Vecka 30

 

En ganska spretig lista mitt i semestern. Varsågod

Punch Bruthaz

Snubblade över det här youtube klippet där bandet Punch Brothers gjorde en cover på en gammal The Cars låt.

Riktigt nice och det fick mig att vilja utforska dem lite mer. De har ett finstämt, kreativt och sjuhelevetes välspelat bluegrass-sound med allsköns udda taktarter och låtar som har flera faser. Chris Thiles mandolinspel går inte av för hackor heller!

Utöver deras självklara bluegrass-intrumentering finns tydliga Radiohead influenser men tycker mig även ana stråk av Gentle Giant, Elliot Smith och Bon Iver.

Tyckte de kunde vara förtjänta av en fokuslista.

Punch Bruthaz

No Drums Allowed 🚫🥁

Trummor i all ära; bra trumspel kan verkligen lyfta en låt. Andra gånger känns de som de spelas, inte för att de nödvändigtvis behövs – utan för att det finns en trummis i bandet som helt enkelt inte kan låta bli att göra (o)ljud. (Misstänker att många trummisar har diagnosticerad  ADHD). Trumlegenden Bill Bruford fick en gång låtskrivarcredits för att han lät bli att spela på en av King Crimsons låtar. –"Ok, Bill du får väl Stim-pengar, bara du håller käft!" 

Historiskt var inte trummor en självklarhet i bandet. Tittar man på tidig country, ta  t.ex. Hank Williams, så hade t.ex. han ingen trummis, även om det stundtals låter så tack vare hur rytmiskt bandet spelar. Det var faktiskt först på 60-talet och the British Invasion blev det "standard". 

En väldigt tydlig (och ibland negativ) aspekt av trummor är att dom oftast daterar musiken, mer i utsträckning än andra instrument i min mening. Plockar man bort trummorna blir det genast lite svårare att tidsbestämma låten. Därför är det ofta lite lättare att blanda trumlösa låtar från olika decennier i en lista.

Nåväl, här är en lista med låtar där trummisen fick ta fika-paus.

No Drums Allowed

Om låtarna:

 

Fågelbo-frisyren kommer starkt tillbaka i höst. Tro mig. 

1. Ben Watt – North Marine Drive [1983]: 

Ben Watt är kanske mest känd för att vara den ena halvan av electronica och trum-tunga duon Everything But the Girl. Ett band som jag själv förknippar rätt mycket med 90-tal. Lite förvånande därför att han debuterade redan ’83 med en trumbefriad gitarrplatta redan anno 1983. Dettta är en låt som jag verkligen älskar, superminimalistiskt arr och därför blir sångharmonierna är väldigt effektiva.

Låt 2, Ironiskt nog feat. en trummis: Phil "Hipster-hobo" Collins. En tidlös look.

2. Anthony Philips – God If I Saw Her Now [1977]: 

Anthony Philips var originalmedlem i Genesis och spelade på deras 2 första skivor. (Lyssna på Jonas ‘Genesis tre Första lista - han var med och skrev de 8 första låtarna på den listan!). Detta är från hans första soloskiva, men det kanske är fel bemärkning då han har i princip hela Genesis som back-up band. Faktum är att Anthony inte ens sjunger på spåret utan att det är Phil Collins och Vivienne McAuliffe som står för sången. Oavsett tycker jag detta är en otroligt vacker låt, sannolikt en av mina mest spelade, med den där nästan “tidlösa kvalitén”. 

Thom lär ha blivit erbjuden jobbet som en grånande Gollum i 'Sagan om Ringen' uppföljaren.

3. Thom Yorke – Dawn Chorus [2019]: 

Radiohead kanske inte är allas cup-of-tea men jag är ett stort fan. Speciellt de mer experimentella bitarna. Thoms soloplattor är nästan helt gitarrbefriade och denna låten har seglat upp som min favorit. Det är en otroligt vacker låt, som nästan angränsar till spoken word.  Det som är så otroligt snyggt är hur nästan varje ackordrunda saktar ner lite på slutet och ger en lite andrum. Den typen av organiskt tempo är väldigt ovanligt i modern elektronisk musik där mycket är kvantiserat till ett perfekt BPM. Jon Hopkins har gjort en fin piano-cover på låten. 

