket trevliga Arpeggio-synthar. (Signerade Brian Eno såklart). The Passions avslutar listan och är kanske inget spår för homofober. Vid lämnar det där.

Det blev en platta trots att han turnerade med Arcade Fire och skrev soundtrack till "Her" i år.

Album som förtjänar hedersomnämnanden: 

Ryan Teague - Block Boundaries. Detta är en grym skiva. Smärtar att han inte fick komma med. Men det är för svårt att välja ett spår. Ryan lär återkomma i en annan playlist inom snar framtid.

Belle Brigade - Just because Stabil softock från John Williams barnbarn. men långt ifrån så bra som debutskivan. Tyvärr lite för harmlöst men väldigt kompetent.

2 Bears - The Night is Young. Samma kritik som ovan. Föra skivan var grym. Den nya "bara" bra. Men vill man ha lite go brittisk house finns det inget bättre alternativ.

Aphex Twin - Syro. Man väntade sig det oväntade - och så lät det precis som det brukar. Så när som på ett spår, Aisatsana [102] som också var det bästa. Fågelsång > Drum n Bass.

Chromeo - White Women Dom här killarna vet vad dom håller på med. Svänger som vanligt, men lite tröttsamt i längden. Det låter som det brukar dvs.

Foster the People - Supermodel: Känns som ett college-band. Pumped up in Kicks från förra var onekligen en hit och faktum är att senaste plattan har en del bra låtar den med. Jag gillar 80 tals blåset på Best Friend och tropicopop vibbarna på Are You what you want to be. Feel good musik.

Todd Terje - It's Album Time: Årets bästa skivnamn? En skiva som för tankarna till Giorgio Moroder och bilspelet Outrun. Riktigt bra. Men jag hade redan en Norrman på listan, det fick räcka.

Conchita Wurst - Rise like the Phoenix. Tro det eller ej. Jag följer Eurovision slaviskt. Och för en gångs skull vann rätt låt. Det är episkt, svulstigt och hen är en fantastisk sångar/e/ska. Har ni mot förmodan missat den finns den nedan:

Little Dragon - Nabuma Rubberband Bra jobbat från göteborgarna även i år. Jag gillar bandet men har nog inte lyssnat tillräckligt mycket på dom för att dom ska få vara med. Klapp Klapp har ett grymt intro.

Babymetal - Babymetal Låten Gimme Chocolate!! var året mest oväntade. Detta är så bizzart och catchy på samma gång. Jag borde inte gilla det. Allt talar emot det. Men det är något demoniskt, hypnotiskt som uppstår i kontrasten mellan manga och metal. Har ni inte sett videon så ska ni göra det. Nu.

God Jul!

Lågpassfilter och chaining (utan James Blake!)

Ja, det är kanske inte den mest sjungande rubriken.
En samling låtar med mycket saker som händer sub 100 Hz eller något.
Men med en twist! Inte en enda låt med James Blake!

Web Uniform Resource Identifier
Spotify Uniform Resource Identifier
Inbäddat:

Piano punishers

En lista med folk som slår hårt på pianon ( samt några få som är lite snällare mot tangenterna).
spotify:user:ndesh:playlist:1cQPnkIgJzb1eFpWAt2w5A

Den lugna sidan av The Doors

All respekt åt Doors-klassiker som Break on Through och Light My Fire, men deras lugna sida är det som alltid legat mig varmast om hjärtat. Dagens lista är en liten kryddburk med några av mina Doors-favoriter.


Door-spot

Door-web

F*ck it all

Melankoni och grådassigt väder. Världen är skit.. Då passar det bra med lite dysfunktionell musik att peppa upp sig med:
http://open.spotify.com/user/evil.irish/playlist/5624J3FjY1jzjYkgA3Zi2P
spotify:user:evil.irish:playlist:5624J3FjY1jzjYkgA3Zi2P

80-tal igen

http://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/7ygK7C3yDZIw2fsvQQXNcs

Rent musikaliskt är 80-talet kanske det mest bespottade årtiondet. Jag har själv rynkat på näsan mer än en gång då jag blivit inbjuden till fest med "80-tals tema" eller suckat högljutt då dansgolvet börjat jubla över Samantha Fox - Touch Me.

