Flowers of Evil

Jag vet inte vad jag ska skriva om dagens något inkonsekventa lista så jag illustrerar den med bilder istället.

Här är listan

Vällagrade OSTar

Jag var lite lazy idag och bestämde mig för att publicera ett litet urval av mina favorit-stycken från filmens värld.

För er som inte visste det är jag ett stort fan av film-musik och försöker, så gott jag kan, till och med att komponera lite eget framför pianot där hemma.

Listan:

1. Elegy For Dunkirk - Dario Marianelli

Denna är en av mina absoluta favoriter. Det är en ganska hyffsad standard snyftare tills Dario får för sig att slinka in en skigshymn vid namn "Dear Lord and Father of Mankind". Resultatet är något av det bästa som någonsin producerats för film. Det är otroligt hur väl de två olika melodierna blandar sig med varandra och bildar något helt nytt och unikt.

Dario gick ju givetvis hem med en välförkänt Oscar och Golden Globe.

2. The Last Emporor - Ryuichi Sakamoto

Det är inte mycker mer att säga än att detta också var en ytterst välförkänt oscarsstatyett. Skön mix av stråkar och orientaliska instrument med ett väldigt annorlunda dramatiskt flow som jag itne har hört sen dess.

3. Cinema Paradiso - Ennio Morricone.

Ja, en av morricones bästa och är då såkart en av de bästa någonsin. Filmen heter Cinema Paradio om någon undrar. Har inte sett den men Ray Noori sa att den va kass.

4. Somewhere in my memory - Johan Williams

Barndomsfavoriten. Ensam hemma var the shit när jag var i mina yngsta år. Jag var dessutom själv ganska lik Macauley Culkin som spelar huvudrollen som barn. Iaf enligt en gammal vän sen de tiden.
Kort och gott mitt absoluta favoritstycke genom alla tider. Den har allt. Dessutom extra mysig att spela framåt julen.

5. Bibo No Aozora - Ryuichi Sakamoto

Ännu en dunderhit av Mr.Sakamoto. Många kanske känner igen den från den känslosama slutscenen från filmen Babel. Intressant är även de helt utflippade partierna i stycket som bryter av helt mot det lugna lunket i bakgrunden. Medvetna felspelningar och allmänt ostämt i vissa korta partier ger en ganska dramatisk effect. Vet dock inte om jag gillar det speciellt mycket. Hade velat att det fanns en version utan dessa partier för lite avkopplande lyssning.

6. Gabriel's Oboe - Ennio Morricone

Från filmen the mission. Ja, inte mycket att säga förutom att det är ett otroligt vacket stycke.

7. The Lonely Shepard - Zamfir

En skön klassiker från kill bill får avsluta.


Listan

Vive La Recommendation

Testade Spottans rekommendationstjänst som jag måste säga var ganska träffsäker. Därför presenterar nya uppslag för mig och er stolt Gustav Lindroth:

Rekommenderat av Spoddan

The Dark Side of Scott Walker

Scott Walker (Ej att förknippas med guvernören från Wisconsin med samma namn.) är kanske en av rockens mest mytomspunna karaktärer. Han har haft en lång och fascinerande karriär, men är något av en doldis, trots att han har varit otroligt inflytelserik och är aktiv, fortfarande.

Här kommer en en liten introduktion till detta unikum, en playlist som karakteriseras av hans dragning till det mörka, störda och lite udda... Enjoy?

https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/487aTTbF3LrBQMtmTSL6TN

Ovan, huvudpersonen i denna playlist.

Som vanligt har jag inte kunnat låta bli att skriva lite om artisten och låtarna i fråga. Dags för sedvanlig historielektion! :-P

Scott föddes i Ohio och debuterade som artist redan som 13 åring nån gång under slutet på  ’50 talet under namnet Scotty Engel.  Han släppte en hel del låtar i en lättsam "Paul Anka stil". Låten When is a boy a man blev en mindre hit.

Scotty, ung och ofördärvad. Precis som en äkta Ängel?

Låt 1. The Walker Brothers - Make it Easy on yourself. (1965)

Det var i och med trion the Walker Brothers som han slog igenom på allvar. Bandet bestod för övrigt inte alls av några bröder utan vid sidan av Scott, av John Maus och Gary Leeds. Runt ’65 bestämde de sig för att satsa på den Engelska marknaden och lyckades etablera sig där med hjälp av den lätt ångestladdade och melankoliska “Make it Easy on yourself” skriven av Burt Bacharach.
Man kan nog anta att  Weeping Willows har lyssnat en och annan gång på låten?

Walker Brothers fick en hel del hits “The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore”  är en kanon fin ballad som är värd att nämna, och dom hade under en period tom. en större fanclub än the Beatles...

The Walker Brothers.  Not really a Band of Brothers.

