Lekfullheten och berättarglädjen från tidig 70-tals rock

Jag har inte letat väldigt mycket, men jag hittar inte denna nerven så mycket idag.
Med temat i åtanke så blir det så klart nästan bara progg. Långa fina låtar,
och vi klockar in på lite mer än en timme av musikgodis.

Glad sommar!

Listan

Camel - Nimrodel Medley

Består av tre passager och har originaltiteln Nimrodel/The Procession/The White Rider.
Allt i referens till Sagan om Ringen.  

Camel har pekats ut som en viss influens till modern progrock, men mig veterligen nådde
dom aldrig någon stor komerssiell framgång. 

Ett annat fint medley på Mirage-plattan (1974) -
Lady Fantasy: Encounter/Smiles for You/Lady Fantasy

Emerson, Lake & Palmer - From The Beginning

Jag blir helt rysig bara av ljudproduktionen här.
Få saker från denna eran låter så bra som ELP's studio-perfektionism.
Keith Emersons synth-lirande är också himla fint bara i sig.
Albumet Trilogy kom ut 1972 och fortsatte att grunda deras storhet.

Electric Light Orchestra - Momma

ELO hade faktiskt en kreativ höjd en gång i tiden.
Jag misstänker att den kom ifrån hatet mellan frontmännen Jeff Lynn och Roy Wood.
Hat är nog en av dom mest kreativa krafterna som finns.
Efter ett par magiska plattor lämnade Wood och sen,
blev allt den disko-rocken vi associerar bandet med generellt idag.
Men dom första plattorna. Särskilt den första. Tusan vad bra.  

Jethro Tull - With you there to help me

Ett band som knappast behöver någon introduktion.
Detta är en av mina favoriter. Dom blandar och leker med många stilar hela tiden.
Kanske framförallt med folk och progg. 

Och Ian och tvärflöjten. Nuff Said.

Aphrodite’s Child - The Four Horsemen

Grekisk progg måste vi ha med.
Dom började under namnet The Papathanassiou Set.
Undrar varför dom bytte.

Renaissance - Ashes  Are Burning

Till min vetskap ett av dom första proggbanden med en kvinnlig vokalist.
Ren mumma här, hur dom passerar genom en rad passager så snyggt!

Moody Blues - Evening

Vafalls! Listans svartepetter som inte ens är från 70-talet. Men, Moody Blues och progrock? 

Albumet Days of Future Passed var lite av ett spårskifte från Moody Blues tidigare R&B toner,
(Rythm & Blues, inte RnB). Det släpptes 1967 och pekas ofta ut som en av de tidigare
förekomsterna av progressiv rock. 

Plattan föddes under intressanta omständigheter,
när skivbolaget Decca ville demonstrera en ny stereoteknik,
och ville att M.B. skulle göra en reboot av ett symfoniskt verk.
Dettta var lite på nåders eftersom bandet var på stadig nedgång.
Bandet kuppade dock idén och föreslog istället detta konceptalbum,
med förflytandet av en dag som centralt tema.
De symfoniska inslagen längs hela plattan kan man gissa står för kompromissen
gentemot Decca. Ur ett historiskt perspektiv var det dock mer än tillräckligt för att
nytända deras karriär nästan ända in i 2000-talet.

"Evening" som är min favorit med sin osedvanliga minimalism för sin tid,
råkar också vara ett medley,
som vid utgivning bar den fullständiga titeln "Evening: The Sun Set / Twilight Time". 

I övrigt på albumet hittar man också den mer kända och fina,
Tuesday Afternoon (som faktiskt också är ett medley med original(pretto)titeln
The Afternoon: Forever Afternoon / (Evening) Time to Get Away),
samt den omåttligt populära avslutningen Nights in White Satin.

Supertramp - Rudy

Ja introduktioner här är väl också onödiga.
En favvolåt för mig, men lite slätstruken i början.
Det mesta börjar hända för mig strax efter 02:30, när dom lastar av basriffen.

Genesis - Firth of Fifth

Ni får ursäkta upprepningen.
Jag plockade denna för “solo” fokuset, men den måste vara med
på denna listan. Så upprepar texten också .

Genesis var välidigt proggiga en gång i tiden (med tidigt 70-tals mått mätt ska ju tilläggas),
även om de senare hitsen på 80-talet inte direkt vittnar om det. 

Långa medleys förekom speciellt live och speciellt efter att Peter Gabriel lämnade bandet.
Firth of Fifth brukade ingå i en del live-medleys,
bl.a tillsammans med The Lamb Lies Down on Broadway.
Albumet Selling england by the Pound kom 1973.
Peter Gabriel var fortfarande ledsångare här,
men sedan ett par år är det Phil Collins man hör vid pukorna, och ibland som backup vocals.

Pink Floyd - The Narrow Way (part 3)

I Pink Floyds diskografi behöver man inte leta länge efter typen av arrangemang vi pratar om idag.
Det finns vissa uttjatade alster jag undviker, istället gräver vi fram en pärla
från det både älskade och utskällda albumet Ummagumma.
Ett svårt experiment att ta in i vissa delar. Även floydarna själva har erkänt det som
lite av ett blindskott i erans moln av psykedeliska äventyr.
Det krävs helt klart en smak för mer än bara musikaliskt artisteri för att uppskatta det hela.

Urvalet för listan är däremot en fin bit.