Alt lys er svunnet hen

Jag har länge tvekat att göra en ordentlig black metal-lista av den enkla anledningen att ingen skulle lyssna på den. Men jag blev övertalad i skype-chatten.

Ni kommer aldrig hitta ett bättre intro till satanistisk musik, så självklart kommer ni sätta denna på repeat och lyssna hela dagen. Men ni måste tänka på två saker:

1. Omfamna growlandet. Sitta och störa sig på growl när man lyssnar på dödsmetall är inte konstruktivt. Det är så det ska låta, och det är vackert. 
2. Det är mycket snabba bastrummor i black metal, lätta att förväxla med en tvåtakts utombordsmotor, och vissa stör sig på det. Efter ett tag lägger sig det som en mjuk matta i bakgrunden och man tänker inte på det längre. Försök komma dit.

Detta är nyckeln till att komma in i black metal. Jag var alltid mest förtjust i genrens mjukaste ballader och klatschiga melodier, så det blir inte en speciellt ond lista idag. Men det blir mycket norskt.

Listan: Alt lys er svunnet hen

Kvelertak - Fossegrim

Alla riktigt onda band sjunger på norska. Kvelertak (norska för stryptag) inleder listan med riktigt dansvänligt dödsgung. De låter som en ohelig korsning mellan black metal och Turbonegro. Otroligt rockigt. Att lyssna igenom hela skivan är som att bli överkörd av ett godståg.

Gorgoroth - Wound upon wound

Typisk vegan.

Gorgoroth består av en ensam norrman vid namn Gaahl. Att vara vegan är inget som går obemärkt förbi i black metal-kretsar. Han motiverar det med att veganism är närhet till naturen, och att vara nära naturen är att vara nära satan. Han har också nyligen kommit ut ur garderoben, något som också är ganska unikt i de här kretsarna. Han spelar traditionell norsk black metal, utan melodier. Och han är arg.

Se det här fantastiska klippet där ett tv-program intervjuar honom och han tar med de stackars ovetande journalisterna i gympadojjor på en promenad till hans förfäders stuga, några timmar bort och över ett snöigt berg. En höjdpunkt är när han besvarar en fråga med fyra minuters total tystnad (c:a 6:45 in i videon).

Naglfar - Harvest

Naglfar är ett svenskt band som jag lyssnat mycket på. De är traditionellt black metalliga, men med en ganska melodisk ådra. Och väldigt arga, såklart. Harvest är ett långsamt och ödesmättat epos.

Dimmu Borgir.
Hög drakar-och-demoner-faktor.

Dimmu Borgir - Vredesbyrd

Dimmu Borgir är som norsk black metals Carola Häggqvist. Mycket orkester, piano, kör och mäktiga melodier. Riktig schlagersatanism alltså. Vredesbyrd är ett vresigt och snabbt stycke. Inledningen är hård som spik.

Naglfar - The Darkest Road

"What is wrong, what is right?
I worship the night."
Man argumenterar inte med en sådan inledning.

Graveworm - Loosing my religion

Den här låten känner ni igen. Tyska Graveworm har även spelat in Pet shop boys dänga It's a sin. De är mer roliga än bra, men jag tycker om dem på något sätt.

Entombed - Chief rebel angel

Det är inte i alla listor Entombed får vara med för att "lätta upp stämningen". Chief rebel angel är en trallvänlig dänga som alla gillar, och framförallt börjar den helt fantastiskt. Bra tryck som vanligt från stockholmarna.

Satyricon, en
riktig kyrkbrännarhunk.

Satyricon - KING

Gammalt klassiskt norskt band. Ganska ny och okonventionell låt dock. Rätt grabbig och MTV-vänlig för sin genre. Videon är knudig som tusan.

Dimmu Borgir - Stormblåst

Återigen Dimmu Borgir. Teatraliskt och vackert. Mycket åska.

Cradle of filth - Nymphetamine

Sist och antagligen minst, Cradle of filth. Jag är inte så stolt över detta, och det kvalar definitivt inte in om black metal. Men detta var den låten som guidade mig in i black metal en gång i tiden. Bandet är mer emo än black, och låten är som om en kråka skulle framfört where the wild roses grow. Men ni vet hur det är med nostalgi, jag gillar det fortfarande. Detta kan man dock bli mördad för i black metal-sammanhang.