Året i backspegeln

Anno MMXIV

Gott Slut! Jag inser att få kommer lyssna på denna lista på jullovet. Men here we go anyway.

Med så få dagar kvar till nyår så tycker jag att det är hög tid att försöka summera musikåret. 

Dvs. Artisterna, plattorna och låtarna som jag lyssnade på, under året som varit.

En insikt när jag satte ihop listan, var att jag nog anser att 2014 inte utmärker sig som ett speciellt starkt eller viktigt år musikaliskt (för mig).  Det har dock självklart funnits ett och annat russin i kakan. Enjoy!

http://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/3o7Y7bfzWpXGHRc8yqwar0

Lite om låtarna:

Vi inleder med norrmannen Sonder Lerche’s dänga Bad Law. När låten "Two Way Monologue" kom 2005 gick den rakt in i mitt hjärta och jag älskar den fortfarande. Tyvärr dröjde det tills i år innan han släppte något lika bra. Det rör sig om melodisk indiepop i samma kaliber som Wannadies, Eggstone och Cardigans -  en genré som jag verkligen saknar.

Bad law är svängig, catchig och stundtals riktigt stökig. Jag gillar verkligen kontrasterna mellan det dansanta disco-svänget och den frustrerande gitarren som bryter av.

Trots skilsmässa, glad som en Lärka.

Timber Timbre var som kanske bekant med även på mellotronlistan. Och detta är utan tvivel ett av mina mest spelade album från i år. Här kommer ytterligare ett spår med tidigare nämnda instrument från en som sagt väldigt jämnbra platta. Hot Dreams. En liten rolig detalj att vara uppmärksam på: Låten går i 3/4 men under sax-solot på slutet läggs det till ett taktslag var takt. Kul om man gillar att räkna lite.

Mindre muntert i Röda rummet.

Jag erkänner. Jag lyssnade aldrig på Pavement på 90-talet när det begav sig. Istället upptäckte jag Steven Malkmus långt senare bla. genom suveräna soundtracket till Bob Dylan filmen I'm not there 2007. I år har jag verkligen rotat mycket i Steven's arkiv och upptäckt att han faktiskt många bra soloalster på sin meritlista. Från årets skiva var det tom. svårt att välja en låt eftersom jag hade så många favoriter. Det blev till sist Chartjunk, mest för det fina blåset.

Indie veteranen Steven lånar looken från Angus Young.

The War on Drugs lär vara med på en och annan hipster-recensents topplista. Med all rätt. Det är rätt bra skit. Singeln Red Eyes låter lite som en en indie version av Dire Straits fast med med kraut-rock driv -  det funkar förvånansvärt bra.

Mark Knopfler wannabe.

Beck har kanske som artist passerat bäst före datum? Jag har aldrig varit något jättefan av varken Loser eller hitskivan Odelay som är lite för tokroliga för min smak. Däremot har Beck en mer akustisk, "Americana sida" som IMHO är underskattad. Plattorna Sea Change, Mutations och årets Morning Phase är alla väldigt solida och trevliga. Som skivan antyder rekommenderar jag den till morgonkaffet. Blackbird Chain är ett finstämt spår som växlar fint mellan 4/4 och 3/4. 

44 årig scientolog men ser mer ut som en 16 årig Amish.

Söker man på Herzog på Spotify dyker det upp flera band under samma artist. Det Herzog jag gillar är ett amerikanskt garage-rock band som verkligen gör mig nostalgisk, för detta låter ungefär som i replokalen ’95. Det är lite opolerat punk-poppigt, i samma DIY anda som Weezers 2:a platta Pinkerton. Var fan är folkölen, boys?

Cigaretter och motorcyklar. Det här är farlig musik.

Ray LaMontagne är någon form av retro-trubadur. Dan Auerbach från Black keys har hållit i spakarna och det låter ömsom soulig singer-songwriter ömsom psykedelisk 60-tals-nostalgia.
Första låten på senaste plattan, Lavender, är en uppenbar Tomorrow Never Knows flört. Och ärligt talat är det lite svårt att avgöra om det är genuint eller bara pastisch. Den har oavsett spelats flitigt i år av mig. Jag är ju svag för sånt där. Nämnde jag att det dyker upp mellotron på vissa spår?

Som väntat, skägg och hatt.

