Det är humor!

Humor och musik åldras oftast inte så bra tillsammans. Vem vill lyssna på Svullos "För fet för ett fuck" idag? Och brukar ni slänga på Rallys "Hip-Hop Yngwe" ofta?

Men det finns undantag, denna blogposten innehåller några favoriter. Gemensamt är att de har några år på nacken, för det var ju som bekant bättre förr.

Spotify
Webspelare

Hasse och Tage

Hasse och Tage är väl humorns motsvarighet till gubbrock. Jävligt bra mao.

Tre favoriter är "Depressiva tankar", "Stetsonhatt" och "Norgevisan".

Depressiva tankar är provocerande. Vad vill Tage Danielsson? Hylla kaffe och bullar? Ge oss dåligt samvete för att vi inte bryr oss allt hemskt i världen?
- Pest och översvämning, tycker inte jag är bra. Sånt skapar lätt en viss förstämning, men kaffe och bullar gör mig gla'!!

Stetsonhatt är en klassiker. Melodin är en gammal jazzstandard, The Velvet Glove, och känns lika mossig som gubbarna i texten. "Det kanske är bäst att man ger upp och lägger av och inser djungelns hårda lag. Hänger sig i slipsen eller förorenar närmsta vattendrag". Check!

Norgevisan är bara hur skön som helst. Den är skriven av Hasse och Tage som en absurd satirisk reaktion på Norges framgångar i OS 1968 och framfördes i Moseback Monarki. Norrmännen fattade inte det roliga och det blev ett jädra liv. Jag kan förstå dem, den är ganska hård i tonen.

Povel Ramel

Om Hasse och Tage främst återanvände jazzstandards och satsade på fyndiga texter gjorde Povel Ramel allt själv när det gäller låtskrivande. I min värld är Povel Ramel en av de mest begåvade musikerna vi haft. Han hade en enorm förmåga att plocka upp olika musikgenrer och skapa otroligt vacker musik med fyndiga och poetisk text. Om man bortser från "Ittma Hooha" (som väl få anses vara en karikatyr på indisk musik), är "Gräsänkling Blues" en underbar pianoblues, "Var är tvålen" en typisk amerikansk vocal gospel, "Puerto Rico" nån form av centralamerikansk rytm (mambo??).

Ittma Hooha är en oväntad favorit. Den innehåller väldigt lite musik, i princip bara en dum liten melodi som repeteras hela låten, med lite fjantiga ljudeffekter inlagda. Texten är helt fantastisk, med massa bakvända formuleringar och allmänt våld på hur man bygger meningar. "Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål - På lördag brukar jag själv mig bränna upp på bål!"

Gräsänkling Blues är en jävligt stabil blues. Notera de engelska uttrycken inlagda "Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea ... nu skulle här jumpas for joy!". Den gavs ut 1951, förmodligen en av de första svenska blues som spelats in.

Var är tvålen låter väldigt mycket Golden Gate Quartet, men med Martin Ljung som bas. Texten innehåller frasen "Man kan likna hela världen vid ett tvättfat i emalj" som jag själv drömmer om att få in i en naturlig konversation någon dag.

Puerto Rico med Brita Borg på sång är egentligen inte speciellt humoristisk. Det är bara en charmig exotism från musikalen "Funny Boy" från -58. Var det bättre förr? Ja.

De sista entusiasterna är lite av en guilty pleasure. Man får ignorera de lite väl crazy utsvävningarna och småfåniga texten och bara acceptera att det är en sjukt tight låt. Lite klassisk schlager över den. Och Wenche Myhre sjunger fint!

Jag hade kunnat göra en hel lista med Povel Ramel inser jag, men jag får gå vidare. Dock, för att banka in spiken ännu hårdare rekommenderar jag detta klipp som måste vara något av det bästa på YouTube. Povel Ramel, Grynet Molwig, Sune Mangs och Martin Ljung. "Lingonben", parodi på alla idiotiska barnvisor är genial. Det _var_ bättre förr.

Karl Gerhard

Ibland slänger jag på Jazzgossen, där Karl Gerhard gör sig lustig över 1920-talets ungdomar. Den är fortfarande aktuell! Redan Karl Gerhard tyckte alltså det var bättre förr.

George Formby

Englands och Wigans bidrag till humorlistan är George Formby "The Ukulele Man". Hans The Window Cleaner är ett standardnummer inom ukulele-kretsar har jag fått lära mig. Den är sjukt svängig och borde spelas oftare. George Formby var en del av den klassiska komikerskolan där texten berättar en historia med lite lattjo, oväntade vändningar och gärna lite lagom oskyldiga sexuella anspelningar. Jag tycker Lancashire Toreador är kul med sin lite fejkade spanska klang.