Den gången då alla ville gå som Pete Townsend anno '66  på maskeraden.

4. The Jam - English Rose [1978]: 

Har nog aldrig fattat the Jams storhet. Eller såhär: jag tycker att dom är bra, men jämfört med många andra brittiska pop/punk/new wave band från den tiden är dom kanske liiite överskattade? I synnerhet bland engelska musikkritiker.  Nåväl. Just denna låten från deras 3:e skiva, All Mod Cons. En skiva som alltid hamnar högt på topplistor över de bästa Brittiska skivorna någonsin, och tja, det är en liten pärla.  En melankolisk hyllning till hemlandet, komplett med ljudeffekter från klipporna i Dover. 

Den där trista känslan när du är på USA-turne och inser att det är 21:års-gräns på alkohol. 

5. King Krule - Easy Easy [2013]: 

Vi fortsätter i England med King Krule, eller Archy Marshall som han egentligen heter. En rödtott som är rätt duktig på att mixa genrer. Just denna låten är debutsingeln från debutalbumet, släppt på hans 19-årsdag. Inte helt olikt en labil tonårsversion av Billy Bragg bevisar han att det inte nödvändigtvis behövs trummor för att skapa energirik musik. Ganska kungligt on ni frågar mig. Snyggt lite jazzigt slut föresten. Vill man höra låten med trummor rekomenderas att kolla när han spelade på Letterman. 

Nana-nana-nana, nana-nana-nana Nico! (Med kulturikonen Warhol som Robin) 

6. Nico – These Days [1967]: 

Vi tar oss över Atlanten via Tyskland. Nico, känd från Velvet Undergrounds debut, gör här en cover på Jackson Browne, eller tja. Faktum är att Jackson skrev och spelar gitarr på låten, men hans egen version blev inte släppt färrän 6 år senare och vid det laget hade många andra artister redan hunnit göra sina versioner på låten. Anmärkningsvärt är att Jackson var ca 16-bast när han skrev låten. Inte illa pinkat Jackson! Låten är ett fint exempel på klassisk “Travis pickin”-komp (Ett gitarrkomp som country-legenden Merle Travis gjorde känd och använt i 1000-tals låtar). Anmärkningsvärt är att hela skivan, Chelsea Girls är komplett trumlös. 

Eviga emo-ikonen Elliot lär vara Billy Eilish och Phoebe Bridgers idol. Stackarn.

7. Elliot Smith – Everything Reminds Me Of Her [2000]: 

Elliot Smith är en gammal favorit. En brilljant men tragisk låtskrivare - lite som en Nick Drake för Milleniumskiftet. Finns mycket hjärta & smärta i texten och rösten. Och den är nog dessvärre genuin då han led svårt av depressioner och missbruk vid tidpunkten. Har ibland tänkt att Elliot hade förtjänat en egen lista, men man får vara på deppigt-humör för att uppskatta en hel playlist. Denna kommer från den sista skivan han släppte innan sin död då han avled 2003 under oklara omständigheter. Två knivhugg i bröstet. Huruvida det rörde sig om självmord eller ej spekuleras det fortfarande om och har bidragit till legenden.

Rökpaus mitt i gigget. "Ok nästa låt om ca 10-minuter".  Det var andra tider det!

 

8. John Martyn – Over the Hill: [1973]: 

John Martyn var en skottsk singersongwriter som inte heller var en renlevnadsman precis. Denna låten är en skönt luftig och upplyftande folkmelodi (vilket jag tyckte var behövligt efter Elliot) förgylld av en mandolin spelad av Fairport Convention's Richard Thompson. (Som också var på shortlist för denna listan.) John Martyn är lite intressant då han bara några år senare började hänga med Lee Scratch Perry och började plocka in massa dub-influenser i musiken. Lite udda. Förlåt för fade-out föresten. 

