Excentriker i (höst)mörkret

Hösten har gjort sitt öppningsdrag, och här kommer mitt svar. Ett slag i luften, som alltid, mot det obönhörliga höstmörkret.

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en oerhörd attraktion till excentriska artister och deras uttryck. Här kommer en spretig lista med några av mina favoriter på detta tema. Inte tvungetvis i deras mest excentriska stund, men en hel del mörker är att vänta.

https://open.spotify.com/user/axomamma/playlist/4A1p7Deg1GNEba7pswKmiX

Om låtvalen

Fever Ray

Allas våran Karin Dreijer med sina voice-filter. Efter The Knife's album Silent Shout startade hon sitt soloprojekt Fever Ray. Detta kan man luta sig emot om man får för stora pretto-vibbar av Shaking The Habitual och de mer obskyra konstprojekten som följde parallellt. Här gör hon cover på Nick Cave (lugn, han ansluter såklart senare). 

David Bowie 

Bowie måste vara ett av de väldigt få exempel på excentriska musiker som faktiskt kommer undan med det och slår stort. Min teori är att det handlar mycket om timing. För de som sett alla filmer med David Lynch (lugn, han ansluter så klart senare) minst tio gånger känner igen denna från Lost Highway.

Scott Walker

Här lättar det upp lite, men något stämmer inte. Jag älskar när en musiker som rör sig i mainstream och pop, helt plötsligt upptäcker en ny sida av sig själv. Med The Walker Brothers lättsmälta gitarrpop färskt i minnet var det säkert många som höjde på ögonbrynen när de isande stråkarna i höger öra fick inleda hans solo-platta Scott 3. Det blev inga säljsiffror att skryta med sen på ett tag, men några decennier senare skulle han bli en framstående avant-garde artist full av spännande experiment.

Tom Waits

Lite varmare toner, men förrädiska sådana. Herr Waits är så klart en av tungviktarna på temat, här i en av sina underbart mörkaste stunder. Stackars Edward har sin djävuls-tvilling som ett andra ansikte på baksidan av huvudet, och det pratar med honom om nätterna. 

Beck

Beck har definitivt lugnat ner sig under årens lopp. Jag saknar verkligen hans excentriska utspel. Men merparten av hans katalog står sig fortfarande och har åldrats väl. 

Nick Cave

Om man kanaliserar sitt mörker till att skriva en hel platta om morbida mord och döper den till Murder Ballads, så hamnar man automatiskt i min personliga hall of fame. Detta är albumet Nick Cave föddes för att skapa. Känsliga lyssnare varnas.

Mike Patton

Här lättar vi upp igen. Det är inte svårt att hitta mörka grejer från Mike Patton, men då måste man ta ett steg in i hans mer udda projekt (Fantomas, John Zorn), vilket kanske inte lämpar sig så bra för denna lista. Projektet Peeping Tom är hans försök till att göra radio-pop.

David Lynch

Ytterligare en tungviktare. Kanske excentrikernas excentriker nr 1. För den oinvigde så gör han även musik själv och sjunger, som här i ett samarbete med Danger Mouse. Hans egna sologrejer låter snarlikt. Mitt förstahandsval finns inte på spotify, men jag rekommenderar att kolla in Ghost of Love, från hans utsökta film Inland Empire.

Jamie Lidell

En sökare som verkar ha landat i att släppa alternativ 80-tals funk på Warp. En gång i tiden gjorde han klickig, abstrakt electronica. Ett tag gjorde han något mittemellan, med underbart vrickade scenshower som grädde på moset. Här är ett av hans mörkaste alster, i en för övrigt ganska ljus och glättig diskografi.

PJ Harvey

Allas våran Polly, med sina släpande rosslingar. Precis som med Beck känner jag att man får leta lite bakåt för att hitta guldet. Här är det mörkt men med lite ljusning. Man ställer nog denna frågan inombords varje gång en svensk sommar tackar för sig.