Låt 2. Scott Walker - My Death (1967)

När Walker Brothers splittrades runt 1967 fortsatte Scott med att släppa ett gäng soloalbum i "crooner stil" (tänk Sinatra eller Tony Bennett). Till skillnad från de andra artisterna i genren valde dock Scott ofta ett mörkare perspektiv och låtarna handlade ofta om mer ljusskygga element och fenomen i samhället. Han är på sätt och vis prototypen för artister som Nick Cave och Tom Waits. 

Från debut solo plattan Scott har jag plockat ut den mörka  “My Death” ett av flera spår på skivan från Scotts favoritkompositör Jaques Brel.

Too cool for sol.

Låt 3. Scott Walker - Jackie (1968)

Även följande platta, Scott 2,  innehöll spår av Brel. Första spåret Jackie är en explosiv resa genom bordeller och opiumhålor, med “falska oskulder” och “äkta bögar”. (Släng dig i väggen Lou Reed). Tack vare texten blev den bannad av BBC men nådde ändå en 22 plats på UK singles chart.

Låt 4. Scott Walker - The Plague (1968)

Även B-sidan till singeln får vara med i playlisten:
Scotts egen komposition The Plague är en nattsvart, ganska rockig historia och klart underskattad i hans diskografi. Vad sägs om följande textrader? Poesi!

"How can I live an hour like this

When anguish strikes me like a fist

My nakedness exposed, and I can't stand

Still I try to remember lips on lips

And hits on the hips, and ice and fire

and gloom and glow”

Låt 5. Scott Walker - The Old Man's Back Again (Dedicated to the Neo-Stalinist Regime) (1969)

Nästa låt kommer från Scott 4, 1969. En skiva med endast Scott's originalkompositioner.
Här har han blivit lite politisk. The Old Man’s Back Again (Dedicated to the Neo-Stalinist regime) är en berättelse om kommunistregimen i Tjeckien (The Old man är tydligen Stalins spöke själv). Låten har en fantastisk funky bas och med sina mörka spöklika rysk-klingande körer är det en personlig favorit. Scott hade föresten faktiskt själv en bakgrund som Basist, men om det är han som spelar på spåret är oklart.

Makeupen till trots. Inte precis någon clown.

Låt 6. Scott Walker - The Seventh Seal (1969)

På The Seventh Seal, från även den från skivan "4", ger sig Scott till att återberätta hela handlingen Ingmar Bergmans Sjunde Inseglet. Låten har ett episkt, bombastiskt arrangemang med trumpeter som hämtade från en spaghetti-Western Inte helt olikt något från Ennio Morricone. Den uppmärksamma lyssnaren kan kanske höra att Scott är lite out-of tune på vissa fraser. Tydligt vid tex.  “Dawn” runt 4 minuter. I dessa tider där allt är auto-tunat till perfektion tycker jag att det är rätt uppfriskande.

Från Vänster. Scott, Knatte och Fnatte.

Låt 7. Walker Brothers - Nite Flights (1978)

Början av 70-talet blev ingen musikalisk höjdare IMHO för Scott. Han hade då fått en egen TV-show på BBC och blev uppmanad att skriva lite mer lättsamma melodier och ballader. De följande skivorna är rätt meningslösa i jämförelse med hans första 4 och floppade också.

The Walker Brothers återförenades i mitten av 70 talet. De försökte sig på ett mer poppigt-sound. Och låten No Regrets från '75 blev en av deras största hits. 

Det skulle dock dröja 2 skivor, till '78 innan Walker hittade tillbaka till det suggestiva soundet. Den stundtals magiska (men ojämna) skivan Nite Flights inleds med 4 originalkompositioner av Scott. Soundet är nu mycket mer modernt (Mitt i Disco-rock eran) men samtidigt väldigt svart och nästan mardrömslikt. På det drivande titelspåret Nite Flights är influenserna från Bowie och Enos samarbeten tydliga. Men influenserna var faktiskt ömsesidiga. Båda ovan nämnda artister har nämnt skivan och Walker som influenser - detta kan höras tex. på Bowies Lodger och Scary Monsters plattor. Bowie gjorde även senare en cover på just Nite Flights. 

Låt 8. Walker Brothers - The Electrician (1978)

The Electrician är ett tongivande spår för Scotts framtida karriär. Den är som hämtad från en skräckfilm. Med sina dissonanta stråkar och långsamma tempo låter den inte som något annat från den eran. Den ska tydligen ha varit den stora inspirationen för Ultravox och därmed hade Scott även ett viss inflytande över New Romantics och synth-genrén. Låten kan föresten höras på Soundtracket till filmen Bronson med Tom Hardy.

Nite Flights blev Walker Brothers sista skiva. Och även Scott valde att dra sig tillbaka. Det skulle dröja 6 år innan nästa solo-skiva skulle komma. Climate of the Hunter blev hans enda skiva på 80-talet. Även denna skiva bär tydliga spår av Bowie och är helt ok, men innehåller egentliga inga oförglömliga låtar.

Omslaget nästan lika skrämmande som musiken.

