Den Italienska Hesheten

Piero, min ingifta mormor från södra Italien hade stort intryck på mig som liten. Inte bara det att han kom med en italiensk brusig värme till vårt kyliga land. Han tog även med sig hesheten, i egen hög person. Denna raspighet blev något jag kopplade starkt till just Italien - inget annat land har samma motsvarighet egentligen. När vi var på besök i deras hem spelades ofta låtar med samma karaktäristiska Italienska heshet. Så var kommer den Italienska Hesheten ifrån? Detta är ett försök att söka dess rötter.

Låtarna i turordning:

1. Jag har lyckats spåra ursprunget till den hesa italienska stämman till 1959, där vi börjar resan. Innan dess var alla italiernare skönsjungande, men här händer det något: en viss raspighet börjar framträda när Fred Buscaglione framträder med Carina.

2. Jag var här tvungen att spola fram i tiden lite till 1989 till Ti Lasceró (Jag lämnar dig), bara för att förankra någon form av jullliknande stämning som finns i denna italienska trycker av rang, som på ett dramatiskt vis avtäcker den karaktäristiska italienska heshet som utmärker musik från detta land. 

3. Vi tar ett steg tillbaka igen till 1969, där Don Backy fortsatt på den linje som Fred Buscaglione påbörjat. Dramatiskt och pompöst så det förslår.

4. Listans första kvinnliga raspare här, med Loredana Berté som befäster att hon minsann inte är någon tant (även om faktum kvarstår att hon faktiskt är det idag)

5. Vi stannar kvar i 80-talet med Dimmi Dimmi. Den är väl lite tveksam ur raspighetssynpunkt, så vet inte riktigt hur den hamnade här. Det kanske är en vilja till stilbrott. Men lyckas det? Nej. Den Italienska Hesheten kvarstår.

6. Du är sången (tror jag det betyder) av Gianni Bella ger oss en liten touch av fusion för att lite lyfta från det syntiga 80-talssoundet i föregående låt.

7. Fantastiskt lysande! Här har vi en låt från 1979 i klassisk discoanda

8. Fiordaliso sjunger på hest övertygande sätt att hon inte vill ha månen i denna schlager från 1986

9. Tillbaka till 1983 med Ti Sento (Jag hör dig) med Maria Bazar.

10. Inte världens bästa version av denna låt, men den med mest hes tolkning. Il Mondo som är mest känd i Jimmy Fontanas tappning får avsluta denna lista.

Listan: https://open.spotify.com/playlist/0fEv4s3MQJSroTCSu2ewwy?si=08b2a22fa393420e

The Fleetwood Mac Chronicles vol 1 - Silver springs - A love story

Detta är historien om Stephanie och Lindsey. Eller Buckingham Nicks som de själva valde att kalla sig på sin gemensamma debutplatta. Det är en historia som handlar om blod, svett, tårar, knark, kärlek och bra musik. Eller där ljög jag lite men det handlar iaf lite granna om kärlek och ganska mkt om musik.

LISTAN

Det är väl ingen som har missat att Fleetwood Macs dundersuccé till skiva "Rumours" är tidernas främsta skillsmässoepos. Eller kanske är det en fars? Inte nog med att makarna Christine (RIP) och John McVie vars efternamn har gett upphov till Mac i bandnamnet nyss hade skilt sig och att Stevie Nicks och Lindsey Buckingham hade avslutat sin ganska långa romantiska relation något år tidigare (som vi kommer återkomma till), så låg alltså bandets 5e och sista medlem Mick Fleetwood också i skilsmässa med sin dåvarande fru Jenny. Samma Jenny ett par år tidigare hade haft en affär med bandets före detta gitarrist Bob Weston. För att röra till det ytterligare så fanns det även en begynnande romans mellan Mick Fleetwood och Stevie Nicks. Detta trots att Nicks vid tillfället hade börjat dejta Eaglessågnaren Don Henley. 😅

All denna röran satte såklart sina spår musikaliskt, då majoriteten av låtarna på skivan handlar om bandmedlemmarnas uppbrott med varandra, men även fysiskt och psykisk med bråk och mängder av droger. Det var under denna period som flera av bandets medlemmar påbörjade sitt livslånga alkohol och drogmissbruk. De hade ju iofs kanske knarkat lite ändå såklart, men det var väl lite extra intensivt under denna perioden. 

