Under tre veckor har en liten skara tappra musikvecko-medlemmar tagit sig an den nobla uppgiften att fördjupa sig och lyssna igenom den första halvan av det Amerikanska pop-bandet Blondies diskografi. För att på så vis försöka utreda deras rättmätiga plats i musikhistorien, samt att sammanställa den ultimata Blondie-playlisten. Vi snackar om 6 album samt en hit-singel, som har analyserats grundligt och sedan kokats ner till essensen: En spellista med de 12 bästa Blondie-låtarna.
Håll till godo:
Blondie – Fokus på Blondiner
Fokusgruppen har denna gång bestått av: Anders Larsson, Anders Jälevik, Jonas "Calypso" Knutsson, Pontus Jarenskog och Rikard Samvik.
Lite bakgrundsfakta om bandet:
Blondie är en amerikansk rockgrupp bildad i New York 1974 av sångerskan Debbie Harry och gitarristen Chris Stein. Gruppen var en av de mest framgångsrika grupperna inom punk- och new wave-genrerna. Gruppen inriktade sig på många musikgenrer, men de förknippas ofta med punk och new wave. Bandet splittrades 1982, men återförenades 1997 och är fortfarande verksamma.
Blondie lär ha sålt över 40 millioner plattor och dom blev invalda i Rock and Roll Hall of fame 2006.
Album Tier List
Nedan presenteras hur de olika Blondie-albumen rankades i genomsnitt av musikveckojuryn.
 |
| Ingen skiva nådde upp till S-Tier stackars Blondie. Men ingen D-Tier heller… |
Rankingsystemet:
S-Tier: En klassiker till platta. Flera riktigt grymma låtar. Nästan alla låtar är bra, ingen usel låt. Prodden och helheten grym eller väldigt viktigt historisk. (S-Tier kan också vara en platta man personligen älskar, trots vissa skavanker.)A-Tier: En Riktigt bra platta. Antingen väldigt jämn eller tillräckligt många hits för att man ska kunna bortse från några svagare spår. Prod och helheten solid. (A-Tier kan också vara en platta som är objektivt solid, men som man ändå inte kan förmå sig att älska.)B-Tier: En ganska bra skiva: Kanske lite ojämn, eller något spår som är grymt men tyvärr också några som inte riktigt håller. Låtarna är kanske bra, men produktion eller mixen kass t.ex.C-Tier: En svag skiva: Kan han någon enstaka bra låt men fler halvadana eller kassa låtar. Ojämn eller jämn-svag. Rea-backen.D-Tier: En riktigt kass skiva. Inga bra låtar.
Om låtarna och albumen i spellistan:
Blondie [1976]
Blondies självbetitlade debutplatta. Producerad av Richard Gottehrer och Craig Leon. Skivan bästa placering var plats nr. 14 i Australien.
"Första skivan tyckte jag var rätt så platt och tråkig, men nu när jag tittar tillbaka för att hitta de bästa låtarna är där ändå rätt många bra saker. Kanske får jag lite tuggummipopfatigue när jag lyssnar på hela, men där finns ändå en hel del att hämta" – Jonas
"Väldigt retro-sounding. Inget som är direkt dåligt, men inget fantastiskt heller. Lätttillgängliga och catchy låtar, men “lättvikare”. Bandet är tight och produktionen är bra. Farfisan blir lite too much ibland. En helt ok debut, men långt ifrån någon klassiker" – Pontus
1. A Shark In Jets Clothing [Blondie]
"A Shark in Jets Clothing" är en tidig favorit. Känns som lite mer spännande komposition än de andra på sida A . Som sagt, lite tuggummi-punk över de andra låtarna" – Anders L
"Hade exakt samma slutsats. Skivan som helthet är ganska tam. Denna låten stack ut. Inget är direkt dåligt, men inget är speciellt bra heller. Såna skivor är ju inte så minnesvärda." – Rikard
"Lite mer 60-talsinfluenser än jag hade trott, In The Flesh känns inte som den är gjord 1976 t.ex. Nästan lite proggigt på "A Shark…", nice! Fortsätter fint med Man Overboard också" – Anders J
Plastic Letters [1978]
Somophore-skivan, denna producerad av Richard Gottehrer. Skivan producerade hit-singeln 'Denis' en cover på en 60-talslåt som nådde 2:a platsen på Engelska listan, men som inte kvalade in på slutlistan.
