Låtar som är bra när man är på en forskningsstation på arktis

Här kommer en snabbt ihopvispad lista.
Den är hyffsat inspirerad av det här:
http://www.monotoni.se/bass/bass-mixar/

Sluttjatat, här kommer en inspirationsbild och en lista.

Minns ni 2013?

Här kommer några av de gamla goda örhängena vi alla minns från 2013!

1. Young Galaxy – In Fire (Sally Shapiro Remix)
Jag hade med Sally Shapiro i min italo-lista tidigare men här överraskar Johan Angebjörn med en mörk och tuggande remix långt ifrån glittrig disco som snarare för tankarna till synt och body.

2. Jonathan Johansson – Den brända jorden
Jonatan Johanssons nya album är ganska ojämt men den här låten har fastnat med sin malande marschtakt och strama stråkar.

3. Jon Hopkins – Collider
Jag är så fräck att jag - trots en hel månad kvar på året - utnämner Immunity till 2013 års bästa album. Att en f.d. ColdPlay producent kan skapa så här bra musik slutar aldrig att förvåna mig. Spola nu för guds skull inte igenom låten utan låt den utvecklas i sin makliga takt på egen hand.

4. Arcade Fire – Reflektor
Första singeln från Arcade Fires senaste alster med mastiga crescendon, discobeat, oldschool house-piano och en ljuvlig saxofon, vad mer kan man önska?

5. SOHN – Lessons
Kombinationen skönsång och en rå arpeggiator är svår att motstå. Debutalbum släpps nästa år och jag har på tok för höga förväntningar.

6. MØ – XXX 88
Jag har inte fattat det där med Diplo, i ena stunden gör han gräslig stundentflaks-disco och i andra ljuvliga skapelser som XXX 88 med ett fantastiskt synth-brass i refrängen.

7. Azure Blue – The Road I Know (Radio Edit)
Ok, ok, det här låter mer 1993 än 2013 men det är dock släppt i år. Azure Blue fortsätter på upptrampad stig och för gamla indiepop-rävar som undertecknad är Tobias Isaksson romantiska shoegaze-pop oerhört beroendeframkallande. Hur mycket av det som är förklädd nostalgi låter jag vara osagt.

8. FKA twigs – Water Me
Motsatsen till föregående låt, mer 2013 kan man väl knappast låta med uppskurna röstfragment, skev rytmik och dubbig ljudbild. Medproducerat av Arca som här har fått hålla tillbaka sin galenskap en smula till fördel för twigs röst.

9. R – Change
Första singeln från duon med världens mest o-googlingsbara namn. Fantastisk röst, snygg produktion men alldeles för kort!

10. No Joy – E
Avslutningsvis lite gitarrbaserad musik. Canadensiska No Joy manglar sorglöst på i bästa My Bloody Valentine anda. Årets snyggaste skivomslag.

Minns ni 2013? (spotify)
spotify:user:ndesh:playlist:304MY5TodQWsRz2YaRftrf

Minns ni 2013? (web)

Robbans Metal Nostalgia

Robbans metal nostalgia


Metallica

För inte så länge sedan såg jag en dokumentär som heter Paradise Lost (alla som går omkring med funderingar på om världen verkligen är så förryckt som det sägs, eller om det bara är på film, borde se den). Nostalgin slog mig i pannan som en spann mysljummet vatten. Metallica står för all musik och bl.a deras utmärkta Welcome Home rullar fram i vissa sekvenser. Jag insåg att jag i princip inte lyssnat på den alls sen det begav sig. Och så föddes denna listan.

Candlemass

Doom metal kallas det tydligen. Människors behov att kategorisera och hitta på subgenrer upphör aldrig att förvåna mig.
Candlemass är ett svenskt band som bildades på 80-talet i Upplands Väsby. Sångaren Eddie Marcolin, a.k.a Messiah Marcolin, a.k.a (född som) Bror Alfredo Marcolin, står ut med sitt imponerande register, men det rycker i smilgroparna när han ropar "Yeah!" och dylikt med sitt låga opera-vibrato. Candlemass gick självklart på repeat i CD-spelaren under mången Drakar & Demoner-kvällar.


Dream Theater

En samling extraordinärt talangfulla musiker. Progressive metal. Även kallat nörd-rock, akademi-rock. Det görs sällan covers på deras låtar för ingen annan klarar av att spela dom. Jag hängde med på de första albumen i rent "skönlyssnande" syfte men tappade intresset på efterföljande album.
Har på senare år plockat upp dom igen eftersom jag har fått en kompis som är rock-trummis. Har man en kompis som är rock-trummis så kommer Dream Theater med i paketet. Galna youtube-klipp börjar dyka upp i mailen . Fakta om polyrytmik och hur många taktartsbyten Mike Portnoy kan göra per sekund ligger för ens fötter som en bottenlös källa av kunskap.