Tveksam klädsel? Ingen av männen på bilden är föresten japan. 

9. Japan – Ghosts [1981]: 

Konnichiwa! Jag har väldigt lite koll på Japan, bandet altså inte landet. Men sångaren David Sylvian är en sån där snubbe som ofta refereras till i olika sammanhang. Han jämförs ibland med Bryan Ferry (Man hör ju likheten direkt). Snubblade över denna fantastiska låten för ganska länge sedan och har försökt få in den organiskt i en lista länge utan framång. Nu tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle, då den inte bara passade temat utan också var något annat än de gitarr-baserade låtarna ni hittills fått. 

Trent: Inte helt olikt en Chandler Bing som trampat på en legobit.

10. Nine Inch Nails – Right Where it Belongs [2005]: 

Jag är egentligen inget större NiN fan, även om jag uppskattar valda bitar i lagom doser. Denna låten, en alternativ version av ett albumspår, snubblade jag över under min research för denna listan och fastnade för direkt. Försökte mig på originalversionen (även den trumlös) men i likhet med mycket annat av NiN så är den lite för överproducerad med distad sång och lite lökiga pålagda publikljud. Den här mer avskalade versionen är mycket mer intim och snygg. 

Bonusvideos:

Thom Yorke gör en strålande pianoversion av Dawn Chorus:

Billy Bragg bevisar en gång för alla att trummor är överflödiga t.o.m. i punkrock:

Halvobskyrt svenskt sjuttiotals-flum

Träd gräs och stenar, eller är det åker, berg och grödor?

Jag har länge varit ett fan av Träd Gräs och Stenars mäktiga "Sanningens silverflod" men har aldrig riktigt orkat gräva ned mig i svensk 70-talsprogg förrän nu och oj vilka godsaker jag hittade! Fokus ligger i huvudsak på lite mindre välkända akter med mycket fuzz, psykedelika, groove och långa instrumentala partier snarare än folkmusik och politik, även om det såklart är oundvikligt att det smyger sig in lite här och där. 

Enjoy!

Listan: Halvobskyrt svenskt sjuttiotals-flum

Ragnarök - Brushanespel

Det är inte så många band som fågelskådar-name-droppar alltså men det gör Ragnarök. Det snyggt delay-plocket  för tankarna till betydligt modernare artister som Fontän och Dan Lissvik. Obs, spotify säger 1980 som releasedatum men discogs 1979. Bandet har tydligen haft 27 olika medlemmar och spelat över 800 gig. Inte illa!

Rabatt - X:et

Låten som fick mig att börja leta mer eller mindre obskyra svenska 70tals-band. Ruskigt snyggt intro och en skön demo-feeling på den här rökaren som långsamt smyger sig på en!

International Harvester - Kristallen Den Fina

Kärt barn har många namn, IH är samma kollektiv som Pärson Sound och Träd Gräs & Stenar. Som sanna gröna-vågare har de tagit sitt namn efter en traktor. De bytte dock senare till det kortare "Harvester", oklart om det var pga copyright-issues eller inte. Deras tolkning av folkvisan Kristallen Den Fina är ganska långt ifrån beskedliga körsång men det är ju så här den låter som bäst, med en  enorm uppbyggnad, galenskap och röj!

Resonans - Kan ljuset vända åter?

Väldigt svårt att hitta info om denna grupp "Jan & Bert" är allt discogs säger om skaparna. Hursomhelst rikigt tjusig oh svänging svensk surfig psykedelika.

Träd Gräs Och Stenar - Sanningens Silverflod

Kanske den kändaste låten på listan? Och det med all rätt, ett riktigt mästerverk, Sveriges svar på Autobahn av Kraftwerk?  Det är dock en synd att de redan fade:ar ut vid 2:30 till förmån för lite spontan nubbe-sång. 

