Talihina sky

För några listor sedan uppstod det en liten diskussion om Kings of Leon. Jag har alltid gillat dem och följt dem sedan första skivan, så det blev dags för en lista.

Kanske hade det varit lämpligast med en Bowie-lista idag, men det lämnar jag med varm hand över åt er andra. Jag skulle inte göra honom rättvisa.

Kings of Leon har gjort en väldigt märklig stilresa. De är som Beatlles, som började som ett välkammat pojkband och slutade som ett gäng knarkande skäggmumrikar med färgglada skjortor. Kings of Leon gjorde det bara baklänges. Från mustascher och jazztobak till välkammade svärmorsdrömmar. Häng nu med i kronologin.

Listan.


Youth and young manhood (2003)



Bandet bildades i Tennessee av tre bröder och en kusin. Bröderna Followill var uppväxta med en pappa som var kringresande predikant i Amerikanska södern. Stereotypt. Jag vet inte vad detta säger om dem. Jag vet inte heller vad det har för koppling till deras genomknarkiga sound.

Som en svår sjuttiotalsromantiker är detta en riktig guldplatta för mig. Jämn och fin kvalitet och många fantastiska låtar. Jag har dessutom redan haft med några av dem tidigare här. Här kommer två andra, det är en oändlig källa till bra grejer.

Aha Shake Heartbreak (2004)



Inget fjompande, ny skiva direkt. Jag tyckte att den var svår att fastna för, de var lite spretigare nu. Kaosigare, mindre melodiösa. Men med åren har skivan blivit otroligt bra. De två första låtarna på plattan är en kraftfull öppning.

Because of the times (2007)



Återigen en platta som var lite svår att fastna för. De hade blivit ännu spretigare. Men den inledande mässande balladen Knocked Up var som ett knytnävsslag i magen.

Kanske var det den som senare i livet fick mig att skaffa barn? Stort.
Kan jag få bröderna Followill att betala underhåll? Tror inte det.

Det finns andra bra spår här också. Men plattan är ojämn. Här börjar man också höra (och se) hur bandet förändras. Från sitt slitna gung till ett mer välproducerat sound. Det låter även lite som en platta som kommer efter att de haft en kris, och sedan gått i samtalsterapi tillsammans. Jag tänker inte kolla upp om det verkligen är så.

Only by the night (2008)



Men det var här bandet förändrades på riktigt. De hade ett flertal radiohittar från den här plattan, varav Sex on fire är en. Den är visserligen lite uttjatad, men med all rätta. Jisses så bra den här.

Nu börjar det bli mer slipat och välproducerat. Nästan allt skägg är borta nu.

Come around sundown (2010)



Här började jag så smått tappa intresset och jag har fått lyssna in mig för att kunna göra listan. Det är inte utan att man noterar hur rocknroll står i omvänd proportion till hårighet. Men även här finns guldkorn och inte minst Back Down South påminner om var de kommer ifrån. (south)

Mechanical Bull (2013)



Den här skivan har jag inte alls lyssnat in. Supersoaker är singeln, och den är väl bra ok. Men de når egentligen inte upp till sina riktiga höjder här. Estetiskt är resan till arenapojkband fulländad. En tragisk utveckling, men vem är jag att döma.

Bonuslåt: Den episkt bra Holy Roller Novocaine är omöjlig att ha med i en lista då det är en sån där störig låt med fem minuters tystnad i mitten. Men lyssna gärna ändå.