"Det är verkligen lite all over the place, speciellt andra plattan. Får Prog, Grunge, Pop, Punk, New Wave-vibbar. Det är ändå rätt spännande" – Anders L
"Jag tyckte nog lite bättre om första skivan än denna... svårt att hitta nåt som fastnar" – Jonas
"28 minuter det är en väldigt klen längd på en LP! Vet inte om det är en punk grej, men bara 1 låt över 3 minuter…" – Pontus
2. No Imagination [Plastic Letters]
"No Imagination är fin också" – Anders L
"Jepp, håller med. Gott sound på den. Uppskattat trummisen i bandet, särskilt på detta spåret. Kul med ett band där hitsen inte nödvändigtvis är de bästa låtarna (hittills)" – Pontus
"Alltså No Imagination, har inte den lite Roxy Music-vibbar? " – Jonas
3. Bermuda Triangle Blues – [Plastic Letters]
"Bermuda Triangle Blues tycker jag har jävligt mkt potential. Vet inte om den lever upp till det episka introt. Låten är ganska meh. Men grymt arr. Kanske min favvo på Plastic Letters ändå" – Rikard
"Känns som att många låtar är lite för plojiga för min smak. Som om dom inte vågar att ta sig själv på allvar. Bermuda Triangle känns lite mer som en “riktigt låt”. Orgeln är grym "– Pontus
"Ja den har flutit upp som en favorit, Bermuda triangle. Riktigt fina harmonier." – Anders L
Parallel Lines [1978]
Producerad av Mike Chapman. Deras riktiga genombrott och största framgång. Skivan blev listetta i England och hamnade på plats 6 i USA. Skivan producerade internationella succén 'Heart of Glass' som blev listetta i flera länder, USA, England, Tyskland bl.a. Singeln Hanging On The Telephone är en cover av bandet 'The Nerves'.
"Det är starka låtar, men känns lite mesiga. Tycker omslaget säger allt. Bra idé, Debbie Harris såklart jättesnygg, men bandet ser ut att precis gratulerat Säffle för att de precis fått en Dressmanbutik" – Anders L
"Deras mest klassiska platta, med god anledning? Den har hits, rätt i tiden, bra prod och ett ikoniskt omslag. (Men inte jättesnyggt) Lever den upp till hypen? Njea, kanske." – Pontus
4. Hanging On The Telephone [Parallel Lines]
"Hanging on he telephone är ju en riktig poppärla! Behöver ju inte vara tuffare? Det är ju pop!" – Anders J
"Fan jag gillar Hanging on the telephone. Hon har något lite David Johansen från New York Dolls över sig. Den där lite mogna hesa aggressiva stötvisa sången." – Jonas
"Hanging on the telephone är bra håller med. Kan var favoriten på den skivan. Lite tråkigt att det inte är deras låt. men de gjorde iaf den känd." – Rikard
"Väldigt trogen originalet. Bra låt även om jag föredrar originalåten något. (Lite svagt att börja nästan lika dant med telefonsampling dock) Men anyways, detta är en strålande albumöppnare, bra energi." – Pontus
5. Heart Of Glass [Parallel Lines]
"Heart of Glass, ja, det är väl den som är utslagsgivande. En gedigen bra låt" – Anders L
"Ja visst. Kul att man fortfarande kunde hitta på något i pop som var helt unikt på den tiden. Den konstiga sänkningen "aaaa aaaa aaaa", så jädra ikonisk" – Anders L
"Lite sönderspelad men en solklar hit. Debbies nonchanlanta sångstil funkar bra på denna. Goa synthar. Hygglig fade-out." – Pontus
"Jag kunde inte fatta varför jag hela tiden förväntade mig att Dolly Parton skulle börja sjunga slutet av refrängen på 9-5 när jag hörde Heart of Glass, tills jag kom på att båda refrängerna är nästan samma. Det är inte direkt plagiat-likt, men om man sjunger blondies refräng med Dollys text så förstår man lite vad jag menar. " – Rikard
Eat To The Beat [1979]
Uppföljaren till succén även denna producerad av Chapman. Skivbolaget storsatsade och samtliga 12-låtar på skivan fick en musikvideo. Även denna listetta i England, men singlarna gick det något sämre för.
