Ståpäls & Gåshud

Det har blivit dags för lista nummer 3 från Fokus-Pocus gruppen. Denna gången var temat alltså Ståpäls & Gåshud (samt andra hudåkommor). Deltagare denna gång: Anders J, Anders L, Emil, Gugge, Jonas, Pontus och  Robert. Men vem bidrog med vilket bidrag… och vilken låt gav mest utslag? 

Ståpäls & Gåshud

1. Pray For Rain – Massive Attack

Denna oerhört stämningsfulla låt ger mig gåspäls varenda gång jag hör den. Gillar hur den vandrar från en låtfas till en annan i en okonventionell form och är en sucker för den blandning av organiska och digitala element som uppvisas.

2. Imala Je Lijepu Rupicu Na Bradi – Oliver Dragojevic

Jag satt i bilen och fick in någon kroatisk lokalstation som körde den här ypperliga syntetiska schlager-dängan! Jag hade aldrig hört låten förut men fastnade omedelbart för den stela basen, stenhårda clapsen och synt-toms:en. Lite som om att blanda DAF med dansband. Grymt!
När jag så googlade titeln fick jag följande översättning, en minst sagt allvarlig hudåkomma!

3. Symphony No. 7 in A Major, Op. 92: II. Allegretto – Ludwig van Beethoven, Minnesota Orchestra, Osmo Vänskä

En sak som ger upphov till rysningar, eufori och/eller kanske fysiskt obehag är en omständig och dramatisk uppbyggnad som sedan får en tillfredsställande lösgörelse. Det är förmodligen hur Beethoven komponerade detta verk; "Nej, men om man skulle skriva en trudelutt som enbart består av omständiga dramatiska uppbyggnader och tillfredsställande lösgörelser". Fast på tyska då såklart.

4. Cantara (Live Remastered) – Dead Can Dance

Lisa Gerrard är nog en av dom som mest skjuter rakt in i mitt hjärta och får håren på mina armar att stå upp. Många solo-projekt, men främst erkänd för Dead Can Dance, tillsammans med Brendan Perry. Även känd för insatser som underbar backdrop i t.ex. Gladiator

Hon är en Contrallto men klarar även mezzo-sopran. En intressant aspekt med henne är att hon sedan barnsben utvecklat en s.k "idioglossia", dvs ett påhittat språk. Vanligt mellan tvillingar när dom är barn.
Många tror att det är någon form av Gaeliska. Men det är bara hennes eget språk. Under åren har hon använt detta i sina sångtexter. Hur fint som helst. Bara tanken får håren på mina armar att resa sig."

5. Child In Time - Live From Osaka,Japan/1972  – Deep Purple

Denna klassiska live-inspelning av Deep Purples Child In Time dokumenterar ett band på sin absoluta topp. Alla 5 musiker spelar fantastiskt - men just att det är inte felfritt och opolerat, gör inspelningen extra autentisk och ger den grym nerv. (Lyssna tex. på Blackmoore's gitarr som måste stämmas mitt i solot vid ca 4:20!) Det som som gör låten fantastisk är det otroliga dynamiken: tempot, volymen, intensiteten - något man nästan aldrig får uppleva i dagens komprimerade, korrigerade och kvantiserade musik.

Centralt för låten är, kanske världens bästa rock-sångare på topp: Ian Gillian. En kille som lär ha imponerat på självaste Pavarotti. I den nästan textlösa refrängen, börjar Gillian med yla i en väldigt hög falsettstämma. Sedan lägger han in en växel och sången övergår nu till regelrätta, men kontrollerade, plågade skrik, fast i huvudklang…några toner högre! Redan där tänker man, shit - hur gick det till? Men Gillian slutar inte där. Han pressar sin röst till bristningsgränsen och höjer melodin ytterligare, nu med fullt blås från resten av orkestern i ryggen! Helt utan autotune eller omtagningar. Gåshud.

6. Juditha Triumphans, R.644 / Pars altera: "Armatae face"

Då och då får jag ståpäls av musik. Ofta är det pga minnen jag har kopplat till musiken som ger extra mening men mycket projicerad av mig själv. Men ibland bara för att det är så storartad konst, något som går rakt igenom alla lager av bedömning, jämförelser, kontexter och logik som annars filtrerar det man hör.

Här är ett av mina favoritklipp på YouTube, som gör precis det. Cecilia Bartoli sjunger ett parti ur Vivaldis Juditha Triumphans, den enda bevarade av Vivaldis fyra oratorier. Han skrev den för att hylla Venedigs seger över Ottomanerna vid belägringen av Corfu 1716.
Storylinen är från Bibeln, då den heoriska Judith förför Nebukanezzars general, för att mörda honom och rädda Israel från Assyrierna.

Kombinationen av Vivaldis musik, orkesterns frenesi och Bartolis fantastiska inlevelse och sång gör att det omöjligt att inte få gåshud. Total inlevelse och underkastelse till musiken och konsten.
Tyvärr finns inte någon inspelning av stycket med Bartoli på Spotify, så jag skickar med en ersättningsversion med Elly Ameling: Inget fel på den, men ingen ståpäls.

7. Right Where It Belongs – Nine Inch Nails

Många låtar jag gillar har ett enda ögonblick som gör hela låten. Ett sånt där ögonblick då nackhåren reser sig. För mig är det oftast en tonartshöjning, taktbyte, tempoväxling eller när en sångröst träffar en hög ton.

Den här låten börjar som en ganska suggestiv, släpig, typisk dystopisk Nine Inch Nails-låt. Men 3 minuter in i låten är det som att ljudbilden öppnar upp sig och det känns som att han sjungit inne i en burk hela tiden fram tills dess. Häftigt.

Snyggt nog kryddar han det med publikljud inmixat med kirurgisk precision. Ett säkert kort i min bok.