Det mest intressanta spåret enligt mig är en låt som aldrig kom att höra till "Rumours", utan som släpptes som en b-sida till singeln "Go your own way", nämligen "Silver Springs". Låten hade blivit borttagen i sista stund för att den var för lång för att få plats på skivan och att de redan hade för många lugna låtar. Istället knölade man in "I don't want to know" som var kortare och mer upptempo. En bra låt absolut, men absolut inte i "Silver Springs" klass enligt mig. Inte heller enligt bandets ljudtekniker och co-producer Richard Dashut som kallade "Silver Springs"  för "den bästa låten någonsin som har exkluderats från en skiva". Ni får döma själva om det stämmer, men jag har själv varit lite halvt besatt av låten efter att jag upptäckte den som den sista låten på "Rumours" specialutgåva, och blivit nyfiken på dess ursprung.

Nicks själv ska ha blivit så arg att låten togs bort att hon var nära att lämna bandet där och då. Dels för att låten betydde mycket för henne och dels för att hon hade tillskrivit alla royalties till hennes mamma på just den låten. Man kan ju undra varför hon bara inte kunde skänka lite pengar till sin mamma på ett vanligt vis, men det framgick inte helt tydligt av artikeln jag läste. Det kanske var krångligt. Swish fanns ju inte då.

Hur som så handlar låten just om uppbrottet med Buckingham. Med textrader som "you will never get away from the sound of the woman that loved you" är det svårt att misstolka budskapet. Hon syftar ju givetvis på att Buckingham kommer att få höra hennes röst i hela sitt liv oavsett om han vill det eller inte.

Men vi börjar väl från början.

1. Buckingham Nicks - Crying in the Night

Nicks träffade Buckingham för första gången när hon gick sista året på high school. Hon såg honom framföra "Californa dreamin" på en club och började sjunga och harmonisera med honom under uppträdandet. Buckingham spelade under den tiden i ett progband vid namn Fritz. Eftersom de letade efter en ny sångare så bad Buckingham Nicks att joina bandet som ny lead singer.

Fritz. Nicks och Buckingham ser ut som rockstjärnor medans de övriga som ett gäng snubbar som läser teknisk fysik på LTH.

Bandet blev inte särskilt framgångsrikt, men de öppnade för både Janis Joplin, Jeffersson Airplane och Jimi Hendrix mellan 68 och 70. Och det var under denna tiden som Buckingham och Nicks blev ett par.

När bandet bröt upp 72 så började Buckingham och Nicks att skriva musik tillsammans som en duo. De spelade in några demo-tracks på en bandspelare i Buckinghams pappas kafferosteri. Efter mycket slit med dubbla jobb för Nicks och körtelfeber för Buckingham så lyckades de landa ett skivkontrakt. Skivan fick namnet Buckingham Nicks helt enkelt och fick inte något stort genomslag trots att den var en riktigt bra platta. Och eftersom skivan inte fick fart på deras karriär så avslutade skivbolaget samarbetet kort efter, och skivan togs bort från skivbolagets katalog och slutade produceras. Detta har lätt till att plattan aldrig har släppts på varken CD eller digitalt och det finns endast några få vinyler och några piratkopierade koreanska CD-exemplar att få tag på. Någon har dock varit snäll att ladda upp en låt i ett Pod-avsnitt på spottan. Förmodligen för att dölja den från att tas ner eller liknande. Det är inledningsspåret på skivan och är riktigt bra. Även sista spåret på skivan är en höjdare och hela skivan finns som tur är i sin helhet i bra kvalle på youtube. Dags att byta till youtube music?

Nicks har kritiserat Buckingham i efterhand för att ha "tvingat" henne att ta omslagsbilden topless vilket hon inte alls var bekväm med. Tilltaget kan ha varit starten på relationens trassliga period som tills slut ledde till att de valde att avsluta sin romans.