"Känns som en “Nu måste vi följa upp succén fort” platta! Känns också som 80-talet kommer antågande med stora steg. Produktionen känns sämre än förra skivan med mer burikigt och reverbigt sound" – Pontus
"Mmm, Eat to the Beat fastnade inte alls, nått med ljudbilden som bara låter trött och ska-grejen, nej tack" – Anders J
"Omslaget ser riktigt Italodisco ut iaf! Men varför är Per Gessle med i bakgrunden?" – Anders J
"Nej den här skivan var inte så spännande. Dreaming och Atomic tycker jag är helt ok dock" – Jonas
"…eller, det är ganska många goa här också nu när jag är inne på andra varvet. Låtarna är bättre. Kanske hade jag föredragit produktionen på förra, men låtarna på denna är rent av bättre" – Rikard
6. Atomic [Eat To The Beat]
"…Versen eller Refrängen är egentligen inte alls så bra, men melodi/gitarrhooken som följer är å andra sidan superstark. Är inte så såld på mellandelen, bassolot speciellt är inte imponerande. Man bara önskar att Bernard Evans (Chic) hade kommit in och spelat något som faktiskt svängde. Kass fade. Egentligen kunde hela låten varit instrumental. Ändå en rätt minnesvärd låt i sammanhanget" – Pontus
"Gillar både atomic och Dreaming. Union city blue är inte så pjåkig heller. Resten va inte mkt. att hänga i julgranen som min mormor brukade säga." – Rikard
7. Dreaming [Eat To The Beat]
"Den har ett bra avspark, precis som hanging on the telephone. Det är en skön känsla att sätta igång skivan när man tar sina första tramptag med cykeln på morgonen. Man får bra fart" – Jonas
"Dreaming är det inget fel på alls" – Rikard
"Plattans starkaste låt. Fult reverb på trummorna. Ebow-gura, men inte specielt intressant sådan. Tyvärr ingen vidare fade." – Pontus
"Det har lite ABBA över sig tycker jag. Vet inte varför" – Rikard
8. Call Me [Singel 1980]
En singel som skrevs av Giorgio Moroder med text av Debbie Harry till filmen American Gigolo (1980). (Ursprungligen ämnad åt Stevie Nicks som tackade nej.) Deras andra listetta på USA-listan och deras mest sålda singel. Samtliga deltagare röstade för att denna skulle vara med på listan.
"Helt rätt, grym låt! Trodde den var med på Autoamerican" – Anders J
"Här lyckas dom verkligen kombinera sitt punk-arv med discon i en snygg unik hybrid.. Man önska att det fanns fler låtar av denna kaliber. Stark låt, med bra refräng och bra prodd. Goa call-and-response körer. Gillar synth-solot också." – Pontus
"Jag är inte så förtjust i Call me. vet inte varför. den är ju bättre än average Blondie-låt iofs." – Rikard
Autoamerican [1980]
Mike Chapman fortfarande i producentstolen. Skivan innehåller covern på The Paragons 'The Tide is High' som blev Blondies 3:e listetta i USA. Men som ratades hårt av Musikveckojuryn. Singeln Rapture var den första singeln med Rap som blev listetta i USA och breddade vägen för Hip Hop enligt vissa.
