So 90s - Mainstream Klubbmusik

Jag har ett komplicerat förhållande till 90-talet. Jag växte ju upp då - gick från att vara ung tonåring till att bli en vuxen. Jag gick från att ha ingen musiksmak till en väldigt sofistikerad musiksmak (enligt mig alltså, på den tiden).

Musik på TV var en maktfaktor som inte går att underskatta. Jag satt som klistrad, först till Viva (farsan hade parabol, som av någon anledning inte fick in MTV), sedan MTV Europe som ju såhär retrospektivt var en fantastisk kanal. Musikvideorna var en stor del i hur man upplevde musiken. Även musikformat och distribution ändrades drastiskt under detta årtionde, CDn kom, sedan CD-rippande, mp3or, Napster, AudioGalaxy, etc.

Ray Cokes - legendarisk programledare på MTV Europe

Det var ett bekymmerslöst och mestadels lyckligt årtionde för mig och därför borde jag bli glad och nostalgisk så fort nån slänger på No Doubt, Orup eller S-Club Seven. Men det är precis tvärt om, det blir cringey som tusan. När amatörmässigt och lågkvalitativt 80-talssound får mig att prisa oskuldsfullheten,  enkelheten och utbrista i fraser som "det är så dåligt att det blir bra" eller "vad skönt att slippa överproducerad musik", har jag varit dömande och obamhärtig mot mycket av 90-talsproduktionen.

Det är en inställningsfråga såklart, och nu har jag bestämt mig för att börja gilla 90-talet. Det är ju egentligen ett fint årtionde - det sista innan Internet och mobiltelefoner kom in gjorde allt tråkigt.

Givetvis kunde jag gjort en "Jag minns mitt 90-tal"-lista med mina husgudar från den tiden, men de har såklart dykt upp i diverse listor redan. Nä, istället ville jag återupptäcka det som man tog för givet, som var en del av kulissen, men som jag senare glömt bort.

Jag hittade: Fantastisk mainstream klubbmusik!

Det är såklart en otroligt bred genre, med allt ifrån Rap, Hip hop, House, Drum'n'bass, Rave, Happy Hardcore etc, etc - men det är ju också det som är så fantastiskt!! Vad som hade varit ganska obskyr klubbmusik blev mainstream på 90-talet. "Freestyler/Boomfunk MC" - Drum'n'bass, "The Prodigy" - Rave/Techno (?), "Daft Punk" - House, osv, osv.

Det fanns såklart en hel del riktigt, riktigt dålig klubbmusik som jag inte kan uppbringa någon nostalgi till (E-Type, för helvete..), men även många guldkorn och kanske där 90-talet excellerar!

Några har jag samlat i denna lista. Jag har för ovanlighetens skull samlat en hel del hits - min poäng är att klubbmusiken blev mainstream - men hits som kanske sällan spelas numera, iaf i mina sammanhang. Jag har också utelämnat akter som jag tycker dominerade efterföljade årtionden (alltså Daft Punk).

Noterbart är att det mesta här i listan kommer från England och London. Jag har en känsla av att MTV Europe, som var baserat i England, hade mycket stort inflytande på vad jag konsumerade.

HÅLL TILL GODO MED DENNA LISTA

1. The Shamen - Ebenezer Goode (1992)

The Shamen började som ett mer klassiskt rockband men drogs in i ravesvängen och blev ett av de största raveakterna i Storbrittanien i början på 90-talet. De fick en jättehit med "Ebenezer Goode". Sången var kontroversiell då den innehåller mängder av drogreferenser och refrängen låter som att det sjungs "E:s are good, E:s are good".

2. The KLF - 3AM Eternal (1990)

Troll-gruppen KLF, aka "The Ancients of Mu Mu", bestod av de två desillusionerade musikveteranerna Bill Drummond och Jimmy Cauty, som spelat i diverse halvstora band och jobbat på skivbolag. Delvis inspirerade av The Illuminatus Trilogi skapade de ett band som skulle bli nån sorts ironiskt skämt på musikbranschens (och publikens?) bekostnad. Deras första skiva släpptes aldrig officiellt utan upplagan eldades till stor del upp på något fält utanför Södertälje dit gruppen hade rest för att tala förstånd med Björn och Benny som vägrade ge dem OK att använda samplingar från Dancing Queen. Björn och Benny bodde för övrigt i London under denna tiden.

Avdankade countrylegenden Tammy Wynette fick vara med i en av KLFs hits

De anses som tidiga innovatörer inom  House-musiken och radade upp diverse numera klassiska hits i början på 90-talet. De stängde ner bandet 1992 och drog tillbaka all sin musik. Länge har de av den anledningen varit mer eller mindre icke-existerande på Spotify, men lyckligtvis är mycket av deras katalog tillbaka.