Lagom långa låtar

För nästan fyra år sedan postade jag min omåttligt populära (nåja) lista Onödigt långa låtar. Nu är det dags för en uppföljning.

Något förenklat kan ekvationen för hur episk (e) en rocklåt är uttryckas som en funktion av dess längd (L, i minuter), hur fräcka riff den har (r) och hur dramatisk sången är (d):

e = (r + d) (L - 3)

Som ni ser är alla faktorer viktiga, men en låt som bara prickar riffen och sången någorlunda får en enorm skjuts om den också är längre än 3 minuter (e blir aldrig under noll, förf. anm.). För en lekman: En lång låt blir mer episk än en kort.

Hur bra en rocklåt är (x) är sedan en funktion av hur episk (e) den är, samt hur mycket attityd (a) den har.

x = 2e + a

En låt som inte är episk alls, dvs under tre minuter eller helt utan både bra riff och dramatisk sång, kan fortfarande vara bra, men då är det helt avhängigt attityden.

Till listan. Här är en samling låtar som inte hade varit så himla bra om de inte varit så bombastiskt långa. 9 låtar = dryga två timmars njutning.

https://open.spotify.com/user/jiemm/playlist/6Ms9MwslRbHJJfefgjAMox

spotify:user:jiemm:playlist:6Ms9MwslRbHJJfefgjAMox


Neil Young - Ordinary People

Av alla gamla rockgubbar så är nog Neil Young den som funkar bäst fortfarande. Här är ett bisarrt långt stycke som verkar handla om vanliga människor. Även titeln skvallrar om detta. Man kan inte missa den vansinniga saxofonen här. Guld.

Meat Loaf - I'd do anything for love

Meat Loaf var med på förra listan också. Han är inte bra, jag vet. Och helt utan bra riff. Radioversionen som ni alla hört demonstrerar ovanstående ekvation mycket tydligt. Den är plågsamt kort, och låter mest töntig. En tramsig romantisk dänga. Utan att vara episk (e) och utan attityd (a) har den ingenting. (x) blir nära noll. Men i tolvminutersversionen får vi en fin samverkan mellan dramatisk sång (d) och ren låtlängd (L). Den är episk.

Uriah Heep - Salisbury

Även Uriah Heep var med i förra listan. Här är en ännu längre låt som jag fick lyssna in enkom för detta. Mycket mäktig.

Iron Butterfly - In a gadda da vida

Skolexemplet på en lång låt. Flummig som tusan, funkar grymt med ljummet rödvin och att sitta på golvet på förfesten och diskutera djupa saker.

Ministry - So what?

Bryter av lite med min ungdoms hjältar Ministry. Med total brist på all sorts elegans drar de ut sitt monotona epos So what? till över elva minuter, här i en live-version. Som de industrirockare de var fyllde de ut låten med enorma mängder obegripliga samplingar. Den faktiska låten dyker upp som små öar här och där i ett hav av transportsträckeljud.

Men hänger man kvar låten ut blir man rikligt belönad. Efter att konstant ha höjt temperaturen i den suggestiva ljudmattan börjar den kraftigt heroinpåverkade sångaren Al Jourgensen få fart. Han blir argare och argare. Trummorna börjar låta som maskingevär. När han till slut vrålar "I'm ready to fight!" kan man bara hålla med honom.

Jello Biafra och D.O.A - Full metal jackoff

Ännu en nostalgipjäs. Kanske har du svårt för Jello Biafras självgoda mässande? Jag förstår dig. Ju längre från man kommer hans dagar med Dead Kennedys verkar han dras mer och mer åt spoken word. Den här låten handlar om ett cracklab som göms i en van som kör runt Washingtons DC's ringväg. En tidig Breaking Bad. Men precis som med allt Jello Biafra gör urartar det till att handla om det amerikanska samhällets samtliga problem och orättvisor.

Det är som att han börjar med att skryta om sin kreativa knarktillverkning, men hamnar till slut i amerikansk utrikespolitik.

Det monotona riffet är både mäktigt och sövande. Gitarristen lär ha fått uppsöka sjukgymnast efter den här inspelningen.

Metallica - Master of Puppets

Ingen kommentar.