2. Fleetwood Mac - Crystal

Som tur är så finns det också en låt från Buckinghan Nicks på Fleetwood Macs självtitlade album från 75. Crystal är en låt skriven av Nicks och insjungen av Buckingham och jag skulle vilja påstå att den version som finns på Buckingham Nicks är strået vassare, även om det är ganska jämnt. Finstämd ballad som växer på en. Det är faktiskt inte jettebögigt att gilla ballader. Bara lite.

Men för att förklara hur Crystal hamnade på Fletwood Mac så måste man ju såklart förklara hur det kom sig att Nicks och Buckingham hamnade i Fleetwood Mac över huvud taget.

Mick Fleetwood var i Kalifornien och letade en ny studio att spela in ny musik i. Väl där mötte han producenten bakom Buckingham Nicks, Keith Olsen som spelade låten Frozen Love för honom. Låten hade imponerat på Fleetwood och när Fleetwood Macs gitarrist valde att lämna bandet någon vecka senare så frågade Mick Buckingham om han ville ta plats i bandet som gitarrist. Då hade Buckingham svarat att han och Nicks var en "package deal" och att Nicks också skulle få ansluta för att det skulle bli av. Eftersom bandet redan hade en kvinnlig sångare och låtskrivare i Chistine McVie (RIP) så var den hon som fick sista ordet. Nicks och McVie klickade direkt och har varit bästisar sen första dagen de träffades så valet blev enkelt.

3. Fleetwood Mac - Monday Morning

Ännu en låt från skivan Fleetwood Mac. Den är skriven av Buckingham och är i mitt tycke en av Buckinghams bästa låtar. Som låtskrivare tycker jag att Buckingham var lite svagare än hans två kvinnliga kollegor, men väger upp det genom att vara en riktigt bra musiker och gitarrist. Inte mycket mer att säga om låten än att den är charmig och har en del goa hooks.

Fleetwood, 75. Snyggaste bandet någonsin?

4. Fleetwood Mac - I Don't Want to Know

Just det, detta är låten som fick ta plats på "Rumours" i stället för Silver Springs. Tänkte att det kunde vara kul att höra kontrasten. Det är en ganska bra låt dock. Några av er kanske föredrar den istället för Silver Springs, vafan vet jag.

5. Fleetwood Mac - Silver Springs

Jag är 100 på att denna låten hade blivit en hit om den hade fått plats på skivan. Och den blev lite av en hit 20 år senare när den släpptes på populära liveskivan "The Dance". Då fick den till slut fick den uppmärksamhet den förtjänade. Faktum är att även dunderhitten "Landslide" inte heller hade varit någon stor hit för än denna skivan blåste nytt liv i den. Och Nicks mamma fick till slut lite pengar. De va ju najs. 45 tusen dollar tror jag det var. Inte fy skam för en låt.

På ett sätt är det lite poetiskt att låten ändå hamnade på "Go your own ways" b-sida. På första sidan så har vi Buckinghams breakup song. En ursinnig virvelstorm till låt, och Buckinghams överlägset bästa låt som så klart handlar om uppbrottet med Nicks. På andra sidan hör vi Nicks motsvarighet. Mycket mer bitterhet och melankoli. Två kanonlåtar och två sidor av ett och samma mynt på samma singel. Inte så dåligt.

6. Lindsey Buckingham - Trouble

Efter en ganska svalt mottagen 3e platta (Tusk)  med den nya uppsättningen och lite spänningar i relationerna så började medlemmarna i Fleetwood Mac en efter en släppa solomaterial vid sidan av arbetet med bandet.

Lindsey Buckingham släppte Law and Order samma år som nicks släppte Bella Donna, och det är inte svårt att förstå varför Nicks skiva fick bättre respons. Med en dunderhit och två välkända gästartister i Tom Petty och Don Henley (som hon fortfarande hade ett on off relationship med?) Enligt egen utsago ska Nicks har blivit med barn med Don Henley något år tidigare men valt att göra abort.

