Idag skall vi göra ett besök i Lars Gullins fantastiska jazzuniversum. Gullin är förmodligen vår mest internationellt kända jazzmusiker trots att hans karriär blev alldeles för kort. Många anser att han är den största barytonsaxofonisten som jazzen sett, kanske bara i konkurrens med Gerry Mulligan.
Här är listan
Lars Gullin föddes och växte upp på Gotland och fick sin musikaliska träning i musikkåren på infanteriregementet I18. Hans instrument var klarinett och saxofon. Inte förrän han var 21 började han spela barytonsax.
Han flyttade från Gotland 1947, 19 år gammal, och efter det började hans jazzkarriär ta ordentlig fart, trots att han först var inriktad på en karriär som klassisk musiker.
Han spelade några år i Arne Domnerus band och blev sedan ett goto-namn när amerikanska jazzmusiker kom till Sverige för att spela. 1953 satte han ihop sitt eget band, där bland annat en ung Georg Riedel ingick. Dock somnade Lars Gullin framför ratten en natt då de var ute och spelat vilket resulterade i en rätt rejäl bilolycka, och efter det upplöstes bandet.
Generellt var Lars en stor inspiration för en generation av unga jazzmusiker som växte upp i Sverige på 50-talet. Han spelade även med många av de kända amerikanska namnen, Chet Baker, Gerry Mulligan, Lee Konitz, Quincy Jones, etc. Även om han aldrig faktiskt tog sig till USA någon gång blev han utsedd till “årets nykomling" 1954 av Downbeat Magazine.
Jazz på 50-talet var tätt förknippad med narkotika. Flera av de stora amerikanska jazzmusikerna från tiden var helt eller halvt nerknarkade. Även i Sverige var jazzscenen nerlusad med droger och Lars Gullin fastnade snabbt. Exempelvis, när Lars spelade med Chet Bakers orkester i Italien, så knarkade de så hårt att pianisten Dick Twardzik dog i en överdos. Lars Gullins hans karriär blev i princip förstörd av drogmissbruk, även om han hann komponera och spela in ett gäng högkalibriga jazzlåtar innan han mer eller mindre försvann från scenen på 60-talet. Han dog till slut 1976, 48 år gammal.
Jag älskar Lars Gullins musik. Hans ton är behaglig utan att var insmickrande. Solona är komplexa utan att bli störiga (jag titta på dig John Coltrane...). Kompositionerna svänger som jazz skall, ofta med en lite vemodig svensk folkmusik-känsla i bakgrunden, utan att bli Kalle Moraueskt.
Notera även de grymma svenska jazzmusikerna han spelade med på de flesta av låtarna på listan: Georg Riedel, Bengt Hallberg, Putte Wickman, Bengt-Arne Wallin, etc, etc.
Hoppas ni gillar det!
No comments:
Post a Comment