Något förenklat kan ekvationen för hur episk (e) en rocklåt är uttryckas som en funktion av dess längd (L, i minuter), hur fräcka riff den har (r) och hur dramatisk sången är (d):
e = (r + d) (L - 3)
Som ni ser är alla faktorer viktiga, men en låt som bara prickar riffen och sången någorlunda får en enorm skjuts om den också är längre än 3 minuter (e blir aldrig under noll, förf. anm.). För en lekman: En lång låt blir mer episk än en kort.
Hur bra en rocklåt är (x) är sedan en funktion av hur episk (e) den är, samt hur mycket attityd (a) den har.
x = 2e + a
En låt som inte är episk alls, dvs under tre minuter eller helt utan både bra riff och dramatisk sång, kan fortfarande vara bra, men då är det helt avhängigt attityden.
Till listan. Här är en samling låtar som inte hade varit så himla bra om de inte varit så bombastiskt långa. 9 låtar = dryga två timmars njutning.
https://open.spotify.com/user/jiemm/playlist/6Ms9MwslRbHJJfefgjAMox
spotify:user:jiemm:playlist:6Ms9MwslRbHJJfefgjAMox
Neil Young - Ordinary People
Av alla gamla rockgubbar så är nog Neil Young den som funkar bäst fortfarande. Här är ett bisarrt långt stycke som verkar handla om vanliga människor. Även titeln skvallrar om detta. Man kan inte missa den vansinniga saxofonen här. Guld.
Meat Loaf - I'd do anything for love
Meat Loaf var med på förra listan också. Han är inte bra, jag vet. Och helt utan bra riff. Radioversionen som ni alla hört demonstrerar ovanstående ekvation mycket tydligt. Den är plågsamt kort, och låter mest töntig. En tramsig romantisk dänga. Utan att vara episk (e) och utan attityd (a) har den ingenting. (x) blir nära noll. Men i tolvminutersversionen får vi en fin samverkan mellan dramatisk sång (d) och ren låtlängd (L). Den är episk.
Uriah Heep - Salisbury
Även Uriah Heep var med i förra listan. Här är en ännu längre låt som jag fick lyssna in enkom för detta. Mycket mäktig.
Iron Butterfly - In a gadda da vida
Skolexemplet på en lång låt. Flummig som tusan, funkar grymt med ljummet rödvin och att sitta på golvet på förfesten och diskutera djupa saker.
Ministry - So what?
Bryter av lite med min ungdoms hjältar Ministry. Med total brist på all sorts elegans drar de ut sitt monotona epos So what? till över elva minuter, här i en live-version. Som de industrirockare de var fyllde de ut låten med enorma mängder obegripliga samplingar. Den faktiska låten dyker upp som små öar här och där i ett hav av transportsträckeljud.
Men hänger man kvar låten ut blir man rikligt belönad. Efter att konstant ha höjt temperaturen i den suggestiva ljudmattan börjar den kraftigt heroinpåverkade sångaren Al Jourgensen få fart. Han blir argare och argare. Trummorna börjar låta som maskingevär. När han till slut vrålar "I'm ready to fight!" kan man bara hålla med honom.
Jello Biafra och D.O.A - Full metal jackoff
Ännu en nostalgipjäs. Kanske har du svårt för Jello Biafras självgoda mässande? Jag förstår dig. Ju längre från man kommer hans dagar med Dead Kennedys verkar han dras mer och mer åt spoken word. Den här låten handlar om ett cracklab som göms i en van som kör runt Washingtons DC's ringväg. En tidig Breaking Bad. Men precis som med allt Jello Biafra gör urartar det till att handla om det amerikanska samhällets samtliga problem och orättvisor.
Det är som att han börjar med att skryta om sin kreativa knarktillverkning, men hamnar till slut i amerikansk utrikespolitik.
Det monotona riffet är både mäktigt och sövande. Gitarristen lär ha fått uppsöka sjukgymnast efter den här inspelningen.
Metallica - Master of Puppets
Ingen kommentar.
Frank Zappa - Advance Romance
Liveinspelning tillsammans med Captain Beefheart. Zappa's genomironiska rock kan kännas buskis för somliga, men tillsammans med Captain Beefhearts galenskap blir det bara bra. Ingen av dem fegar ju heller för att dra ut på låten ganska länge.
Black Mountain - Bright lights
Black Mountain har ju också varit med tidigare. De är sjukt flummiga.
No comments:
Post a Comment