RÅG I RYGGEN - Jan Banan

Ännu ett okänt band men jäklar vilket sväng! Lite Pugh-vibbar på groove och text. Oklart om caps-lock namnet är en spotifybugg eller om de var före sin tid. 

Samla Mammas Manna - Minareten

Ok, nu blir det full on progg-fusion-galenskap med kanske Sveriges mest arty proggband? Inte långt ifrån Focus - Hocus Pocus inklusive falsett-tjutande och ompa-ompa! Och jag får nog rådfråga Pontus om taktarterna vid fyraminuters-strecket för jag tappade helt räkningen!

Fläsket brinner - Bosses låt

Ovanlig rockigt från Fläsket brinner och visst är det ett fläskigt groove!?  Måste varit grymt live!

Kebnekajse - Horgalåten

Listans snyggast skivomslag? Även det här folkvise-rock i stil med Kristallen Den Fina men här i en lite mer välproducerad förpackning. Jag är särklilt svarg för det krautiga introt, tablasen och outrot.

Resan - Solens vän

Vi avslutar med drömska Resan. Svårt att tro att detta är från 1973 och kan tänka mig att Dungen pluggat det här albumet ganska hårt. Riktigt snyggt omslag här med.

Focalizzazione Italiana

Ciao!

På vår förra MV-AW  pratade vi om att köra en lite annorlunda vinkel på nästa fokus. Vi diskuterade också faktumet att ingen knappt kände till någon bra musik från Danmark eller Italien och att det måste finnas skatter som väntar på att grävas upp. Så den här gången blev det ett lands-fokus, närmare bestämt pizzan och de hesa rösternas hemland, Italien!

Formatet vi valde var: Varje person i gruppen valde ut ett album från Italien (en favorit eller helt enkelt bara något man är nyfiken på) och sedan betade vi av 2 album i veckan. 

Efter det plockade vaje medlem ut top 3 låtar från skivorna och det är nu de låtarna som sammanställts till denna lista, enjoy!

Lista
Röstresultat

Album: Premiata Forneria Marconi - Storia Du Un Minito [1972]
Valt av: Anders L

Motivering:

Jag vet att vi har några proggtomtar i gruppen som förhoppningsvis kan dras ner i nån form av italienskt proggträsk mha denna skivan. Eller så är den gammal skåpmat, vad vet jag?

Har bara lyssnat ytligt men låter rätt coolt. Kunde även valt deras debut, som tydligen skall vara deras bästa skiva enligt hardcore-fansen, men denna innehåller dunderlåten Impressioni di settembre. Lite om gruppen: P.F.M är ett proggband från Milano som startades 1970. De verkar ha en viss impact även utanför Italien och därför måste vi lära oss mer om dessa gossar.

Kommentarer:

Pontus: Ha ha får nog ta och byta min skiva dårå

Rikard: FAAAN! Det var samma som jag. eller inte helt. jag hade valt skivan inna

Gugge: jag pallade inte prog förr i tiden men nu blir jag knäsvag av allsköns medeltidflört och udda taktföring

Anders L: La carozza di Hans - sjuk låt, kan inte vara helt enkel att spela. Inget man får lära sig på kommunala musikskolans ensemble i 4:an

Anders J: Jäklar vilken låt (Impressioni di settembre) detta var, melotron, moogar, flöjt, snygga trummor, tickar många boxar för mig!

Jonas: Grazie Davvero bäst. Den låter liksom lite Dallas/Falcon Crest-göttigt.

Framröstade låtar:

Impressioni di settembre
È festa
Introduzione

Album: Ennio Morricone - Orca [1977]
Valt av: Gugge

Motivering:

Bestämde mig ganska fort att det skulle falla på denna komposiören när det kom till Italien.

Dock var det inte alls uppenbart vilket album. Han har ju som bekant tonsatt fler filmer än man trodde var möjligt för en person.