En sällsynt japans promo-vinly av singeln Trouble. Fint samlarobjekt. Japanska tecken är ju coolt ju!

Men Truble är en lite intressant låt tycker jag med en hel del poänger. Den har väldigt mycket gemensamt med Brian Ferry och Roxy Music tycker jag. Men den är så klart inte i närheten av lika bra som nästa låt på listan...

7. Stivie Nicks - Edge of seventeen

Låten som kickstartade Nicks framgångsrika solokarriär. Inte mycket att säga här. Bra låt helt enkelt. Börjar bli trött på skrivandet nu. Får korta ner resten så att inte formateringen blir lidande. Det är viktigt.

8. Fleetwood Mac - Gipsy

Bra låt skriven av Nicks på mellanmjölksskivan Mirage. Skivans behållning även om jag ska erkänna att jag inte gett den (plattan) så mkt energi som jag kanske hade behövt.

9. Fleetwood Mac - Big Love

Ganska episk låt skriven av Buckingham. En av hans största hits. Snygg produktion tycker jag.

10. Fleetwood Mac - Seven Wonders

Enda riktigt bra Nickslåten på denna skivan. Annars är väl just Tango in the night lite av Chistine McVies (RIP) stora mästerverk.

Buckingham och Nicks var bara ett par i några år. Men de han bygga en väldigt speciell relation på kort tid. Sen har väl albumet Rumours och låtarna som finns på den spett på myten om deras starka kärlek och förkrossande uppbrott. Nicks sa själv såhär om hennes och Buckinghams relation:

“In Lindsey’s mind, all the other women that came after me were all going after rich rock-and-roll star Lindsey, nobody was looking into the heart I had looked into. Nobody was seeing the guy before he was famous. We knew each other before. That’s what makes us unique to each other.” 

 Här är liveframträdandet av Silver Springs som gav låten ett nytt liv iom liveplattan The Dance.

Sättet som Nicks och Buckingham tittar på varandra när de sjunger vid 4 minuters snåret och framåt har blivit uppmärksammat som ett tecken på att gistan fortfarande finns mellan de båda, även om det förmodligen mest är ett spel och en flört med publiken och fansen vid det här laget. Intensivt ögonblick non the less. Det är väl såna här grejer som gör live värt att titta på kan jag tänka mig. Live is life som Opus en gång så vist sa.

Nu får det fanimej vara nog med skrivandet. Hoppas listan smakar.

  

So 90s - Mainstream Klubbmusik

Jag har ett komplicerat förhållande till 90-talet. Jag växte ju upp då - gick från att vara ung tonåring till att bli en vuxen. Jag gick från att ha ingen musiksmak till en väldigt sofistikerad musiksmak (enligt mig alltså, på den tiden).

Musik på TV var en maktfaktor som inte går att underskatta. Jag satt som klistrad, först till Viva (farsan hade parabol, som av någon anledning inte fick in MTV), sedan MTV Europe som ju såhär retrospektivt var en fantastisk kanal. Musikvideorna var en stor del i hur man upplevde musiken. Även musikformat och distribution ändrades drastiskt under detta årtionde, CDn kom, sedan CD-rippande, mp3or, Napster, AudioGalaxy, etc.

Ray Cokes - legendarisk programledare på MTV Europe

Det var ett bekymmerslöst och mestadels lyckligt årtionde för mig och därför borde jag bli glad och nostalgisk så fort nån slänger på No Doubt, Orup eller S-Club Seven. Men det är precis tvärt om, det blir cringey som tusan. När amatörmässigt och lågkvalitativt 80-talssound får mig att prisa oskuldsfullheten,  enkelheten och utbrista i fraser som "det är så dåligt att det blir bra" eller "vad skönt att slippa överproducerad musik", har jag varit dömande och obamhärtig mot mycket av 90-talsproduktionen.

Det är en inställningsfråga såklart, och nu har jag bestämt mig för att börja gilla 90-talet. Det är ju egentligen ett fint årtionde - det sista innan Internet och mobiltelefoner kom in gjorde allt tråkigt.

