Friday, 14 July 2023

No Drums Allowed đŸš«đŸ„


Trummor i all Ă€ra; bra trumspel kan verkligen lyfta en lĂ„t. Andra gĂ„nger kĂ€nns de som de spelas, inte för att de nödvĂ€ndigtvis behövs – utan för att det finns en trummis i bandet som helt enkelt inte kan lĂ„ta bli att göra (o)ljud. (MisstĂ€nker att mĂ„nga trummisar har diagnosticerad  ADHD). Trumlegenden Bill Bruford fick en gĂ„ng lĂ„tskrivarcredits för att han lĂ€t bli att spela pĂ„ en av King Crimsons lĂ„tar. –"Ok, Bill du fĂ„r vĂ€l Stim-pengar, bara du hĂ„ller kĂ€ft!" 

Historiskt var inte trummor en sjĂ€lvklarhet i bandet. Tittar man pĂ„ tidig country, ta  t.ex. Hank Williams, sĂ„ hade t.ex. han ingen trummis, Ă€ven om det stundtals lĂ„ter sĂ„ tack vare hur rytmiskt bandet spelar. Det var faktiskt först pĂ„ 60-talet och the British Invasion blev det "standard". 

En vÀldigt tydlig (och ibland negativ) aspekt av trummor Àr att dom oftast daterar musiken, mer i utstrÀckning Àn andra instrument i min mening. Plockar man bort trummorna blir det genast lite svÄrare att tidsbestÀmma lÄten. DÀrför Àr det ofta lite lÀttare att blanda trumlösa lÄtar frÄn olika decennier i en lista.

NÄvÀl, hÀr Àr en lista med lÄtar dÀr trummisen fick ta fika-paus.

No Drums Allowed


Om lÄtarna:

 

FĂ„gelbo-frisyren kommer starkt tillbaka i höst. Tro mig. 

1. Ben Watt – North Marine Drive [1983]: 

Ben Watt Ă€r kanske mest kĂ€nd för att vara den ena halvan av electronica och trum-tunga duon Everything But the Girl. Ett band som jag sjĂ€lv förknippar rĂ€tt mycket med 90-tal. Lite förvĂ„nande dĂ€rför att han debuterade redan ’83 med en trumbefriad gitarrplatta redan anno 1983. Dettta Ă€r en lĂ„t som jag verkligen Ă€lskar, superminimalistiskt arr och dĂ€rför blir sĂ„ngharmonierna Ă€r vĂ€ldigt effektiva.


LÄt 2, Ironiskt nog feat. en trummis: Phil "Hipster-hobo" Collins. En tidlös look.


2. Anthony Philips – God If I Saw Her Now [1977]: 

Anthony Philips var originalmedlem i Genesis och spelade pĂ„ deras 2 första skivor. (Lyssna pĂ„ Jonas ‘Genesis tre Första lista - han var med och skrev de 8 första lĂ„tarna pĂ„ den listan!). Detta Ă€r frĂ„n hans första soloskiva, men det kanske Ă€r fel bemĂ€rkning dĂ„ han har i princip hela Genesis som back-up band. Faktum Ă€r att Anthony inte ens sjunger pĂ„ spĂ„ret utan att det Ă€r Phil Collins och Vivienne McAuliffe som stĂ„r för sĂ„ngen. Oavsett tycker jag detta Ă€r en otroligt vacker lĂ„t, sannolikt en av mina mest spelade, med den dĂ€r nĂ€stan “tidlösa kvalitĂ©n”. 


Thom lÀr ha blivit erbjuden jobbet som en grÄnande Gollum i 'Sagan om Ringen' uppföljaren.


3. Thom Yorke – Dawn Chorus [2019]: 

Radiohead kanske inte Ă€r allas cup-of-tea men jag Ă€r ett stort fan. Speciellt de mer experimentella bitarna. Thoms soloplattor Ă€r nĂ€stan helt gitarrbefriade och denna lĂ„ten har seglat upp som min favorit. Det Ă€r en otroligt vacker lĂ„t, som nĂ€stan angrĂ€nsar till spoken word.  Det som Ă€r sĂ„ otroligt snyggt Ă€r hur nĂ€stan varje ackordrunda saktar ner lite pĂ„ slutet och ger en lite andrum. Den typen av organiskt tempo Ă€r vĂ€ldigt ovanligt i modern elektronisk musik dĂ€r mycket Ă€r kvantiserat till ett perfekt BPM. Jon Hopkins har gjort en fin piano-cover pĂ„ lĂ„ten. 



Den gĂ„ngen dĂ„ alla ville gĂ„ som Pete Townsend anno '66  pĂ„ maskeraden.


4. The Jam - English Rose [1978]: 

Har nog aldrig fattat the Jams storhet. Eller sĂ„hĂ€r: jag tycker att dom Ă€r bra, men jĂ€mfört med mĂ„nga andra brittiska pop/punk/new wave band frĂ„n den tiden Ă€r dom kanske liiite överskattade? I synnerhet bland engelska musikkritiker.  NĂ„vĂ€l. Just denna lĂ„ten frĂ„n deras 3:e skiva, All Mod Cons. En skiva som alltid hamnar högt pĂ„ topplistor över de bĂ€sta Brittiska skivorna nĂ„gonsin, och tja, det Ă€r en liten pĂ€rla.  En melankolisk hyllning till hemlandet, komplett med ljudeffekter frĂ„n klipporna i Dover. 


Den dĂ€r trista kĂ€nslan nĂ€r du Ă€r pĂ„ USA-turne och inser att det Ă€r 21:Ă„rs-grĂ€ns pĂ„ alkohol. 