Var lite sugen på någon av spaghettiwesternfilmerna men tyckte att det kändes lite väl bekant. Och även om The Mission har en del vackra

bitar kändes det soundtracket lite väl åt hans översentimentala sida.

Det fick bli denna som bara finns på youtube dessvärre. Filmen Orca, en nästan helt okänd "Sharksploitation" film med gamla Dumbledore

och översteprästinnan från Dune. Filmen verkar inget vidare men soundtracket innehåller kanske det vackraste temat jag någonsin hört.

Han var en mästare över melankolin den där Ennio och detta är ett lysande exempel på det.

Kommentarer:

Pontus: Attack and Misstake! är perfekt att spela i kontorslandskapet på en Onsdagmorgon

Rikard: “The fight, the victory, the death.” Perfekt tema till att fixa unit testen.

Jonas: Ledmotivet till Orca är verkligen otroligt vackert, särskilt finalen då. Det låter som en betydligt större film än en sharksploitationrulle. När ordnar vi filmkväll?

Framröstade låtar:

Dialogue of Memories
Orca (Main Title)
Orca (Ending)

Album: Franco Godi - Vip II Mio Fratello Superuomo [1968]
Valt av: Rikard

Motivering:

Hej kära Italienvänner! Eftersom jag blev bestulen på både min artist och min dignitet så kommer härmed en lista med den folkkära artisten Nick Borgen. Nä, skoja.

Den riktiga artisten är en riktig doldis. Surprise surprise! Efter att som sagt ha blivit bestulen på både min artist och min dignitet så började jag leta efter en ersättare. Det visade sig nästan vara omöjligt. Att ha blivit bestulen på både min artist och min dignitet verkade helt ha tagit gnistan ur mig. Men sen efter ha varit nere för räkning hittade jag en intressant artikel om “Italian library music”. Det låter som att det skulle vara musik som spelas på italienska bibliotek. Men hur skulle det se ut egentligen? På bibliotek ska det vara knäpptyst. Så tyst att man kan höra en knappnål falla. Det vet alla. Nä, istället är det italiensk musik, producerat på slutet av 60 och 70-talet, som var menat att spelas som jinglar till reklam, TV serier eller som filmmusik. De lades på skiva, ofta i extremt begränsad upplaga, som sedan skickades till TV-producenter och reklambyråer etc i hopp om att bli upplockade. Mycket av materialet är extremt charmigt och gjort av skickliga musiker.

Jag hittade en artikel om fenomenet där vi bland annat får följa svenska Pontus-look-a-liken Sven Wunder. Vilket namn, och vilken snygg karl. Åja åja. mumma.

En av de största inom genren heter Franco Godi som blev så framgångsrik att han fick smeknamet mr. jingle. Först tänkte jag ha med en av hans library music plattor, men valet föll istället på soundtracket till den animerade filmen “Vip, il mio fratello Superuomo, 1968" (:gb: Vip, my brother superhero, :flag-se: Det våras för superhjälten). En härlig tidstypisk italiensk tecknad superhjältefilm med ett underbart soundtrack. Filmen finns i sin helhet på både originalspråk och engelska på tuben. Aja, hoppas det smakar iaf. Här är albumet.

Kommentarer:

Anders J: Åh, jag vill ha en mashup mellan Metti un Tigre nel Doppio Brodo och Glorybox av Portishead!

Anders L: Känns som en blandning mellan Rosa Pantern, Linus på Linjen, Karl-Bertil Jonsson och typ yellow submarine

Rikard: Det är lite roligt att vi sitter och lyssnar och analyserar dåtidens variant av epedemic sound. Framtidens MVare kommer sitta och analysera intron till gamla UR produktioner verkar det som.