Givetvis kunde jag gjort en "Jag minns mitt 90-tal"-lista med mina husgudar från den tiden, men de har såklart dykt upp i diverse listor redan. Nä, istället ville jag återupptäcka det som man tog för givet, som var en del av kulissen, men som jag senare glömt bort.

Jag hittade: Fantastisk mainstream klubbmusik!

Det är såklart en otroligt bred genre, med allt ifrån Rap, Hip hop, House, Drum'n'bass, Rave, Happy Hardcore etc, etc - men det är ju också det som är så fantastiskt!! Vad som hade varit ganska obskyr klubbmusik blev mainstream på 90-talet. "Freestyler/Boomfunk MC" - Drum'n'bass, "The Prodigy" - Rave/Techno (?), "Daft Punk" - House, osv, osv.

Det fanns såklart en hel del riktigt, riktigt dålig klubbmusik som jag inte kan uppbringa någon nostalgi till (E-Type, för helvete..), men även många guldkorn och kanske där 90-talet excellerar!

Några har jag samlat i denna lista. Jag har för ovanlighetens skull samlat en hel del hits - min poäng är att klubbmusiken blev mainstream - men hits som kanske sällan spelas numera, iaf i mina sammanhang. Jag har också utelämnat akter som jag tycker dominerade efterföljade årtionden (alltså Daft Punk).

Noterbart är att det mesta här i listan kommer från England och London. Jag har en känsla av att MTV Europe, som var baserat i England, hade mycket stort inflytande på vad jag konsumerade.

HÅLL TILL GODO MED DENNA LISTA

1. The Shamen - Ebenezer Goode (1992)

The Shamen började som ett mer klassiskt rockband men drogs in i ravesvängen och blev ett av de största raveakterna i Storbrittanien i början på 90-talet. De fick en jättehit med "Ebenezer Goode". Sången var kontroversiell då den innehåller mängder av drogreferenser och refrängen låter som att det sjungs "E:s are good, E:s are good".

2. The KLF - 3AM Eternal (1990)

Troll-gruppen KLF, aka "The Ancients of Mu Mu", bestod av de två desillusionerade musikveteranerna Bill Drummond och Jimmy Cauty, som spelat i diverse halvstora band och jobbat på skivbolag. Delvis inspirerade av The Illuminatus Trilogi skapade de ett band som skulle bli nån sorts ironiskt skämt på musikbranschens (och publikens?) bekostnad. Deras första skiva släpptes aldrig officiellt utan upplagan eldades till stor del upp på något fält utanför Södertälje dit gruppen hade rest för att tala förstånd med Björn och Benny som vägrade ge dem OK att använda samplingar från Dancing Queen. Björn och Benny bodde för övrigt i London under denna tiden.

Avdankade countrylegenden Tammy Wynette fick vara med i en av KLFs hits

De anses som tidiga innovatörer inom  House-musiken och radade upp diverse numera klassiska hits i början på 90-talet. De stängde ner bandet 1992 och drog tillbaka all sin musik. Länge har de av den anledningen varit mer eller mindre icke-existerande på Spotify, men lyckligtvis är mycket av deras katalog tillbaka.

Medlemmarna fortsatte göra performance-art under 90-talet och deras mest legendariska verk var när de tuttade på 1 miljon pund på skotska ön Jura, 1994. I dagens pengavärde motsvarar det ungefär 27 miljoner kronor.

3. Saint Etienne - He's on the Phone (1997)

Även inom den brittiska specialgrenen indiepop tog sig klubbmusiken in, genom band som Saint Etienne. Deras glättiga He's on the Phone låter nästan lite Aqua... men bara nästan. Istället för plastigt, låter det coolt och nostalgiskt , och texten är typiskt introvert och melankolisk (det är ju indie), snarare än öppet puckad. Jag tycker det håller än.