Nu, ca 30 år senare har jag äntligen fått tillräcklig distans för att revidera den bilden. Och det verkar inte bara vara jag, med tanke på flera av listorna på Musikveckor.

Om man gräver sig förbi det översta lagret av Tracks-hits och Top Gun-soundtracks hittar man en mycket spännande musikkatalog. Man ser en nedbrytning och refaktorisering av musiken från 70-talet (Punk, Disco, Funk, Soul, Krautrock, Glam rock, ...) och nya uttryck uppstår. New Wave, New Romantic, Post-Punk, Italo-disco, etc, etc. Vi har tittat på delar av detta i tidigare listor.

Denna lista fokuserar på Europa, med visst fokus på Storbritannien.

1. No GDM - Gina X Performance

2. Nice Mover - Gina X Performance

Jag tycker detta är två riktigt feta låtar. De representerar det jag tycker bäst om i New Wave/Postpunk. Straight-forward sväng, inget jävla wailande, inga jävla solon, ingen specifik legacy om hur en låt skall vara strukturerad eller arrangerad. Gör det som låter bäst.

Gina X Performance kom från Köln och spelades nog aldrig av Kaj Kindvall men var tydligen hyffsat populära i klubbscenen i olika delar av världen.

3. Binary - Kazino

Lite samma spår som 1. och 2. fast något mer Italo-disco över det (notera Jäleviks gamla Italo-disco-lista https://www.youtube.com/playlist?list=PLOn-H10U268LW6C9qq3TR7pN1SnGAS9IS ) . Vet väldigt lite om Kazino, men verkar vara franskt.

4. Is it a dream - Classix Nouveaux

Nu är vi i England och New Romantics-rörelsen. Vi börjar även närma oss trackslistan något fast via en behaglig resväg. New Romantics ses i allmänhet som en reaktion mot punken i England. I motsats till den avskalade, skitiga, historie-hatande punken var New Romantics svulstig, dramatisk och full av referenser till klassisk musik och kultur. 

5. Ultravox - Waiting

Ultravox är en ännu mer ikonisk New Romantics-grupp, deras hit "Vienna" är kanske den mest kvintessentiella New Romantics-låten. "Waiting" är mindre hitorienterad och punkigare, fast med ett mustigt synthsound.

6. Japan - Quite Life

Japan började som glamrockband med övergick mer och mer till synthar och spelade in ett antal excentriska halvhits på åttiotalet, ofta inspirerade av asiatisk musik. De anses vara föregångare till tex Duran Duran.

7. Sex Beat - Sex Beat

Ännu mer punkdrag har denna låt. Hittade den i en post-punk playlist jag råkade hitta men har inte lyckats rota upp någon information om gruppen eller låten. Gillar den skarpt och representerar väl hur punken paketerades om i en mindre politisk och illaluktande form mha produktion och nya instrument.

8. Damaged Goods - Gang of four

Gang of four är en ännu bättre representant av engelsk post punk och har bland annat förekommit i Markus New Wave/Post Punk-lista. Skön nervös gitarrpop.

9. Promised you a miracle - Simple Minds

Skotska Simple Minds får representera den lite mer lättsmälta 80-tals popen. "Promised you a miracle" är riktigt fin och befinner sig i trakterna av band som The Smiths. En del Simple Minds är lite väl svulstig/U2-aktig för min smak, men deras megahit "Don't you forget about me" är annars en en av få Tracks-hits som jag gärna återkommer till.

10. Sometimes - Erasure

Jag avslutar med lite klassisk glättig 80-talsmusik - fast med kvalitet. Erasure tycker jag är en ganska underskattad 80-talsgrupp. De avfärdas ofta som en lite gayigare version av Depeche Mode. I min värld är det snarare så att Depeche Mode en tristare och pretentiösare version av Erasure (med undantag för Enjoy the silence).