Frank Zappa - Advance Romance

Liveinspelning tillsammans med Captain Beefheart. Zappa's genomironiska rock kan kännas buskis för somliga, men tillsammans med Captain Beefhearts galenskap blir det bara bra. Ingen av dem fegar ju heller för att dra ut på låten ganska länge.

Black Mountain - Bright lights

Black Mountain har ju också varit med tidigare. De är sjukt flummiga.

Svenskt, pop och melankoli

Lite känslomässigt upp och ned i svenska poparkivet, sing and songwriter. Var jag ensam att vilja köpa en saab efter hört inledningslåten loopas i reklamen?

Spotify länk

Svensk TV (när den är som bäst)

Här kommer ett gäng låtar som till synes inte har något gemensamt med varandra!

https://open.spotify.com/user/snurrfint/playlist/6h6rhCXyYpRpoovjR9qTLg

Vi blandar klassiskt med folkkära artister och orientaliskt instrumentalt hej vilt! Men varför detta?

varför?

VARFÖR!!!!!

joda ni har gissat rätt!!!!11 Alla låtar är tagna från gamla goda hederliga svenska TV-produktioner.

Men vilket program hör till vilken låt!? Det får ni diskurera er fram till i Skype-chatten tillsammans!

Vissa är superlätta medans andra är lite klurigare.  LYCKA TILL!!!1
Det är förbjudet att använda google tills ni har klarat alla...

Music for the porch

Music for the porch

Blann-E

0 inspiration denna gången tyvärr. 0 tema. 100% Blann-E med betoning på det elektroniska.

Blann-E

Första sedan augusti

Inser att jag inte har publicerat någon lista sedan augusti förra året… Får helt enkelt kompensera genom att komma med en extra bra lista den här gången.

Temat? Inte mer komplicerat än att det är ett urval av de låtar som har snurrat mest på min skivspelare spelats mest i min Spotify de senaste månaderna. Och om jag ska välja ut en specifik favorit så blir det utan större tvekan Mr Noah. (Skulle rekommendera att höja volymen ett snäpp på den, för att den ska komma till sin rätt.)

Panda Bear & Friends

Inte Pontus men....

Efter förra inlägget från Pontus får man lite prestationsångest.. så man orkar knappt ens... här kommer iaf lite musik att inleda fredagen med, en lite rockig blandning.

tl;dr: Musik


Inte Pontus men... < http

Inte Pontus men... <spotify url

En introduktion till CSN&Y

Under jullovet passade jag på att läsa Graham Nash's självbiografi Wild Tales och i skrivandes stund läser jag Neil Youngs Waging Heavy Peace. Jag fick därmed lite av en nytändning på Crosby, Stills, Nash & Young som rätt länge varit ett av mina absoluta favoritband.

Centrala Studie Nämnden samt Neil Young

Det som gör Crosby, Stills & Nash "CS&N" - eller Crosby, Stills, Nash & Young, alias CSN&Y, (som dom kallade sig när Neil Young var närvarande) så intressanta är inte bara det helt unika sound som dom skapade tillsammans, utan även varje individs unika karaktär och karriär.
Dom var ett av de första sk. supergrupperna och har varit sjukt inflytelserika för rocken.
En annan viktig person som återkommer gång på gång i deras story är Kanadensiska sångfågeln Joni Mitchell. Men hennes playlist tar vi en annan gång.

Håll i er nu, nu blir det hippies och en liten introduktion till ovan nämnda band och artister!

An introduction to CSNY

The Byrds - Triad (David Crosby)

The Byrds. David Crosby i  mitten, eller är det Davy Crockett?

Vi börjar historielektionen i L.A.
The Byrds var i mitten av 60-talet ett av USA's hetaste folk-rockband. (En genre dom i princip skapade)  Dom hade gjort sig kända med flertalet Dylan-tolkningar, mest känd är Mr. Tambourine man. Andra hits var Turn! Turn! Turn! och den trippiga Eight Miles High. Bandets huvudsakliga frontfigur var Roger McGuire med sin karakteristiska 12-strängade elgitarr, men i bakgrunden skymtades en excentrisk kompgitarrist och körsångare med grön slängkappa vid namn David Crosby. Med åren började Crosby ta mer och mer plats, han började skriva fler av låtarna och sjunga lead på vissa av dom. Runt '67 hade Crosby blivit något av en centralfigur i hippiekulturens LA - han kände alla, låg med alla och hade framför allt det bästa rökat i hela Kalifornien. Hans växande ego blev till sist för mycket för resten av bandet. Droppen blev när Crosby till albumet "the Notoroius Byrds Brothers" insisterade på att ha med en låt,Triad, om en "Menage a trois", något som de mer konservativa kollegorna tyckte var lite opassande. 

