Dubbla X-Kromosomer

Jag och en musikintresserad vän brukar skicka låtar till varandra när vi hittar något kul eller intressant. För ett tag sedan hade jag snubblat över Jane Weaver’s grymma konceptplatta Modern Kosmology, och jag skickade en låt som jag gillade lite extra. (Tror faktiskt att det var detta spåret) 

Min kompis svarade, kanske lite på skämt, ”Jag trodde inte du lyssnade på tjejer?”. Även om det mest var på skoj blev jag lite provocerad och gick igenom vår konversationshistorik. Som jag var lite rädd för, dominerade urvalet låtar jag skickat av gubbar med gitarr. ”Nä”, tänkte jag ”det stämmer ju inte, jag lyssnar ju på massa tjejer; Joni Mitchell, Kate Bush, Janis Joplin, Nina Simone…eh…Astrud Gilberto…eh…Aretha Franklin?…” Sedan blev det lite svårare att komma på fler på rak arm. 

Jag insåg också snabbt att utav artisterna som jag listat för mig själv, var ingen av dessa direkt samtida. Det hela gav mig en tankeställare. Jag gick vidare och kollade igenom mina ’Liked Songs’ på Spotify. Även om det faktiskt inte var uteslutande män, så fanns det ett tydlig tendens av mer eller mindre skäggiga "herrar från förr". Egentligen föga förvånande – Jag gillar ju rock, som är en manligt dominerad genre. 

Jag tycker heller inte det är speciellt fel att ha en smal preferens vad det gäller kulturyttringar som musik: Man behöver verkligen inte kvotera sin egen smak och t.ex. börja tvångs-konsumera ”Kenyansk Rap-Core” för jämställdhetens skull. Om någon uteslutande vill lyssna på E-Type är det hens ens egna val?

Samtidigt är min egen självbild att jag faktiskt är en person som är intresserad av nya musikupplevelser och att jag inte, åtminstone avsiktligt, gör skillnad på kön vad det gäller musik eller konst. Så jag beslöt mig för att aktivt försöka vidga mina vyer lite och lyssna på mer nutida kvinnliga artister. Detta pågående projekt har resulterat i följande lista. Musikaliskt rör vi oss inte kanske så brett och ja, jag får verkligen jobba med den ensidiga ”anglosaxiska vinkel”: Men en issue i taget, så håll till godo:

Dubbla X-Kromosoner

Om låtarna & artisterna

Obs! Bilden är ett montage.

The Weather Station - Robber [2021]

The Weather Station är Tamara Lindemans alias. En Kanadensiska som kommer från en mer folk/singer-songwriter tradition, men nu har utvecklat sitt sound. Och vilket sound sedan! Älskar dom driviga trummorna, jazziga saxarna, svulstiga stråkarna och Tamaras röst som bara flyter ovan på allt. En fantastisk låt och produktion.

5 saker Big Thief har stulit: Ackordet G, 1 Chai-latte i Ikea-kopp, 1 par Crocs, Indiana Jones hatt samt Pochahontas flätor

Big Thief - Not [2019]

Big Thief är ett hyllat hipster-indierock band från Brooklyn med Adrianne Lenker i spetsen. Hon är, utöver att vara en strålande text och låtsnickrare, en utomordentlig gitarrist vilket hon demonstrerar på detta spåret. Hela låten har en skön nerv och råhet som eskalerar i ett härligt desperat solo som för tankarna till Neil Young. Utöver Big Thief har Lenker släppt ett gäng solo-plattor. 

Är det Ukrainas främste folk-sångerska? Nä bara lite brittisk banjo-indie.

This is the Kit - Coming to get you nowhere [2020] 

Huruvida This is Kit är ett band eller ett alias för Engelskan Kate Stables är lite otydligt. Hon har väl kanske flygit lite under radarn under dessa pandemi-tider, men hennes indie-folk har blivit hyllad av recensenterna. Och jag kan bara hålla med. Det här bra. Snygg prod, grymt arr på blåset! 

Fun Fact: Slow Gold röker John Silver.

Slow Gold - Nåt  [2020]

Slow Gold AKA Amanda Werne förtjänar mer uppmärksamhet. Detta är en låt som jag egentligen hade planerat för en annan lista, men så tänkte att jag borde ha en representant för de svenska tjejerna också. Skulle nog gissa att denna låten kvalar in bland mina mest spelade i Spotify Review. Det är något med den drömska, melankoliska sången, den supersnygga reverbiga gitarren som jag går igång på. 

