A Little Bit of Burt

A Little Bit of Burt (1967 till 1977)

Han är så mjuk, den där Burt Bacharach, nästan oändligt mjuk och nästan oändligt produktiv. Hundratals hits, tusentals artister har spelat in hans kompositioner. Omfånget är så stort att jag absolut inte vågar försöka mig på någon fullständig sammanfattning denna gigant inom Easy Listening och Barock Pop (och – dare I say – hissmusik, en genre som ändå får ta oförtjänt mycket stryk).

Jag älskar att sätta på en Bacharach-platta när jag glider omkring hemma på lördagsförmiddagar. Bombastiskt, jazzigt och stundom så glättigt att det nästan är psycho.

Denna lista består av spår från Burt Bacharachs egna album från 1967 till 1977 (i kronologisk ordning), alltså de som släppts i eget namn och som inte är samlingsplattor, film- och musikalplattor, eller live-skivor. Med undantag från Woman 1979 släppte Burt Bacharach ingen skiva i eget namn förrän 2005 (At This Time). Men Woman då? Woman spelades in tillsammans med Houston symfoniorkester och i det här fallet går min gräns för storslagenhet där.

Listan: A Little Bit of Burt


Alfie (Reach Out, 1967)

Alfie skrevs till filmen med samma namn, i vilken Michel Caine spelar titelkaraktären. Burt lär ha själv ansett Alfie vara en av hans favoritkompositioner, och den har spelats in av bland annat en mycket ung Cher 1966.


What The World Needs Now Is Love (Reach Out, 1967)

Spelades först in av Jackie DeShannon 1965 med musik av Bacharach och text av Burts hitlåts-partner Hal David. Den här biten återfinns i ett antal filmer, inte minst i Austin Powers, Min Bästa Väns Bröllop, Hot Shots!, Forrest Gump och inte minst i förlängd version som soundtrack till undervattensorgien som avslutar den klassiska danska I Jungfruns Tecken från 1973.


I'll Never Fall In Love Again (Make It Easy On Yourself, 1969)

Flertalet versioner av I'll Never Fall In Love Again släpptes 1969, varav den mest populära med Dionne Warwick (som för övrigt har blivit erbjuden, och ofta nobbat, första tjing på nästan alla Burt Bacharachs och Hal Davids hits). Låten skrevs ursprungligen till musikalen Ungkarlslyan, vilken baseras på den klassiska filmen med samma namn.


This Guy's In Love With You (Make It Easy On Yourself, 1969)

Släpptes först av Herb Alpert & the Tijuana Brass, efter att Herb frågat Burt huruvida han hade några osläppta kompositioner som låg och skräpade. Det blev Herb Alperts första listetta, och tillika den första listettan på Herbs sedemera legendariska skivbolag A&M där många fler hits skulle följa.


(They Long To Be) Close To You (Burt Bacharach, 1971)

(They Long To Be) Close To You släpptes först av Richard Chamberlain men kom aldrig vidare högt upp någon lista. Istället fick låten en ny chans när The Carpenters spelade in den, och den blev både en listetta och genombrottet för The Carpenters.


Freefall (Burt Bacharach, 1971)

En gömd och glömd skatt. Enligt obekräftade uppgifter lär Freefall vara arrangerad med hela tre harpor vilket mycket väl kan vara något slags rekord.


Something Big (Living Together, 1973)

Living Together är kanske Burt Bacharachs bästa platta, och Something Big är en låt jag inte kan tröttna på. Spåret skrevs till västernkomedifilmen från 1971 med samma namn och med Dean Martin i huvudrollen. Living Together är mer tillbakahållen än Bacharachs tidigare plattor och lite stramare utan att helt tappa orkesterarrangemanget.


I Come To You (Living Together, 1973)

I Come To You skrevs till den floppande fantasymusikalen Lost Horizon från 1973 med bla Peter Finch och Liv Ullmann. Bacharach har medgett att musikalen nära nog höll på att avsluta hans musikkarriär. Burt ansåg att musiken funkade för sig själv, men inte tillsammans med musikalen. Kontroverser uppstod, och utfallet blev att Burt och Hal David avbröt sitt långa och framgångsrika partnerskap med att stämma varandra. Musiken till Lost Horizon, såsom Burt ville ha den, blev stommen till Living Together-plattan.


Where Are You? (Futures, 1977)

På Futures-plattan har Burt fått fritt spelrum att göra vad han känner för, och resultatet är lite mörkare och mer tillbakahållet än tidigare skivor. På Where Are You? hittar Bacharach också det där riktigt smöriga sax-solot som man antingen älskar eller hatar. Härligt!


No One Remembers My Name (Futures, 1977)

No One Remembers My Name är en av Burts och Hal Davids gamla skapelser som fått nytt liv, flera år efter deras uppbrott. Med den konflikten i åtanke så är låtens text passande: En smått melankolisk bit, precis lagom sentimental och sådär återhållsamt känslosam.