Crosby blev kickad  (och ersatt av en häst på skivomslaget). Låten plockades bort från skivan. I väntan på bättre tider producerade han Joni Mitchells (som han hade en affär med) första soloplatta och hängde bl.a. med hippiepolarna i Greatful Dead och Jeffersons Airplane. Jeffersons Airplane spelade in en version på Triad, men Grace Slick skrev om den så att den skulle handla om en Man-man-kvinna relation istället. Något som Crosby inte hade något emot. Peace & Love och allt det där. Byrds original släpptes senare på en re-issue och det är alltså den som startar i playlisten.

Buffalo Springfield - Mr Soul (Neil Young)

Alltid snygg i fransjacka! Neil i Mitten, Steven står still, till höger i bild...

Ett nästan lika hett LA-band vid den tidpunkten var Buffalo Springfield. Bandets primära frontman var multiinstrumentalisten och Sydstatar-sonen Stephen Stills. Stills hade faktiskt delvis växt upp på Costa Rica och många av hans låtar bär både spår av blues och latin-amerikanska influenser. Han hade på snudd blivit en medlem i the Monkees nått år tidigare men fick inte jobbet p.g.a sin sina tänder. Stills hade träffat den udda Kanadensaren Neil Young under en turné och de insåg fort att de hade gemensamma intressen: Sex, drugs och rock n roll - så bildades bandet Buffalo Springfield. Neil hade tidigare spelat både solo och i diverse konstellationer bl.a tillsammans med blivande funk-soul ikonen Rick James(!) Buffalo Springfield fick en jättehit med Still's For What it's Worth 1966. Young var också en duktig låtskrivare och gitarrist men var osäker på sången som ofta överläts till Stills eller den andra leadsångaren i bandet Richie Furray. Den Rolling Stones inspirerade Mr. Soul är dock en låt av och med Neil Young, med Stills på körsång. Vid 3:e plattan hade bandet fallit sönder, delvis pga. en del drogrelaterade arresteringar, delvis för Youngs förmåga att vara helt impulsiv och opålitlig. Vid spelning på Monterey Pop Festival '67 dök han inte upp alls och ersattes tillfälligt av ingen mindre än David Crosby. (Vilket  irriterade Crosbys Byrds kollegor ytterligare). Efter uppbrottet satsade Neil först på solokarriär och Stills spelade in en rockjam-platta med några andra avhoppade veteraner i väntan på bättre tider. 

The Hollies - King Midas in Reverse (Graham Nash)

Graham "Min polotröja är lite tight i halsen" Nash och the Hollies.

På andra sidan atlanten hade popbandet The Hollies skördat stora framgångar och var vid sidan om Beatles det band som hade haft flest top 20 hits på den Engelska singellistan. Graham Nash var precis som David Crosby kompgitarrist och körsångare i bandet. Under en USA turné möttes dom två genom den gemensamma vännen Mama Cass från The Mamas and the Papas. Crosby passade i sin tur på att introducera Nash för två livsomvälvande saker, Gräs och Joni Mitchell. 

När Nash kom tillbaka till UK var han turned on i dubbel bemärkelse. Dessutom hade LSD nått London och Beatles hade öppnat dörrarna för mer experimentella toner med Sgt Pepper. Nash ville ta Hollies i en liknande riktning. Han skrev den psykedeliska singeln King Midas in Reverse men den floppade och Hollies tappade därmed förtroendet för honom. När de andra killarna insisterade på att man skulle spela in nästa platta med schlager-arrangerade Dylan covers fick Nash nog, skilde sig från band och fru och packade kappsäcken för gott för att flytta in med sin nya flickvän Joni i LA.

Crosby, Stills & Nash - Judy Blue Suite  (Stephen Stills)

Crosby Stills Nash i ordningen Nash, Stills, Crosby.

Endast med guran i bagaget knackade Nash på hos Joni Mitchell. Det visade sig att hon hade besök av Crosby och ingen mindre än Stills som spelade sin nya låt: den episka Suite: Judy Blue Eyes. Crosby hade redan en andra sångstämma. 