Låten i listan ligger inte riktigt på signaturraden, jag borde egentligen ha valt Pull Me Under eller åtminstone något från genombrottsplattan. Men jag gör inte det. Hipstern i mig slår näven i bordet och vägrar.

Helloween

Power metal...
Egentligen tycker jag inte om att säga att jag brukade lyssna på Helloween. Jag lyssnade på Walls of Jericho, första fullängdaren. Säkert tusen gånger lyssnade jag på den. Kai Hansen spelade både gitarr och sjöng på den plattan. Hans väsande och nästan djuriska stil var ren, rå och punkig. Tyvärr skulle det visa sig att Hansen inte var så bra på att simultant sjunga och spela gitarr på scen. Så det blev ny sångare nästan direkt. I mina öron var det nya helt olyssningsbart. Michael Kiske's stämma var direkt frånstötande. Äcklad var jag.

Megadeth

Metal-världens kanske bittraste musiker, Dave Mustaine, formade bandet '83 efter att han blev kickad från ett väldigt ungt Metallica. Efter en ryckig start började det komma en del ok alster. Countdown to Extinction fick t.o.m lite MTV-coverage. Har mycket minnen till låten i listan, som faktiskt håller rätt ok än idag.

Manowar

Kanske listans enda riktigt kännbara skämskudde. Jag lyssnade mycket på Manowar (åtminstone denna plattan) så det går inte att förneka dom i en lista som denna. Musiken har väl åldrats sådär, och texterna är ibland skrattretande. Har försökt välja en låt med så hög lägstanivå som möjligt. Mycket fantasy-kör. Kungar, magi, ringar, you name it. Håll till godo.

Iron Maiden

Jag lyssnade aldrig på Iron Maiden speciellt mycket, annat än hemma hos polarna. Särskillt "Dunken" hade det mesta. Hitsen gick väl hem, Number Of The Beast, Run To The Hills osv. Dom låtarna är dock alldeles för sönderspelade för att ha med här. Det tråkiga med att höra gamla godingar för många gånger är ju tyvärr att minnena associerade med dom blir utbytta, och nostalgin går förlorad.
Afraid To Shoot Strangers var en av dom sista favoriterna jag hade innan metal generellt började lämna mig. Dags för gymnasiet. Ny stad, nya kompisar, nya influenser. Nirvana, Prodigy, Tricky och det elektroniska skulle börja koppla sitt grepp.

Punkish

Fick ett ryck och lyssnade på punk den senaste tiden. Varsågod och njut av punkish

Missing from Spotify

Jag inleder denna posten med att be så hemskt mycket om ursäkt. Detta är en YouTube-lista. Jag lämnar lite utrymme för svordomar och kommentarer av nedlåtande karaktär här nedan. Skriv gärna i Skype-chatten också.






Till mitt försvar, denna lista är per definition omöjlig att göra i Spotify eftersom den består av låtar som inte är tillgängliga på Spotify.

Jag har försökt göra en YouTube-playlist av det hela som ni hittar här: http://www.youtube.com/playlist?list=PLsts_dXHdylZXH2YuSU0FGSsKWt9-zMtL
Jag ber om ursäkt för reklamen ni förmodligen behöver trycka förbi.

1.  Elastica - Connection
Elastica var för en kort period de koolaste katterna i Britpop-kommunen. Jag har också för mig att en av musikvecko-deltagarna, ni kan säker räkna ut vem, erkänt att han var lite kär i sångarskan.

2. AC/DC - Little Lover
Under mina första nio år i skolan hade jag en skolkamrat som vi kan kalla för "Per-Olle". Han hade många dåliga sidor, tex var han mytoman och spelberoende. Det gjorde att han hade lite svårt att få kompisar. Han hade några bra sidor också. T.ex. var han en av Sveriges mest lovande bordtennisspelare. Han hade också en mycket utvecklad musiksmak redan i unga år. "Per-Olle" introducerade mig bla till Primal Scream.
På den tiden förknippade jag AC/DC med den outhärdliga, knudiga "Razors Edge"-skivan som spelades i skolbussen till Getinge varje dag. Men "Per-Olle" visste bättre, och plockade fram lite gamla AC/DC-plattor från 70-talet. Många fina spår på dem men framförallt gillar jag Little Lover.

3. Spank Rock + Diplo - Put that Pussy on Me
Fanns på Spotify förut. Diplo remixar nån smutsig Spank Rock-låt mha lite 60-tals-samplingar. Videon är orelaterad men imponerande.

4. Edith Frost - Too Happy samt It's a game
Edith Frost är en singer/songwriter som normal placeras i alternativ-country facket. Hon finns representerad i några covers och på en och annan samlingsskiva på Spotify. När jag tvingas lyssna på offline-musik, tex när jag flyger eller åker tåg i utmarkerna där internet lyser med sin frånvaro (typ varannan kilometer på vilken järnvägssträcka som helst) brukar jag se till att lyssna på några Edit Frost-skivor jag kommit över och som ligger och skräpar på min iPad. Jag tröttnar aldrig.