"Bra prod på Autoamerican överlag. Tide is high har jag svårt för dock. Onödig cover. Låten i sig är okej, men det blir lite pajjigt" – Rikard
"Jävligt splittrad skiva. Men där är ju ändå en del godsaker." – Jonas
"Lite förvånad över att den har fått såna ljumna omdömmen, tycker ändå att den är rätt mycket stabilare än Eat to the Beat. Sen är det klart att den är ojämn och spretig och saknar lika solklara hits. Men dom 3-disco spåren på plattan är ifan nte så dumma. Tycker att produktionen överlag är bra och många bra arr." – Pontus
9. Live It Up [Autoamerican]
"Laid-back Disco, bra sväng och trevlig baslir. Lite Kermit-varning på Debbie på första vers. Göttig Wah Wah gitarr. Solot är kanske super, känns som Stein är mer bekväm i rock-land. Fina körer. Inte en super-hit men på det hela en stabil låt. Bra!" – Pontus
"Jag tycker Autoamerican öppnar rätt bra... Europa är inte alls samma kraftfulla avstamp som några av de tidigare skivorna, men stämningsfullt och suggestivt. Och Live it upp är en helt stabil förstalåt" – Jonas
10. Rapture [Autoamerican]
"Hmm.. rappen i "Rapture" är inte superövertygande, annars rätt cool låt och videon landar på plus" – Anders L
"Jag gillar rappen, old school utan några som helst pretensioner att vara cool. Detta var väl t.o.m. före the message med grandmaster flash? Alltså supertidig rap. Läste nånstans att det var första rapvideon på MTV också, vilket kanske säger mer om MTV än om att blondie var tidiga på det" – Anders J
"Ja, jag växlar mellan cringe och kult. Men i slutändan gillar jag nog den. Det är lite som med Run DMC eller annan tidig rap, den var inte så vass och har åldrats dåligt, men är fortfarande rätt charmig" – Pontus
The Hunter [1982]
6:e och sista skivan innan bandet splittrades även denna proddad av Mike Chapman. Debbie Harry hade släppts sitt första solo-album året innan och The Hunter blev en besvikelse kommersiellt. 'For Your Eyes only' var avsedd till Bondfilmen med samma namn men blev ratad.
"Det finns någon sorts spelglädje i det som jag gillar. De är inte fängslade av en genre. Men sen blir det ju inte alltid så bra, och jag håller med om att egentligen är de mest dåliga på att blanda dem. " – Jonas
"Alltså de sista två albumen är inte så dumma egentligen. Men lite tunna på något sätt, men alla albumen är lite tunna. Man tänker, "fan det är lite småtrevligt detta", sen glömmer man bort det " – Anders L
"Asså, ibland så bestämmer sig Blondie att ta skepnaden av Lotta Engberg. Islands of lost souls tänker jag på då." – Rikard
"Det är något med ljudbilden på Hunter som stör mig, känns som om jag lyssnar på den från rummet bredvid, varför känns det så? Är det något reverb eller liknande som ställer till det?" – Anders J
"Det låter platt och burkigt reverb jämfört med förra skivan. Lite konstig stererobild också. Man får väl gissa att det helt enkelt är 80-tals estetik som spelar in? Skivan lider av detta och en usel låtordning. I övrigt är den som deras andra skivor, ojämn. Men jag tycker att den är bättre än vad recententerna verkar tycka. Har överlag svårast för blåset på denna skivan som pajar väldigt många av låtarna" – Pontus
"Orchid Club => Island of Lost Souls kan vara sämsta övergången i musikhistorien" – Anders L
11. War Child [The Hunter]
(Här har vi valt en nymastrad version från en samlingsplatta då albumversionen (Åtminstone på Spotify) är riktigt kasst mixad/mastrad.)
"Jag har hittills gillat blåset på the Hunter. War child tycker jag är riktigt mäktig" – Jonas
"Grymt fett synth-arpeggio. Kraftwerks-kvalitéer. Jag gillar verkligen denna låten, men tycker att prodden pajar den, särskilt det svultsiga men ändå tunna blåset. Dom borde vågat gå hela vägen och gjort en minimialistisk techno-låt, då hade den här låten kunnat blivit lika legendarisk som Donna Summers ‘I Feel Love’. Den bröliga saxen måste jag dock säga att jag gillar lite. Oavsett får jag nog säga att detta är favoriten på skivan" – Pontus
12. For Your Eyes Only [The Hunter]
"For your eyes only" är kanske bästa Bondfilmen. Så jävla bra miljöer. Föredrar nästan Blondies version. Sheena Eastons är ju smäktande som satan, men har ingen Bondkänsla" – Anders L
"De gör ju iaf For Your Eyes Only till sin egen. Den e ganska go ändå, även om jag diggar originalet bättre. Kass prodiktion på denna skivan. Förstör halva grejen. Vad hände med den polerade glittriga produktionen från Autoamerican? " – Rikard
"Alltså… 'For Your Eyes Only' med Blondie och Sheena Easton är två helt olika låtar…" – Pontus
"Jaja, det förklarar saken. Hahah" – Rikard
"Jag är inte Bond-kännare så jag svär väl i kyrkan men tycker också Blondies ver. är roligare att lyssna på" – Anders J