Låt 9. Scott Walker - A Farmer in the City (1995)

Spola fram ytterligare 10 år.  Scott Walker har helt försvunnit från rampljuset. 1995 kommer så från ingenstans The Drift, en skiva som har beskrivits som ""indescribably barren and unutterably bleak.. the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone's favorite nightmares”. Inledningsspåret “A farmer in the city” är en kryptisk låt om mordet av den Italienska regisören Pasolini. Den skulle kunnat vara hämtad från en spöklik domedagsopera. Resten av spåren skulle kunna vara soundtracket till “Silent Hill” , industriell avant-gard med full orkester. Ett spår handlar om rättegången av en Nazistförbrytare, ett annat är en dialog med Che Guevaras lik. 

Med undantag för bidrag till några soundtracks (Bla. ett spår till Bondfilmen The World is not Enough) så drog Scott sig undan igen och många tolkade sista spåret på the Tilt som det definitiva avskedet.

Skulle du köpa en begagnad morakniv av den här mannen?

Låt 10. Scott Walker - Cossacks Are (2005)

Men närå. 11 år senare släpper han ytterligare en platta i samma anda. ‘

Öppningspåret Cossacks Are är nog så mycket metal man kan vara utan att vara metal….Detta till trots var den ett av de mest hyllade skivorna 2005. Men the Drift var ändå bara början. Jag fick inte med några spår från uppföljaren, Bish Bosh som släpptes 6 år senare. Den har ett något modernare sound, Nästan till Industrirock. Inte helt lätt att ta till sig. Vill ni ha mardrömmar kan jag rekommendera skivan. Tillsammans med Tilt och The Drift är dessa album en episkt mörk triologi. 

Scott är idag 72 bast och still going strong. Förra året släppte han en skiva med drone metal bandet Sunn O))) och därmed tog han (äntligen?) steget till fullblown metal!

Med Sunn O))) - Mannen i kepsen är pensionär.

Bonus Videor!

Walker Brothers' hit "The Sun Ain't gonna Shine Anymore" från 65.

 

Och Deras nästa stora hit 10 år senare: "No Regrets"

Från Scott 3 - "30th Century man" som även var med på Soundtracket till The Life Aquatic.

"Only Myself to Blame" från soundtracket till Bond rullen "The World is not enough"

En Surrealistisk men jäkligt vacker video från Albumet Bish Bosch (2012)

Singeln från Samarbetet med Sunn O)))

Till Sist, Bowies Cover av Nite Flights.

Sorgliga låtar på svenska

Temat är tårdrypande texter på svenska. Att det blev på svenska är för att det blir mer nära och känslosvallande så.
Jag ber om ursäkt för den något regressiva tonen i darrande gubb- och gumröster, men det kan det vara värt.

Spotify

Lite om låtarna dårå
Carl Michael Bellman har ju en hel del obehagliga låtar i sin reportar. Det fick bli Fred Åkerströms version, även om Imperiet också gör det bra. Vreesviwkwjsks version är nog den bästa, men han kommer lite senare i listan med sitt eget material.

Dia Psalmas höstmåne representerade höjden av lyrik när jag var i yngre tonåren. Tyvärr har det väl inte åldrats lika bra som jag, men den är fortfarande väldigt ledsam!

Balladen om blue bird. Den här är bara hemsk. Lyssna gärna också på Sven-Bertils version som något mer dansant.

Båttemat fortsätter med klassikern titanic.

Veronica Maggio får det att svida lite sådär obekvämt i maggropen.

Mental istid lyssnade jag också mycket på när jag var yngre. Fantastiskt att man lyckas rimma på datakort. Det är grejer det.

Somliga går med trasiga skor låter på ytan inte så farlig, men om man faktiskt lyssnar så är den sorglig. Hemskt aktuell skulle jag vilja peta in.

Frank får representera melankoli-sveriges musikaliska konung Joakim Berg. Jag vet att han skrivit mycket dåligt, men jag hävdar att han även gjort mycket bra. Intressant kuriosa är att jag tidigare hatade Kent lika mycket som jag hatar Thomas Ledin och Håkan Hellström.

Jag tog bort "Vi sålda våra hemman" men jag lade till den igen. Den är väldigt lång och beskriver i detalj många hemskheter. Om man gillar sånt kan den ju vara bra.

Instrumentalt från Spotify Weekly

Har ni sett Spotify's nya feature "Discover Weekly"?


Den är helt kanon. Varje måndag fylls en spellista på med 30 låtar i din lista av spellistor. Alla spår som läggs till baseras på den musik du lysnar på och som du har i ditt bibliotek. Jag gissar att samma algoritm används som ligger bakom deras utmärkta "relaterade artister"-funktion.


Dagen lista är ett ett ihopplock av ett antal instrumentala spår jag blivit bjussad på under de senaste veckorna.. Både av av sorten som jag tack vare denna nya feature har upptäckt för första gången, men även gamla bortglömda grejer på kärt återseende.


Enjoy!


spotify:user:axomamma:playlist:0KT2f0z7AwmPT3JDsv508f


https://open.spotify.com/user/axomamma/playlist/0KT2f0z7AwmPT3JDsv508f