5. Townes van Zandt - Dead Flowers
För oss Big Lebowski fans är denna Stone-covern gammal skåpmat. Lyser dock med sin frånvaro på Spotify.

6. Jim White - A town called Amen
Detta är en live-inspelning inspelad av någon lokal Göteborgskanal. En fantastisk sång, en fantastisk inspelning. För er som inte känner till Jim White: Kolla upp honom.

7. Emilio Pellejero con Enalmar De Maria - Mi vieja linda
Spotify har stort tangoutbud. Denna härliga lilla milonga är nästan den enda jag saknar. Tangon är inte från någon av de stora orkestrarna utan lite mer av ett one-hit-wonder vad det verkar.

8. Charles Bukowski - The Secret of my Endurance
Här borde egentligen låten "Telepopmusik - An ordinary life" varit. Men se, den hade försvunnit från YouTube också. Telepopmusik är en fransk elecrtronica-grupp. På en gammal samlingsskiva från 90-talet jag tappat bort fanns låten "An ordinary life" där de hade tagit denna Bukowski-poesi och lagt på lite fet electronica.
Jag gillar Charles Bukowski. Han var inte speciellt IT, scrum eller liknande. Därför stoppar jag in hans egen uppläsningen av hans dikt nedan. Det var det hela.

Ah feel like ahcid

Det börjar bli svårt att komma på nya listor. Men så såg jag en dokumentär om Captain Beefheart i söndags och då blev det så självklart. Jag har samlat ihop mina favoriter, trevlig lyssning!

Spotifylänk: Ah feel like ahcid
Knaslänk: Ah feel like ahcid

Captain Beefheart hette egentligen Don Van Vliet och brukade i sin barndom hänga med Frank Zappa och lyssna på bluesplattor hela natten. Likt Zappa var han som musiker extremt bångstyrig, och hade för vana att slänga ut alla former av producenter och musiker ur studion om de inte lydde honom.

Första skivan Safe as Milk från 1967 är en ganska lugn rockplatta. Här hade skivbolaget stora planer för Beefheart och tanken var att han skulle konkurrera med engelsmännens Rolling Stones och Beatles. Men Beefheart hade inga planer på att göra lättsmälta skivor och drog iväg åt ett annat håll. Hans storverk Trout mask replica spelades in ett par skivor senare och betraktas av kännarna som ett av de största verken i historien. Själv tycker jag att det är olyssningsbart, och som tur är finns skivan inte på spotify.

Beefheart låste in sitt band i en stuga med begränsad tillgång till mat och dryck under 8 månader för att skapa den nya skivan. När musikerna lärt sig spela den exakt så som den lät i hans huvud tog han med dem till en studio där de spelade in hela skivan på 4 timmar.

Trout mask replica sålde inte så bra som Beefheart ville, och efter det började han göra mer kommersiellt gångbara plattor. Där förlorade han många fans och ett antal musiker. Saker började gå utför, tills han började lira med Zappa.

Som person verkar Beefheart ha varit helt outhärdlig. Han hade ett enormt ego. Frank Zappa var likadan, så hur de stod ut med varandra på turné vet ingen. Den bångstyrige Beefheart var helt oförmögen att läsa ett kontrakt, så framåt mitten av sjuttiotalet hade han skrivit på så många skivbolagspapper att de stod i direkt konflikt med varandra. Han kunde varken spela in eller turnéra utan att bryta mot ett eller flera av dem. Så för att vara hygglig tog Zappa med honom på sin turné Bongo Fury (som senare resulterade i en fantastisk skiva). Det är i alla fall Zappas version, Beefhearts är nog en annan.

Beefheart ägnade en stor del av turnén (även på scen) åt att rita karikatyrer av Frank Zappa. De pratade inte mycket med varandra.

Nystartade Virgin records löste senare ut Beefheart från hans gamla kontrakt och han fick fria händer att göra knasigheter igen. Han verkade vara på väg tillbaka till en ny storhetstid då han plötsligt lade av med musiken och flyttade ut i öknen för att måla. Det låter knasigt, men för några år sedan kunde hans målningar gå för över 100 000 dollar. Han är tydligen en hyfsad impressionist.

Beefheart dog 2010 i sitt ökenhem. Han led av MS och var rullstolsbunden, men detta enligt egen utsago. Det råder delade meningar om sanningshalten.

Love And War

Jag skulle ju postat den här i förrgår, men det kändes mer som en torsdagslista.

Love And War

Nov 1st

Nov 1st Denna listan dedikerar jag till mina glasögon som Simone stal från mig.