Hata mig

Härom veckan såg jag Interstellar. Det är i många avseenden en ganska medioker film, särskilt om man frågar de som anser sig kunna något om saken. Och jag kan väl till viss del skriva under på det. Men det hindrar inte att jag kan njuta av hur bombastisk och mäktig den är. De geniala vändningarna när tidsrymden ställer till det för dem. Det fantastiska fotot och musiken som gör det episkt.

Precis så är det också med Rammstein, som alldeles nyligen äntligen dök upp på Spotify. Att detta är dålig musik betvivlar jag inte för en sekund. Men, och detta skriver jag fullt medveten om att jag tappar den sista gnutta respekt jag har i den här gruppen, fan vad de är bra! Det är mäktigt, bombastiskt och publikfriande. Live är det ännu bättre, flera gånger har jag gått ifrån en festivalscen med svedda ögonbryn efter att ha stått längs fram, aningen för nära de pyrotekniska spektaklen. Jag har en frisyr som tillåter det.

Jag kan inte tyska, och tur är väl det. Jag har hört att texterna inte på något sätt höjer kvalitén. Mycket udda sex tror jag. Inte så förvånande, på en konsert under låten Buck Dich drog frontfiguren Till Lindemann fram en stor eregerad penis, hade (inte riktigt) sex med keyboardisten och spillde sin säd i floder över publiken. Buskis, jovars.

Här kommer en lista som jag inser att ingen kommer att lyssna på. Synd, för ni missar tysk schlagerskräckmetal av högsta kvalitet. Listan är Du Hast- och Amerika-fri ifall ni skulle vara trötta på de radiodängorna.

Rammstein

Wollt Ihr Das Bett in Flammen Sehen
Första låten, första plattan. Jag tycker att alla band ska ha en låt där de sjunger som sig själva. Och redan här hade de (antar jag) ett fantastiskt producentteam som fattade att den udda stilen skulle slå om de bara fick en fläckfri produktion och genomarbetad estetik. Och ett knudigt omslag såklart.

Namnet Rammstein kommer från en amerikansk flygbas i Tyskland där ett flygplan störtade under en uppvisning mitt i åskådarhopen och dödade 67 människor 1988.

Du Riechst so gut
Du luktar så gott. Bra låt från första plattan. Hitvarning.

Engel
Från plattan med Du Hast och en faslig massa andra singlar. Bland oss som lyssnade på industrirock som Ministry och Nine Inch Nails var detta det första och riktiga hiten. Fint synthrockig och med vacker kvinnosång.

Mutter
är ett fantastiskt dramatiskt och mäktigt stycke.

Ich Will och Sonne
är två bra låtar från samma skiva som har gemensamt att de har alldeles fantastiska videor. Jag rekommenderar dem verkligen.



Ich Will handlar om hur bandet rånar en bank på ett utomordentligt stilistiskt sätt, bara för att sedan ge upp och få knasigt mycket medial uppmärksamhet.



Sonne handlar om hur bandet är de sju dvärgarna och snövit kommer till dem och knarkar och slåss och beter sig allmänt risigt.

Reise Reise 
är titelspåret på den sista plattan jag engagerade mig i. Det var 2004 så det var ju ett tag sedan. Jag vet inget om låten så jag det är därför jag pladdrar på. Visste ni att bandets sångare Till Lindemann har varit olympisk simmare?

Mein Teil
Jag har för mig att den här låten var första singeln från plattan och handlade om den där tyska kannibalen som ätit upp någons könsorgan på den tiden. Det var kontroversiellt minns jag. Också en kul video som slutar med att hela bandet är en flock hundar i en dams koppel. Udda.

Moskau
Jag trodde det var TATU som sjöng på denna men det var det visst inte. Nåja, det kan ju vara bra ändå. Rammstein är stora i Ryssland, misstänker att den här låten får vara extranummer där.

Rammstein har fått en asteroid uppkallad efter sig. Det var allt. Återgå.