5. King Krule - Easy Easy [2013]: 

Vi fortsĂ€tter i England med King Krule, eller Archy Marshall som han egentligen heter. En rödtott som Ă€r rĂ€tt duktig pĂ„ att mixa genrer. Just denna lĂ„ten Ă€r debutsingeln frĂ„n debutalbumet, slĂ€ppt pĂ„ hans 19-Ă„rsdag. Inte helt olikt en labil tonĂ„rsversion av Billy Bragg bevisar han att det inte nödvĂ€ndigtvis behövs trummor för att skapa energirik musik. Ganska kungligt on ni frĂ„gar mig. Snyggt lite jazzigt slut föresten. Vill man höra lĂ„ten med trummor rekomenderas att kolla nĂ€r han spelade pĂ„ Letterman. 


Nana-nana-nana, nana-nana-nana Nico! (Med kulturikonen Warhol som Robin) 


6. Nico – These Days [1967]: 

Vi tar oss över Atlanten via Tyskland. Nico, kĂ€nd frĂ„n Velvet Undergrounds debut, gör hĂ€r en cover pĂ„ Jackson Browne, eller tja. Faktum Ă€r att Jackson skrev och spelar gitarr pĂ„ lĂ„ten, men hans egen version blev inte slĂ€ppt fĂ€rrĂ€n 6 Ă„r senare och vid det laget hade mĂ„nga andra artister redan hunnit göra sina versioner pĂ„ lĂ„ten. AnmĂ€rkningsvĂ€rt Ă€r att Jackson var ca 16-bast nĂ€r han skrev lĂ„ten. Inte illa pinkat Jackson! LĂ„ten Ă€r ett fint exempel pĂ„ klassisk “Travis pickin”-komp (Ett gitarrkomp som country-legenden Merle Travis gjorde kĂ€nd och anvĂ€nt i 1000-tals lĂ„tar). AnmĂ€rkningsvĂ€rt Ă€r att hela skivan, Chelsea Girls Ă€r komplett trumlös. 


Eviga emo-ikonen Elliot lÀr vara Billy Eilish och Phoebe Bridgers idol. Stackarn.


7. Elliot Smith – Everything Reminds Me Of Her [2000]: 

Elliot Smith Àr en gammal favorit. En brilljant men tragisk lÄtskrivare - lite som en Nick Drake för Milleniumskiftet. Finns mycket hjÀrta & smÀrta i texten och rösten. Och den Àr nog dessvÀrre genuin dÄ han led svÄrt av depressioner och missbruk vid tidpunkten. Har ibland tÀnkt att Elliot hade förtjÀnat en egen lista, men man fÄr vara pÄ deppigt-humör för att uppskatta en hel playlist. Denna kommer frÄn den sista skivan han slÀppte innan sin död dÄ han avled 2003 under oklara omstÀndigheter. TvÄ knivhugg i bröstet. Huruvida det rörde sig om sjÀlvmord eller ej spekuleras det fortfarande om och har bidragit till legenden.


Rökpaus mitt i gigget. "Ok nĂ€sta lĂ„t om ca 10-minuter".  Det var andra tider det!


 

8. John Martyn – Over the Hill: [1973]: 

John Martyn var en skottsk singersongwriter som inte heller var en renlevnadsman precis. Denna lĂ„ten Ă€r en skönt luftig och upplyftande folkmelodi (vilket jag tyckte var behövligt efter Elliot) förgylld av en mandolin spelad av Fairport Convention's Richard Thompson. (Som ocksĂ„ var pĂ„ shortlist för denna listan.) John Martyn Ă€r lite intressant dĂ„ han bara nĂ„gra Ă„r senare började hĂ€nga med Lee Scratch Perry och började plocka in massa dub-influenser i musiken. Lite udda. FörlĂ„t för fade-out föresten. 



Tveksam klĂ€dsel? Ingen av mĂ€nnen pĂ„ bilden Ă€r föresten japan. 


9. Japan – Ghosts [1981]: 

Konnichiwa! Jag har vĂ€ldigt lite koll pĂ„ Japan, bandet altsĂ„ inte landet. Men sĂ„ngaren David Sylvian Ă€r en sĂ„n dĂ€r snubbe som ofta refereras till i olika sammanhang. Han jĂ€mförs ibland med Bryan Ferry (Man hör ju likheten direkt). Snubblade över denna fantastiska lĂ„ten för ganska lĂ€nge sedan och har försökt fĂ„ in den organiskt i en lista lĂ€nge utan framĂ„ng. Nu tyckte jag att det var ett utmĂ€rkt tillfĂ€lle, dĂ„ den inte bara passade temat utan ocksĂ„ var nĂ„got annat Ă€n de gitarr-baserade lĂ„tarna ni hittills fĂ„tt. 


Trent: Inte helt olikt en Chandler Bing som trampat pÄ en legobit.


10. Nine Inch Nails – Right Where it Belongs [2005]: 

Jag Ă€r egentligen inget större NiN fan, Ă€ven om jag uppskattar valda bitar i lagom doser. Denna lĂ„ten, en alternativ version av ett albumspĂ„r, snubblade jag över under min research för denna listan och fastnade för direkt. Försökte mig pĂ„ originalversionen (Ă€ven den trumlös) men i likhet med mycket annat av NiN sĂ„ Ă€r den lite för överproducerad med distad sĂ„ng och lite lökiga pĂ„lagda publikljud. Den hĂ€r mer avskalade versionen Ă€r mycket mer intim och snygg. 


Bonusvideos:


Thom Yorke gör en strÄlande pianoversion av Dawn Chorus:




Billy Bragg bevisar en gÄng för alla att trummor Àr överflödiga t.o.m. i punkrock:







Posted by at

No comments:

Post a Comment

Subscribe to: Post Comments (Atom)