Idag skall vi lyssna på the Pretenders

 Idag skall vi lyssna på The Pretenders och fokusera på deras första fyra skivor, släppta under 80-talet.

-----> listan <-----

The Pretenders är väldigt mycket Chrissie Hyndes band - hon har tagit in och ut medlemmar lite som hon känt för under bandets snart 50-åriga livstid.

Chrissie Hynde är egentligen amerikanska, från Ohio, men flyttade till Europa på 70-talet, och hängde mestadels i England. Till en början jobbade hon som skribent för legendariske rockjournalisten Nick Kent på NME men hon ville alltid starta ett band och blev tidigt inolverad i den framväxande punkrörelsen i London i mitten/slutet av 70-talet. Hon var nästan medlem i de alla de framstående punkbanden, Sex Pistols, The Clash, The Damned, men hamnade på något sätt alltid utanför lineupen. Hon jobbade även med Michael MacLaren och Vivian Westwood i deras legendariska butik SEX på 430 Kings Road i London som var epicentret för brittiska punken.

Till slut lyckades Chrissie få ihop sitt band, väl efter att punken börjat ebba ut, “The Pretenders”, och de släppte sitt första självbetitlade album 1980. Det blev jackpott direkt och albumet anses vara en Post Punk-klassiker och vissa rankar den som en av de bästa debuterna någonsin.

The Pretenders spelar inte punk, utan mer klassisk rock. Skulle knappt vilja kalla det New Wave heller. Chrissies röst är ikonisk och kanske lite av en acquired taste. Själv är jag stort fan.

Uppföljningsskivan med det fyndiga namnet “Pretenders II” kom 1981 är även det ett lysande album som i princip fortsätter där “Pretenders” tog slut.

Under -82 och -83 knarkade två av bandets fyra medlemmar ihjäl sig (den ena hade iofs fått sparken redan för att han knarkade för mycket) och Chrissie Hyndes gjorde sig även av med trummisen.

Tredje albumet “Learning To Crawl” är därför lite mer nedtonad men även det ett riktigt bra album.

Personligen tycker jag bandet tappar lite härifrån, och fjärde albumet och det sista på 80-talet (1986) “Get Close” är lite tristare även om det innehåller dunder-hiten “Don’t get me wrong”.

Hoppas ni diggar mitt urval.

Lite om låtarna

Från Pretenders (1980)

Precious - Här hör man lite bandets punkrötter. Älskar Chrissies halvloja sång. Funnits med tidigare (lååååångt tidigare) i en Markus Landin-lista.

Brass in my pocket - Klassisk Pretenders-hit som jag tycker håller än. Tycker den är ganska karaktäristisk för Pretenders. Till skillnad från typisk Punk eller New Wave saknar Pretenders den där aggressiva eller desperata tonen. Det är mysigt, radiovänligt, men ändå fräscht och lite udda. 

Lovers of Today - Fantastisk vacker ballad med udda sound och struktur.

Från Pretenders II (1981)

Message of Love - Lite halv-Clashing ton i låten.

Birds of Paradise - Återigen nån form av ballad fast med en fin twist.

Waste not want to - Här låter kompet det väldigt mycket New Wavigt Soft Boys som sedan landar i en lite mer mjuk och behaglig refräng.

Från Learning to Crawl (1984)

Back on the Chain Gang - Denna har jag haft med i en tidigare lista men tar med den igen för jag tycker den är så jäkla skön. En annan intressant fakta om låten är att George Harrison hävdar att han uppfunnit ett ackord för en Beatleslåt (“I want to tell you”), “an E7 with an F on top” och han bara hört det i en annan låt - Back on the Chain Gang. Se om ni kan hitta det!

My City was Gone - Detta var B-sidan på Back on the Chain-gang-singeln. Ett riktigt gött knudigt sound. Låten handlar om hur Chrissie Hyndes upplever att hennes hemstad Akron, Ohio förstörts av mega corps och är alltså nån form av anti miljöförstörings-låt. Dock plockades låten upp av den ultrakonservative Rush Limbaugh för sin populära radioshow och användes som signaturmelodi. Till slut fattade han att låten skrivits av en “animal rights wacko “ och det blev lite rabalder och låten byttes ut efter Rush tvingats skänka pengar till PETA.

2000 Miles - Klassiskt luftigt gitarrkomp och underbar sång av Chrissie.

Från Get Close (1986)

Chill Factor - En deep cut från skivan som jag tycker är stämningsfull med blinkningar tillbaka i rockhistorien. Den får avsluta min Pretenderslista.