Robbans Metal Nostalgia

Robbans metal nostalgia


Metallica

För inte så länge sedan såg jag en dokumentär som heter Paradise Lost (alla som går omkring med funderingar på om världen verkligen är så förryckt som det sägs, eller om det bara är på film, borde se den). Nostalgin slog mig i pannan som en spann mysljummet vatten. Metallica står för all musik och bl.a deras utmärkta Welcome Home rullar fram i vissa sekvenser. Jag insåg att jag i princip inte lyssnat på den alls sen det begav sig. Och så föddes denna listan.

Candlemass

Doom metal kallas det tydligen. Människors behov att kategorisera och hitta på subgenrer upphör aldrig att förvåna mig.
Candlemass är ett svenskt band som bildades på 80-talet i Upplands Väsby. Sångaren Eddie Marcolin, a.k.a Messiah Marcolin, a.k.a (född som) Bror Alfredo Marcolin, står ut med sitt imponerande register, men det rycker i smilgroparna när han ropar "Yeah!" och dylikt med sitt låga opera-vibrato. Candlemass gick självklart på repeat i CD-spelaren under mången Drakar & Demoner-kvällar.


Dream Theater

En samling extraordinärt talangfulla musiker. Progressive metal. Även kallat nörd-rock, akademi-rock. Det görs sällan covers på deras låtar för ingen annan klarar av att spela dom. Jag hängde med på de första albumen i rent "skönlyssnande" syfte men tappade intresset på efterföljande album.
Har på senare år plockat upp dom igen eftersom jag har fått en kompis som är rock-trummis. Har man en kompis som är rock-trummis så kommer Dream Theater med i paketet. Galna youtube-klipp börjar dyka upp i mailen . Fakta om polyrytmik och hur många taktartsbyten Mike Portnoy kan göra per sekund ligger för ens fötter som en bottenlös källa av kunskap.

Låten i listan ligger inte riktigt på signaturraden, jag borde egentligen ha valt Pull Me Under eller åtminstone något från genombrottsplattan. Men jag gör inte det. Hipstern i mig slår näven i bordet och vägrar.

Helloween

Power metal...
Egentligen tycker jag inte om att säga att jag brukade lyssna på Helloween. Jag lyssnade på Walls of Jericho, första fullängdaren. Säkert tusen gånger lyssnade jag på den. Kai Hansen spelade både gitarr och sjöng på den plattan. Hans väsande och nästan djuriska stil var ren, rå och punkig. Tyvärr skulle det visa sig att Hansen inte var så bra på att simultant sjunga och spela gitarr på scen. Så det blev ny sångare nästan direkt. I mina öron var det nya helt olyssningsbart. Michael Kiske's stämma var direkt frånstötande. Äcklad var jag.

Megadeth

Metal-världens kanske bittraste musiker, Dave Mustaine, formade bandet '83 efter att han blev kickad från ett väldigt ungt Metallica. Efter en ryckig start började det komma en del ok alster. Countdown to Extinction fick t.o.m lite MTV-coverage. Har mycket minnen till låten i listan, som faktiskt håller rätt ok än idag.

Manowar

Kanske listans enda riktigt kännbara skämskudde. Jag lyssnade mycket på Manowar (åtminstone denna plattan) så det går inte att förneka dom i en lista som denna. Musiken har väl åldrats sådär, och texterna är ibland skrattretande. Har försökt välja en låt med så hög lägstanivå som möjligt. Mycket fantasy-kör. Kungar, magi, ringar, you name it. Håll till godo.

Iron Maiden

Jag lyssnade aldrig på Iron Maiden speciellt mycket, annat än hemma hos polarna. Särskillt "Dunken" hade det mesta. Hitsen gick väl hem, Number Of The Beast, Run To The Hills osv. Dom låtarna är dock alldeles för sönderspelade för att ha med här. Det tråkiga med att höra gamla godingar för många gånger är ju tyvärr att minnena associerade med dom blir utbytta, och nostalgin går förlorad.
Afraid To Shoot Strangers var en av dom sista favoriterna jag hade innan metal generellt började lämna mig. Dags för gymnasiet. Ny stad, nya kompisar, nya influenser. Nirvana, Prodigy, Tricky och det elektroniska skulle börja koppla sitt grepp.