Det tog inte heller många många minuter för den rutinerade Nash att improvisera en 3:e stämma. I det ögonblicket föddes bandet. Deras röster var helt olika: Stills hade en hes bluesig röst, Crosby en mjukare och lite jazzig ton och Nash en nasal och hög stämma med typisk Nordengelsk accent. Tillsammans blev det en naturlig men nästan overklig 3parts harmoni som var helt unik.

Dom visste direkt att dom behövde spela in en platta. 

Inget "fånigt" bandnamn, inga onödiga kontrakt sinsemellan - bandet skulle vara summan av individerna och därför blev det just Crosby, Stills & Nash.

Den självbetitlade debutskivan spelades in med hjälp av en hel del koks och braj men när skivomslagsbilden hade tagits visade det sig att killarna satt i annan ordning än deras namn. När man skulle ta om bilden dagen efter (detta var innan Photoshop) var huset som dom hade haft som backdrop demolerat. Man använde då originalbilden vilket har skapat en del förvirring om vem som är vem.

Crosby, Stills, Nash & Young  - Woodstock (Joni Mitchell) 

CSN&Y & Joni tillsammans på scen

När man skulle börja med promotion för skivan uppstod ett annat problem. Vid inspelningen hade Stills i princip spelat alla instrument bortsett från trummor vilket gjorde det omöjligt att framföra materialet live. Lösningen blev att fråga Neil Young som återhämtade sig från sin mindre framgångsrika solodebut på samma skivbolag. Nash var egentligen emot, Stills tveksam - väl medveten om Youngs impulsivitet, men också hur bra deras gitarrspel blev tillsammans. Crosby visste vilken gudabenådad låtskrivare Young var och övertygade de andra två. Därmed blev CS&N, CSN&Y. Bandets andra spelning någonsin råkade sig bli Woodstock festivalen '69. Nash's flamma Joni Mitchell skulle egentligen också ha spelat på den nu legendariska festivalen men blev avrådd för att istället göra ett tv-framträdande. Hon förstod på vännernas vittnesmål att hon missat decenniets event och skrev som terapi en låt om saken med samma namn. Stills gillade verkligen låten och bad Joni att CSN&Y skulle få göra en cover på deras nya album, Deja Vu. CSN&Ys rockiga version av Woodstock låter rätt annorlunda än hennes hippieballad, men jag rekommenderar båda. 

Crosby, Stills, Nash & Young  - Ohio  (Neil Young)

En otäck bild från Kent State 1970 

1970 blev 4 studenter brutalt skjutna av polisen vid en demonstration på Kent State University, Ohio. CSN&Y var, som tidsandan krävde (Nixon, Vietnam etc.), väldigt politiska. När Neil fick höra om incidenten tog han en gitarr och återkom 30 minuter senare med låten Ohio. Bandet samlades blixtsnabbt och spelade in den princip en tagning. Vilket också kan höras på inspelningen runt 0:22 låter det som Stills? spelar fel. Vad som bidrar ännu mer till låten autenticitet är kanske att på outrot brister det för Crosby och enligt vittnesmål börjar han gråta. Förmodligen inte helt opåverkad av diverse substanser, men än dock.

De illegala substanserna var också den faktor som satte fällben för bandets fortsatta framtid. Kokainet i kombination med framgångarna gjorde att deras egon blev för stora. Crosbys flickvän dog också i samband med detta i en bilolycka vilket gjorde att han knarkade om ännu mer. Dom fick svårt att sammarbeta och konserterna blev mer och mer ofokuserade. Man valde att ta en paus och fokusera på solomaterial istället, men samtidigt tog man ofta hjälp av varandra både live och på platta. 

Graham Nash - Simple Man

Nash och Joni. "Jag har klippt naglarna jag lovar".

Joni Mitchell's karriär gick minst lika bra som CSN&Ys, men det blev för komplicerat för henne och Nash och dom separerade vilket satte sina spår. Detta kan höras både på flera spår på Nash solo skiva Songs for Beginners och även på vissa av Joni's låtar som Willy. Simple man handlar just om uppbrottet. Nash sammanfattar känslorna fint i meningen "I just want to hold you, I don't want to hold you back" .

Neil Young - Only Love can Break your Heart

Grandfather of Grunge.

Inte heller Neil Young var opåverkad av relationen. Joni och Neil hade lärt känna varandra redan när de båda fortfarande bodde i Kanada. Låten Only Love can Break your Heart som släpptes som singel till den 3:e skivan After The Goldrush skrevs till Nash. Skivan blev starten på Neils stora genombrott och följande skiva Harvest toppade Billboard med Singeln Heart of Gold. På plattan är det bara Stephen Stills som hjälper till med sång men på denna live version deltar samtliga killarna.

