10 favvo Metallica låtar

Så här kommer en fet gästlista från min dotter. Mycket standards och black-album, men det skadar inte att friska upp lite.

Kajsa Krångel är lite av en metal aficionado.

Nu var vi ju och såg Metallica för ca 2 veckor sen i kph. Första stora konserten för denna tjej, så tryckvågen ligger kvar lite grann. Vi hade läktarplats och fick gå i trappor fyra-fem våningar upp typ och sen kom vi ut till våra platser, med en helikopter-vy över ungefär en miljoner pers. Rätt coolt ändå.

Dom håller rätt bra fortfarande måste jag säga.

Så idag blir det en lista av tio favoriter från min 12-åriga headbanger.

Ha en skön sommar-fredag folks!

Listan

Lekfullheten och berättarglädjen från tidig 70-tals rock

Jag har inte letat väldigt mycket, men jag hittar inte denna nerven så mycket idag.
Med temat i åtanke så blir det så klart nästan bara progg. Långa fina låtar,
och vi klockar in på lite mer än en timme av musikgodis.

Glad sommar!

Listan

Camel - Nimrodel Medley

Består av tre passager och har originaltiteln Nimrodel/The Procession/The White Rider.
Allt i referens till Sagan om Ringen.  

Camel har pekats ut som en viss influens till modern progrock, men mig veterligen nådde
dom aldrig någon stor komerssiell framgång. 

Ett annat fint medley på Mirage-plattan (1974) -
Lady Fantasy: Encounter/Smiles for You/Lady Fantasy

Emerson, Lake & Palmer - From The Beginning

Jag blir helt rysig bara av ljudproduktionen här.
Få saker från denna eran låter så bra som ELP's studio-perfektionism.
Keith Emersons synth-lirande är också himla fint bara i sig.
Albumet Trilogy kom ut 1972 och fortsatte att grunda deras storhet.

Electric Light Orchestra - Momma

ELO hade faktiskt en kreativ höjd en gång i tiden.
Jag misstänker att den kom ifrån hatet mellan frontmännen Jeff Lynn och Roy Wood.
Hat är nog en av dom mest kreativa krafterna som finns.
Efter ett par magiska plattor lämnade Wood och sen,
blev allt den disko-rocken vi associerar bandet med generellt idag.
Men dom första plattorna. Särskilt den första. Tusan vad bra.  

Jethro Tull - With you there to help me

Ett band som knappast behöver någon introduktion.
Detta är en av mina favoriter. Dom blandar och leker med många stilar hela tiden.
Kanske framförallt med folk och progg. 

Och Ian och tvärflöjten. Nuff Said.

Aphrodite’s Child - The Four Horsemen

Grekisk progg måste vi ha med.
Dom började under namnet The Papathanassiou Set.
Undrar varför dom bytte.

Renaissance - Ashes  Are Burning

Till min vetskap ett av dom första proggbanden med en kvinnlig vokalist.
Ren mumma här, hur dom passerar genom en rad passager så snyggt!

Moody Blues - Evening

Vafalls! Listans svartepetter som inte ens är från 70-talet. Men, Moody Blues och progrock? 

Albumet Days of Future Passed var lite av ett spårskifte från Moody Blues tidigare R&B toner,
(Rythm & Blues, inte RnB). Det släpptes 1967 och pekas ofta ut som en av de tidigare
förekomsterna av progressiv rock. 

Plattan föddes under intressanta omständigheter,
när skivbolaget Decca ville demonstrera en ny stereoteknik,
och ville att M.B. skulle göra en reboot av ett symfoniskt verk.
Dettta var lite på nåders eftersom bandet var på stadig nedgång.
Bandet kuppade dock idén och föreslog istället detta konceptalbum,
med förflytandet av en dag som centralt tema.
De symfoniska inslagen längs hela plattan kan man gissa står för kompromissen
gentemot Decca. Ur ett historiskt perspektiv var det dock mer än tillräckligt för att
nytända deras karriär nästan ända in i 2000-talet.

"Evening" som är min favorit med sin osedvanliga minimalism för sin tid,
råkar också vara ett medley,
som vid utgivning bar den fullständiga titeln "Evening: The Sun Set / Twilight Time". 

I övrigt på albumet hittar man också den mer kända och fina,
Tuesday Afternoon (som faktiskt också är ett medley med original(pretto)titeln
The Afternoon: Forever Afternoon / (Evening) Time to Get Away),
samt den omåttligt populära avslutningen Nights in White Satin.

Supertramp - Rudy

Ja introduktioner här är väl också onödiga.
En favvolåt för mig, men lite slätstruken i början.
Det mesta börjar hända för mig strax efter 02:30, när dom lastar av basriffen.

Genesis - Firth of Fifth

Ni får ursäkta upprepningen.
Jag plockade denna för “solo” fokuset, men den måste vara med
på denna listan. Så upprepar texten också .

Genesis var välidigt proggiga en gång i tiden (med tidigt 70-tals mått mätt ska ju tilläggas),
även om de senare hitsen på 80-talet inte direkt vittnar om det. 

Långa medleys förekom speciellt live och speciellt efter att Peter Gabriel lämnade bandet.
Firth of Fifth brukade ingå i en del live-medleys,
bl.a tillsammans med The Lamb Lies Down on Broadway.
Albumet Selling england by the Pound kom 1973.
Peter Gabriel var fortfarande ledsångare här,
men sedan ett par år är det Phil Collins man hör vid pukorna, och ibland som backup vocals.