Det bokstavligt strålar från Lianne. 

Lianne La Havas - Weird Fishes [2020]

Spönnande sångerska och gitarrist från England med Jamaicanska och Grekiska rötter. Hon rör sig sömlöst mellan RnB, Folk och Neo-Soul. Lianne har lirat med Prince (vilket säger en del om hennes kompetens). Jag valde denna, Radiohead covern, eftersom jag älskar originalet och jag tycker att tolkningen faktiskt är helt lysande. Sicket grymt sväng. Älskar speciellt hennes vibrato.

En bild jag antar är från Miami. Hästen på bilden spelar sax i bandet. Gissningsvis.

Cate Le Bon - Miami [2019]

Waelsiskan Cate Le Bon är en sån där artist jag hört namnet på många gånger, men inte lyssnat förrän jag gjorde research inför denna listan. Jag fastnade direkt för denna låten, det händer kanske inte så mycket på pappret men blåset är och arrangemanget är så jäkla tjusigt. Sen diggar jag hennes lite skumma uttal. Miiiami. Ska definitivt lyssna mer på henne.

Jag har försökt att hålla en anständig ton hitills. Men det här alltså. Kinky! Yowsa!  

Caroline Rose - Feel The Way I Want [2020]

Caroline Rose är signad på New West Records, ett skivbolag mest känt för Alt-country och Americana. Jag började följa dom efter det jag upptäckte artister som Daniel Romano, Corb Lund och Robert Ellis. Caroline dök upp på en av deras playlist och trots att hennes (nuvarande) sound är långt ifrån vad jag associerar med skivbolaget, diggar jag det starkt. Det är svängig catchy och smart alt-pop.  

Spexig ansiktsmålning. Blondes have more fun? 

Laura Marling - Held Down [2020] 

Laura är väl lite av en veteran med 7 plattor i bagaget och en hel drös med grammisar och dylikt. Hon kanske mest känd för sin folk/singer-songwriter sida, men gör också elektronisk musik som är väl så bra i duon LUMP. Denna låten ger mig ömsom Roaches ömsom Joni Mitchell vibbar, vilket såklart inte är fel. Snygga harmonier som tusan. 

"Vår hobbies är grälla färger och att krossa patriarkatet"

Goat Girl - Sad Cowboy [2021]

En London-trio bestående av 4 tjejer dom rör sig i någon form av alt-rock/post-punk land. Den här låten har allt, den är dansant, catchy men ändå rockig. Jag gillar det lite udda outrot. Den blir nästan house-aktig men blandar det soundet med gitarrer som låter mer som New Order eller Cure. 

Bra försök men John Entwhistle rockade faktiskt skelettdräkten redan 1970 när the Who lirade på Isle of Wight. 

Phoebe Bridges - I Know The end [2020]

Jänkartösen Phoebe gissar jag är en av de mest etablerade artisterna på listan och har blivit lite av en Indie/pop-favorit i som jag förstår det. I know the end är kanske inte hennes största låt, men jag snubblade över ett live-framträdande på YouTube och blev blown-away. Det börjar finstämt. Men vilken build-up och den förlösande primal-skriks avslutningen är fan genialisk. Den får mig att känna mig som 15 år igen.

Bonusvideos:

Hade en ovanligt lång shortlist till denna listan, så jag slänger in 3 starka låtar som inte kvalade in, som bonusvideos.

Courtney Bartnett - Avant Gardener [2013]

Denna låten från Australiensiskan Courtney Bartnett diskades bara för att den var 8 år gammal. Den  fanns faktiskt redan på shortlisten för min ”Australia’s still on fire” lista och den är verkligheten en favorit. Det är något visst med hennes nonchalanta sång, stadiga lunket och de skräniga gitarrerna. Bra text med. Nästan lite grungeigt. Kolla in samarbetet med Kurt Vile också.

Half Waif - Orange Blossoms [2021]

En jäkligt skön lite synthig och artsy låt från Half Waif AKA Nandi Rose Plunkett. Gillar verkligen hennes röst och dramatiken.

Billy Nomates - Hippy Elite [2020]

Upptäckte Billy när jag researchade Post-post-punk listan och fastnade för hennes texter och attityd. (Hon var med som bonus-video även där) Den här låten har jäkligt kaxig och brittisk leverans samt en vass och rolig text man kan relatera till. Kanon!