Stephen Stills - Love the One You're With

Stills eller Clintan? 

Stills hade med tiden blivit en riktigt anglofil, han gjorde en "omvänd Nash" och köpte en herrgård i England. Där hängde han med inga mindre än de samtida gitarrlegenderna Clapton och Hendrix som båda spelar på var sitt spår på den självbetitlade debutskivan. (Vilken dessvärre inte finns på Spotify) Det gör däremot singeln Love The One You're With vilken gästas av både Nash och Crosby. Låten kan även höras sjungas av Idris Elba i filmen Promethus. Texten återspeglar eran rätt fint.

David Crosby - Music is Love

Ur-hippien Crosby. Det finns garanterat ett budskap. 

Efter flickvännens död blev Crosby sig aldrig lik. Men han lyckades få ut en soloplatta bl.a. med hjälp av de andra och CSN&Y polarna, Greatful Dead och Joni. "If I only could remember my name " som skivan heter är en talande titel för hans sinnestillstånd. Skivan är väldigt "snöig" och många låtar saknar helt låttexter. Skivan blev otippat nog också utvald som en av Vatikanens 10 all-time favoritskivor 2010! På Music is love hör man tydligt både Neil och Nash som hjälper till. 

Nash och Crosby fortsatte också under 70-taket som en duo både live och på platta med varierande resultat. Även Stills & Young gjorde ett rätt mediokert samarbete '76. 

Bandet upplöstes aldrig men det dröjde till '77 innan nästa CSN platta kom, då utan Youngs medverkan. Plattan sålde bra men magin var borta.
Crosby var nästan ett vrak, Stills hade många järn i elden (bla. spelade han congas på Bee Gees You should be dancing) Young hade egna väldiga soloframgångar och Nash satsade på familjen och foto. 

I Bakgrunden Dallas Taylor och Greg Reeves. Dom fick inte addera sina bokstäver till bandnamnet.

'82 försökte Nash och Stills igen men Young var åter ointresserad att medverka.
Crosby hade börjat freebasa kokain och kunde knappt sjunga längre. Han medverkade på plattan eftersom han var ruinerad och skivbolaget insisterade. Samma år åkte han fast för innehav och satt inne 9 månader i Texas, '85 var det dags igen, nu bl.a för fyllekörning och olaga vapeninnehav.
Efter att Crosby skärpt sig vid slutet av åttiotalet och skaffade sig en ny lever har det blivit lite sporadiska och IMHO rätt usla skivor. Man har gjort en del välgörenhetsgalor och åkte bl.a med Young på hans "anti George Bush" turné. Det är egentligen bara Neil Young som har överlevt med hedern i behåll även om även hans material har varit minst sagt ojämnt.

Bonusvideor:

Ett tidigt liveframträdande med CSN&Y, låten spelades till sist in av Neil med Crazy Horse istället. Rätt stenade snubbar! Kolla särskilt in Dallas Taylor bakom trummorna.
Fan vad bra detta klippet är!
Down by the River - CSN&Y

Our House, En av de största hitsen. Inte att förknippa med Madness låten.

CSN&Y - Our House, av Graham Nash

Nash & Crosby spelade flitigt som duo. Lee shore är en personlig favorit. Men den svårfunna, rockigare studioversionen med CSN&Y är ännu mer fantastisk.
The Lee Shore - Crosby & Nash

Crosby's Hippie-epos Almost cut my hair från den beryktade sk. Doom turnén '74.
Mycket kokain blev det, men vilken feeling!

CSN&Y - Almost Cut My Hair

Dagsfärska från Woodstock festivalen, framträdde här Stills solo med ett av bandets låtar. Detta är historia gossar.

4+20 - Stephen Stills

Skulle det nu vara så att man inte kan få nog av ovanstående artister och vill fördjupa sig i någon av dom har jag förberett 4 bonuslistor för vardera artist. Är man nyfiken på någon av killarnas tidigare band, så häpp, så har jag även 3 stycken playlists för dessa. 

Playlist: David Crosby
Playlist: Stephen Stills
Playlist: Neil Young
Playlist: Graham Nash

Playlist: The Byrds
Playlist: Buffalo Springfield
Playlist: The Hollies

Ambient Elektroniskt

Jag vet att ni inte trodde det gick att konstruera fler sävliga elektroniska playlists men här kommer faktiskt en till. Håll till godo.

Ambient Eletroniskt Mars