Jag vet nästan ingenting om Lapland (artisten, inte landskapet) Jag antog först om att det rörde sig om en Svensk förmåga, men det visade sig att snubben är från Texas. (Bandet Texas var däremot från Skottland.Bandet Aberdeen är dock från Boston. Och så vitt jag vet var även bandet med samma namn därifrån. Förvirrande?) Vad jag vet är att jag verkligen gillar skivan som jag snubblade på av en slump på Spotify. Låten Metal Lungs är lite soft drömsk folkpop med galopprytm, i lite samma anda som Bon Iver? En väldigt förtjusande melodi.

Cowboy-same?

Les Big Byrd är Teddybjörnen Jocke Åhlunds kraut-band och i min mening betydligt bättre än något som Teddybears har släppt de sista 15 åren (minst). På detta spår, det mest poppiga på skivan, gästsjunger frontmannen från Brian Jonestown Massacre på bruten engelska. Han sjunger för övrigt även på svenska på första spåret på deras senaste skiva som faktiskt även den är helt ok när man är sugen på lite retro-psychadelica med stundtals ostämda gitarrer. Låten är kanske inte helt representativ för skivan är mestadels instrumental, men den har fastnat.

Back to Bagarmossen. Stylisten hade semester.

Fiol-virtuosen Owen Pallet - AKA Final Fantasy var enligt Spotify min mest lyssnade artist.
Det var också den skiva jag hade mest förväntningar på. 2009's album Heartland var utan tvivel det årets bästa. Uppföljaren från i år In Conflict är kanske inte riktigt lika stark, men det finns ett och annat gulkorn på skivan. Heartland var episk med stora orkesterarrangemang, In conflict är bitvis ett nästan ibland pinsamt intimt album med mycket trevliga Arpeggio-synthar. (Signerade Brian Eno såklart). The Passions avslutar listan och är kanske inget spår för homofober. Vid lämnar det där.

Det blev en platta trots att han turnerade med Arcade Fire och skrev soundtrack till "Her" i år.

Album som förtjänar hedersomnämnanden: 

Ryan Teague - Block Boundaries. Detta är en grym skiva. Smärtar att han inte fick komma med. Men det är för svårt att välja ett spår. Ryan lär återkomma i en annan playlist inom snar framtid.

Belle Brigade - Just because Stabil softock från John Williams barnbarn. men långt ifrån så bra som debutskivan. Tyvärr lite för harmlöst men väldigt kompetent.

2 Bears - The Night is Young. Samma kritik som ovan. Föra skivan var grym. Den nya "bara" bra. Men vill man ha lite go brittisk house finns det inget bättre alternativ.

Aphex Twin - Syro. Man väntade sig det oväntade - och så lät det precis som det brukar. Så när som på ett spår, Aisatsana [102] som också var det bästa. Fågelsång > Drum n Bass.

Chromeo - White Women Dom här killarna vet vad dom håller på med. Svänger som vanligt, men lite tröttsamt i längden. Det låter som det brukar dvs.

Foster the People - Supermodel: Känns som ett college-band. Pumped up in Kicks från förra var onekligen en hit och faktum är att senaste plattan har en del bra låtar den med. Jag gillar 80 tals blåset på Best Friend och tropicopop vibbarna på Are You what you want to be. Feel good musik.

Todd Terje - It's Album Time: Årets bästa skivnamn? En skiva som för tankarna till Giorgio Moroder och bilspelet Outrun. Riktigt bra. Men jag hade redan en Norrman på listan, det fick räcka.

Conchita Wurst - Rise like the Phoenix. Tro det eller ej. Jag följer Eurovision slaviskt. Och för en gångs skull vann rätt låt. Det är episkt, svulstigt och hen är en fantastisk sångar/e/ska. Har ni mot förmodan missat den finns den nedan:

Little Dragon - Nabuma Rubberband Bra jobbat från göteborgarna även i år. Jag gillar bandet men har nog inte lyssnat tillräckligt mycket på dom för att dom ska få vara med. Klapp Klapp har ett grymt intro.

Babymetal - Babymetal Låten Gimme Chocolate!! var året mest oväntade. Detta är så bizzart och catchy på samma gång. Jag borde inte gilla det. Allt talar emot det. Men det är något demoniskt, hypnotiskt som uppstår i kontrasten mellan manga och metal. Har ni inte sett videon så ska ni göra det. Nu.

God Jul!