Pontus: Lite jazzigt, lite barock-pop. Jag tycker detta är rätt lättlyssnat och trevligt…Men det är kanske ingen skiva som man slänger på så där bara

Framröstade låtar:

Metti un Tigre nel Doppio Brodo
Happy Betty
Adamo Jeppamela

Album: Madame - L'AMORE [2023]
Valt av: Jonas

Motivering:

Jag har som vanligt letat igenom mängder med dammig sjuttiotalsmusik. Framförallt har jag lyssnat på några storsäljande artister från skiftet 79-80. Där är mycket som låter ganska bra, men också lite banalt. Man hör liksom Enrique Iglesias i allt.

Jag har också attackerat genren Italian Occult Psychadelica. Det verkar finnas nästan oändligt med mörk instrumental doom-rock från Italien, men jag fastnade liksom inte. Så jag fick tänka om.

Idag ska vi lyssna på en ung artist som heter Madame, född 2002. Jag hittar inte så mycket info om henne, men en central del av hennes budskap verkar handla om att sexualitet och könstillhörighet är något ganska flytande.

Hon debuterade 2018, 16 år gammal, med ett antal singlar. Hon fick en boost av att Christiano Ronaldo delade en av hennes låtar på instagram. Första skivan kom 2021, men efter att ha tjuvlyssnat lite har jag kommit fram till att vi ska lyssna på senaste skivan L'amore från i år.

Sångstilen borde säkert kallas rap eller trap eller nåt, men uppblandat med en del annat. Känsliga lyssnare varnas för att här förekommer en del auto-tune, men personligen tycker jag att det används på ett ganska snyggt sätt. Jag anar ett släktskap med Billie Eilish här, som ju jag gillar, men det kan ju också bara vara att de är den enda nutida artisten jag tycker om.

Kommentarer:

Pontus: Spännande tvära kast i genre och tid! ...Men det där med att skriva låttitlarna i versaler, jag vet inte altså. Känner mig gammal

Rikard: Variationen är nog den stora behållningen. Ungefär varannan låt är vedervärdig och varannan har en del bra poänger. Varannan låt låter som Drake, och varannan som om det kunde varit Moldaviens bidrag till Eurovision.

Anders L: Alltså går lite upp och ner. Tyckte Il Bene Nel Male var en riktig stänkare. Verkar ju vara hitten. Nimpha var hemsk däremot. La festa med sina orientaliska toner gav mersmak också.

Emil: Lyssnar på Jonas bidrag just nu. (Gillar det!) Några låtar in och jag har en vag känsla av att jag hört låten nästan förrut.

Framröstade låtar:

PER IL TUO BENE
MILAGRO - A Matilde
IL BENE NEL MALE

Album: Not Waving - How to Leave Your Body [2021]
Valt av: Anders J

Motivering:

Det var svårt detta!

Jag hade en solklar klassiker “The Circus” med Italo/new wave gruppen “Bagarre” men tyvärr fanns den varken på spotify eller youtube och sen visade sig det även att de var franska! Pinsamt! Så jag leta vidare i italo-träsket. Problemet där är att det är väldigt singel-baserat, knappt några album alls att tala om. Tänkte tanken att ta en mix eller samlingsalbum men det kändes som fusk.

Så jag började söka på lite nyare grejjer och hittade en hel del skön ambient och musik med liknande elektroniska ljudmattor. Av dessa valde jag Alessio Nataliazia som under namnet Not Waving gör någon slags ambient svävande musik men även tagit in lite gästartister. Jag har själv bara strö-lyssnat på några få spår så det skall bli kul att lyssna igenom hela albumet med er.

Kommentarer:

Rikard: sista låten talade till mig på något vis, 3 minuter white noice följt av ett vindspel och en snubbe som nynnar på en låt jag inte vet vilken det är.

Jonas: Lite Sigur ros-vibbar på sina ställen. Och den där nävertutan som inleder skivan och dyker upp här och var är lite shaman-core

Pontus: Artisten är London-baserad, har bara en låt på italienska och om man ser till hans lyssnare i Spotify så lyser hans italienska fans med sin frånvaro. 