Pink Floyd - The Narrow Way (part 3)

I Pink Floyds diskografi behöver man inte leta länge efter typen av arrangemang vi pratar om idag.
Det finns vissa uttjatade alster jag undviker, istället gräver vi fram en pärla
från det både älskade och utskällda albumet Ummagumma.
Ett svårt experiment att ta in i vissa delar. Även floydarna själva har erkänt det som
lite av ett blindskott i erans moln av psykedeliska äventyr.
Det krävs helt klart en smak för mer än bara musikaliskt artisteri för att uppskatta det hela.

Urvalet för listan är däremot en fin bit. 

Under Cover: Nirwannabees

År 2002 släpptes "best-of"-skivan Nirvana, ett samlingsalbum med 14 stadiga bitar från bandet med samma namn och som knappast kräver någon introduktion. Snart därefter lade jag mina pubertala vantar på plattan som gick riktigt varm i en Casio-boombox i pojkrummet under ganska lång tid. Det sista decenniet har dock det regelbundna Nirvanalyssnandet stagnerat något i hushållet mitt, men allt som oftast snubblas det över knepiga covers.

Det är märkligt med covers på Nirvana: Ursprungslåtarna är ofta varken melodiska mästerverk eller har lyrik värda ett nobelpris (men det har iofs inte Bob Dylan heller om man får säga så i det här landet). Dessutom är det allt som oftast rätt klurigt att höra vad Kurt Cobain gormar fram, till den milda grad att "Weird Al" Yankowich parodicover "Smells like Nirvana" uteslutande handlar om att han inte förstår ett dyft av "Smells like teen spirit".

Nej, det är något annat som utgör Nirvanas storhet. Kanske något i stil med den perfekta kombinationen av enkla arrangemang, finkänsligt framförande och en stor portion av det där öset som bäst levereras av någon som inte riktigt bryr sig. Eller nåt, ja, du vet vad jag snackar om. Oavsett är det ingenting som direkt passar sig att göra covers av, i alla fall inte i ett utförande som det minsta försöker efterlikna originalet, det är liksom dömt att misslyckas.

Likväl försöker folk. Det tar aldrig slut. Det finns en subreddit med hög cringe-faktor dedikerad till ändamålet: https://www.reddit.com/r/NirvanaCovers/ (obs triggervarning). Och så finns det den här spellista: Nirwannabees. Här har jag samlat covers över vitt skilda genrer för att efterlikna den självbetitlade (och då, för 33% av bandet, postuma) "best-of"-samlingen: klassiskt, houseigt, jazzigt, barnmusikaliskt, helgerånande och stundom helt smaklöst. Ofta ambitiöst men aldrig bättre än originalet.

En låtlista helt identisk med samlingsplattan blev det inte, en del låtar saknar otroligt nog covers som når över öroncancernivå. Men nu, utan vidare fördröjning: Smaklig lyssning och lycka till!

Under Cover: Nirwannabees

Semester-elctronica. In The flesh 2, elektronisk godispåse med hårda och mjuka karameller

Detta är elektroniska artister jag sett in The flesh s.a.s.

Nästan ingen i gänget kommer att tycka om denna listan, men jag gör det ändå.

Glad sommar gott folk!

Listan

Justice - Genesis

Alltid gillat när elektroniska artister försöker lite mer än att bara fist-pumpa bakom två laptops. Justice brukar anstränga sig lite mer. Och det gjorde dom denna kvällen. Såg dom i Amsterdam, och stämningen var ungefär såhär.

(och där finns laserljud)

Buckfunk 3000 - Planet Shock Future Rock

Detta är lite fusk, för jag har faktiskt inte sett Simon Begg live, dock träffat honom. In the flesh.Jag och en vapenbroder brukade dj:a denna på hemmafester och på en sunkig klubb som det inte gick så bra för. Vi tyckte det var en ball liten bit tyckte vi. Men sen när jag var på Vega i Köpenhamn en kväll och Aphex Twin slängde på den i tiotusen watt så fick den en helt annan plats i mitt liv.

U-ziq - Hector's House
En riktig elektronisk pärla. Mike Paradinas har alltid varit duktig med att hantera kontraster.

Aphex Twin - I
Sett denna eleganta herren ett antal gånger. Richards mjuka sidor kommer lätt i skymundan. Hans ambienta drag är helt underbara. Så vi vi kör det här som en liten intermission.

Plaid - Prague Radio
Plaid är en av dom första. När house gick från dansgolv till fåtölj så stod dom där och visade vad elektronisk musik skulle kunna handla om. När jag såg dom i London så var det i princip det enda jag tog med med mig.

DJ Food - Sentinel
Såg honom på Norbergsfestivalen. Main act såklart. Energin han pumpade ut i den betonglokalen den lördagsnatten kommer jag aldrig att glömma. Överknarkade kids fick äntligen något att studsa till. Trycket var så hårt att han själv uttryckte att han skulle tagit med sin kamera.

Clark - Gavel Obliterated

Chris Clark är så himla fin. Skrev musiken till en balkansk maffia-serie. Efter det är man förlåten för allt. Även för ett sådant här oerhört industriellt spår.

Orbital

Jag fick äntligen se dom! Trodde aldrig det skulle hända. Dom har funnits i mitt musikliv så länge. En sån artistisk höjd (checka gamla plattor) och samtidigt funka på ett dansgolv. Få som kör hem den blandningen.