Medlemmarna fortsatte göra performance-art under 90-talet och deras mest legendariska verk var när de tuttade på 1 miljon pund på skotska ön Jura, 1994. I dagens pengavärde motsvarar det ungefär 27 miljoner kronor.

3. Saint Etienne - He's on the Phone (1997)

Även inom den brittiska specialgrenen indiepop tog sig klubbmusiken in, genom band som Saint Etienne. Deras glättiga He's on the Phone låter nästan lite Aqua... men bara nästan. Istället för plastigt, låter det coolt och nostalgiskt , och texten är typiskt introvert och melankolisk (det är ju indie), snarare än öppet puckad. Jag tycker det håller än.

4. Björk - There's more to life than this (1993)

Björk i klass 4C på Snöstorpskolan

Vi pratade lite om Björk på senaste Musikveckor IRL-träffen. I mina ögon är hon störst av alla på 90-talet inom popmusiken. Kommersiellt superframgångsrik, musikaliskt nyskapande, kontroversiell och extremt egensinnig. Hennes tre album på 90-talet är alla fantastiska. Hon inkorporerade klubbmusiken speciellt i hennes första album "Debut". "There's more to life than this" är inte det starkaste spåret på skivan och inte ens det bästa med stark klubbmusikkoppling, men "Big time sensuality" hade redan varit med två gånger i Musikveckor. Tycker det är en bra dänga dock. Detta är inte samma version som finns på albumet, utan detta är icke-stänga-in-sig-på-toaletten-versionen.

5. Everything but the Girl - Missing (Todd Terry Remix) (1995)

Klar Star Quality här

Denna jättehit tål att höras igen och igen. Älskar den cleana, puttriga produktionen och Tracey Thorns sorgsna röst. Everything but the Girl var en ganska obskyr indie-grupp, som hållt på sedan tidigt 80-tale, men just denna remixen av en av deras låtar av amerikanska House-producenten Todd Terry blev en jättehit.

Tracey Thorn är annars känd som gästsångerska för Massive Attack.

6. Kylie Minogue - Confide in me (1994)

Kylie Minogue var en av de stora popprinsessorna sedan i slutet av 80-talet. 1994 gjorde hon lite av en reboot av sin musikaliska persona och släppte mer klubborienterad, lite råare musik. (Hon var även med i filmen Street Fighter med Van Damme). Den lite orientaliskt smakande "Confide in me" har en förhäxande cool musikvideo som jag tycker var en av 90-talets bästa. Tycker låten är en bortglömd klassiker.

Videon för Confide in Me var en fröjd för ögat

7. Goldie - Digital (1998)

Drum'n'bass var en av de mer kända genrena inom klubbmusiken som uppstod under 90-talet. Den nådde aldrig ända in i stugorna (förrän "Freeestyala") men det spelades ändå en del Roni Size på MTV. Goldie var det andra stora namnet. Efter att ha lyssnat igenom mina gamla D'n'B-skivir är det bara att konstatera att mycket är ganska trist idag och framförallt produktionerna är torra och eländiga. Men Goldies sammarbete med KRS-One tycker jag är riktigt fet fortfarande. Hela denna skivan ("Saturnz return") var annars väldigt experimentell och konstig.

8. Cassius - Feeling for you (1999)

Nu blir det franskt. Den franska samplingstunga klubbmusiken firade stora triumfer i slutet av 90-talet med all rätt. Daft Punk blev ju nästan störst i världen till slut. Min favorit i genren är Cassius, som också hade en ikonisk musikvideo. Ena halvan av Cassius, Phillipe Zdar, dog tyvärr tragiskt 2019 när han föll ut genom ett fönster i en hög byggnad i Paris.

DJ Cassius räddar partyt i musikvideon till "My Feeling for you"

9. Basement Jaxx - Red Alert (1999)

Basement Jaxx jobbade sig sakta upp sig i Brittiska DJ/Klubbvärlden under 90-talet och blev till slut förband på Daft Punks Englandstour 1997. Sedan började de rada upp egna hits där jag egentligen tycker "Where's your head at" är deras bästa (inklusive genial musikvideo), men eftersom den släpptes fört 2001, får det bli Red Alert. Den är det bra drag i också.

10. Saint Etienne - Only Love Can Break Your Heart (Andrew Weatherall Mix - ' A mix of two halves') (1991)

Jaså, Saint Etienne får var med igen? Ja, men bara för att få med geniet Andrew Weatherall, oerhört influensrik DJ och producent till många av de mest innovativa banden under 90-talet, ex Happy Mondays, Primal Scream, My Bloody Valentine. Tyvärr gick Andrew bort häromåret, bara 57 år gammal.

Älskar denna versionen av Saint Etiennes klassiska Neil Young cover. "Cool and deadly". En perfekt avslutning på denna 90-tals-lista.

Tack och hej från mig och Andrew