Framröstade låtar:

Hold On
99
Last Time Leaving Home Part 2

Album: Enzo Carella - Barbara e altri Carella [1979]
Vald av: Pontus

Motivering:

Signore e signori! efter att även jag blivit snuvad på PFM hamnade jag först i ett italiensk progrockhål. Här finns det fortfarande mycket att hämta, men det kändes lite som det kortet redan var spelat och jag beslöt mig för att försöka hitta något helt annat. Funderade på Pierro Umliani men tyckte att Franco Godi som Rikard valde var lite för nära och att vi redan haft två film-kompositörer.

Av en slump snubblade jag över en låt med Enzo Carella, jag minns inte hur. Kanske ödet? Kanske någon algoritm? Kanske en välsignelse från Santa Cecilia, det italienska skyddshelgonet för musik?

Anyhow. Jag föll pladask över hans charmiga discopop låt “Barbara” med sin lyxiga produktion.

Jag vet inte så mycket om Enzo Carella, men han kom 2:a i Sanremo Music Festival 1979, Italiens svar på melodifestivalen där även Madame placerade sig på plats 7 i år – och ingen mindre än Franco Godi dirigerade orkestern på ett bidrag! Så nej Rikard, det blev inte Lasse Holm, men ändå rätt nära. Jag inbillar mig att Enzo kanske är Italiens svar på Tomas Ledin? Han kom ju tvåa med discodängan ‘Det ligger i Luften’ i den svenska uttagningen ’79, brädad av Ted Gärestad. Ted slutade på en svag 17:e plats i den internationella tävlingen och Israel vann med ‘Halleluljah’. Och hur gick det då för Italien? Jo dom hamnade på plats 15 med bandet Matia Bazar. Kittlande att tänka om Enzo hade representerat Italien kanske han hade varit lika internationellt känd som ABBA? Värt att nämna är också att Enzo backas av medlemmar från progrockbandet Goblin, som både jag och AndersJ övervägde! Allt hänger samman.

Nåväl. Håller resten av skivan. Ingen aning, det får vi se!

Kommentarer:

Rikard: Helt knockad av detta. Carmé är ju också en superlåt. vilket fynd

Anders J: WTF! Precis när de börjat progga loss på Sentimenti så fade:ar det ut, Pontus, jag är besviken på dig! 

Jonas: handklappen i Malamore!

Anders L: Skall vi starta en "Sugarman"-hype runt Enzo? Helt plötsligt säljer alla hans skivor slut, det skrivs artiklar på kultursidorna, postuma släpp av osläppt musik, dokumentärer, osv

Framröstade låtar:

Foto
Malamore - 3S Take1
Carmè

Album: Andrea Bocelli - Romanza [1996]

Valt av: Emil

Motivering:

Ciao alla glada Italienvänner.

När jag hör “italiensk musik” är det första jag tänker på Pavarotti, Vivaldi (anakronistiskt?) eller Morricone. Därför ska vi lyssna på Andrea Bocelli, specifikt det bäst säljande italienska albumet någonsin (källa: wikipedia). Jag har inte lyssnat på det särskilt mycket själv tidigare, men har en soft spot för italienska tenorer, och särskilt öppningslåten Con te partirò. Perfekt smörigt och romantiskt!

Romanza!

Kommentarer:

Anders L:  Alltså, det är ju en helt påhittad grej med "bra musik" och "dålig musik", det är jag helt medveten om. Men det finns en anledning till att det hittades på

Rikard: När jag sa att det var bättre än jag hade föreställt mig så menar jag det 100%. 

Emil: Lite som morden i midsummer, fast musik. Man vet vad man kan förvänta sig, och det är exakt vad det är.

Jonas:  jag är lite paff över att han slog igenom 1996. Jag tycker det känns som ett sånt där fenomen som funnits för evigt

Pontus: Oh boy, jag var rädd för att detta skulle hända. Och på sätt och vis har jag väl förtjänat det. Jag ville ju ha “äkta Italien”. 

Framröstade låtar:

Caruso
Con te partirò
Romanza