4. Björk - There's more to life than this (1993)

Björk i klass 4C på Snöstorpskolan

Vi pratade lite om Björk på senaste Musikveckor IRL-träffen. I mina ögon är hon störst av alla på 90-talet inom popmusiken. Kommersiellt superframgångsrik, musikaliskt nyskapande, kontroversiell och extremt egensinnig. Hennes tre album på 90-talet är alla fantastiska. Hon inkorporerade klubbmusiken speciellt i hennes första album "Debut". "There's more to life than this" är inte det starkaste spåret på skivan och inte ens det bästa med stark klubbmusikkoppling, men "Big time sensuality" hade redan varit med två gånger i Musikveckor. Tycker det är en bra dänga dock. Detta är inte samma version som finns på albumet, utan detta är icke-stänga-in-sig-på-toaletten-versionen.

5. Everything but the Girl - Missing (Todd Terry Remix) (1995)

Klar Star Quality här

Denna jättehit tål att höras igen och igen. Älskar den cleana, puttriga produktionen och Tracey Thorns sorgsna röst. Everything but the Girl var en ganska obskyr indie-grupp, som hållt på sedan tidigt 80-tale, men just denna remixen av en av deras låtar av amerikanska House-producenten Todd Terry blev en jättehit.

Tracey Thorn är annars känd som gästsångerska för Massive Attack.

6. Kylie Minogue - Confide in me (1994)

Kylie Minogue var en av de stora popprinsessorna sedan i slutet av 80-talet. 1994 gjorde hon lite av en reboot av sin musikaliska persona och släppte mer klubborienterad, lite råare musik. (Hon var även med i filmen Street Fighter med Van Damme). Den lite orientaliskt smakande "Confide in me" har en förhäxande cool musikvideo som jag tycker var en av 90-talets bästa. Tycker låten är en bortglömd klassiker.

Videon för Confide in Me var en fröjd för ögat

7. Goldie - Digital (1998)

Drum'n'bass var en av de mer kända genrena inom klubbmusiken som uppstod under 90-talet. Den nådde aldrig ända in i stugorna (förrän "Freeestyala") men det spelades ändå en del Roni Size på MTV. Goldie var det andra stora namnet. Efter att ha lyssnat igenom mina gamla D'n'B-skivir är det bara att konstatera att mycket är ganska trist idag och framförallt produktionerna är torra och eländiga. Men Goldies sammarbete med KRS-One tycker jag är riktigt fet fortfarande. Hela denna skivan ("Saturnz return") var annars väldigt experimentell och konstig.

8. Cassius - Feeling for you (1999)

Nu blir det franskt. Den franska samplingstunga klubbmusiken firade stora triumfer i slutet av 90-talet med all rätt. Daft Punk blev ju nästan störst i världen till slut. Min favorit i genren är Cassius, som också hade en ikonisk musikvideo. Ena halvan av Cassius, Phillipe Zdar, dog tyvärr tragiskt 2019 när han föll ut genom ett fönster i en hög byggnad i Paris.

DJ Cassius räddar partyt i musikvideon till "My Feeling for you"

9. Basement Jaxx - Red Alert (1999)

Basement Jaxx jobbade sig sakta upp sig i Brittiska DJ/Klubbvärlden under 90-talet och blev till slut förband på Daft Punks Englandstour 1997. Sedan började de rada upp egna hits där jag egentligen tycker "Where's your head at" är deras bästa (inklusive genial musikvideo), men eftersom den släpptes fört 2001, får det bli Red Alert. Den är det bra drag i också.

10. Saint Etienne - Only Love Can Break Your Heart (Andrew Weatherall Mix - ' A mix of two halves') (1991)

Jaså, Saint Etienne får var med igen? Ja, men bara för att få med geniet Andrew Weatherall, oerhört influensrik DJ och producent till många av de mest innovativa banden under 90-talet, ex Happy Mondays, Primal Scream, My Bloody Valentine. Tyvärr gick Andrew bort häromåret, bara 57 år gammal.

Älskar denna versionen av Saint Etiennes klassiska Neil Young cover. "Cool and deadly". En perfekt avslutning på denna 90-tals-lista.

Tack och hej från mig och Andrew