Medel mot melankolisk midhöststämmning

Ok, det har blivit dags att ge november, de kalla morgnarna och kolsvarta nätterna fingret!

Finger
Hutten näve

Kort motivation till valen:

The Heavy - How you like me now
Ett ganska ojämt band men några riktigt finfina guldkorn i diskografin. Jag älskar matlagningsprogramskänslan som sprider i kroppen när man hör How you like me now.

Super Mario overworld theme
Var helt enkelt ett självklart val med tanke på listans tema

La caution - Thé à la menthe 
Min vana trogen slängde jag in ett spår från aktuell reklam-TV.
Jag måste erkänna att jag är ganska svag för balkan-elektro. Nästa lista är redan gjuten.

Breakbot - Baby I'm Yours
Tja. Ett tag kändes det som att varje mash up hade något breakbot-stick insmuget någonstans.
Det förtjänar väl en flådig plats i listan.

Gossip - Heavy cross
Eftersom vi ändå har värmt upp diskomusklerna kör vi en dänga till på typ samma tema, fast kanske lite funkigare.
Mig veterligen är Gossip något av ett one hit wonder.

Panda da panda - Dansa bonde dansa
Förra årets (?) fenomen som gick alla 20+ obemärkt förbi Panda da panda är lite sådär konstigt bra.

a-ha - Take on me
Ni undrade väl var den tog vägen, men här är den!

John Williams & utomjordingarna - Cantina band
Förklaring överflödig

OMFO - Magic Mamaliga
Den extremt plastiga flöjten! Först tror man att man aldrig kommer att orka lyssna i två minuter, men när den är slut blir man ledsen!

Jag tänker resolut inte lägga till något av Klas Wunderlich. Som nedvarvning rekomenderas Ack värmeland, du sköna av Hr. Björling.

Ten Finnish

I dessa bistra tider när högerpopulistiska partier helt öppet för fram sin xenofobiska propaganda känner jag att det är dags att slå tillbaka mot stereotyper och generaliseringar!

Ett land som ofta råkar ut för just stereotyper i musikens värld är Finland, så här kommer en lista med bra finsk musik, utan vare sig kniv&sprit-romantik eller "skojjiga" 70-talscovers av kända låtar (ok, ok, Kalastaja är en cover men snarare något man charmas av än skrattar åt).

Ten Finnish


Låtarna:

Mirel Wagner – The Devil's Tongue
I jakt efter ny finsk musik hittade jag en playlist där Mirel Wagners röst dök upp och efter några sekunders lyssning kvalade den självklart in på listan.

Jaakko Eino Kalevi – No End
Spotify rekomendera Jaakko för några veckor sedan och sedan dess har den gått varm i lurarna. Jag kan inte komma på något som saknas i detta stycke med sin ljuvlig bakåtlutade ljudbild, skön körsång i moll, en ledsen saxofon samt en lagom knasig synt som avslut.

Barry Andrewsin Disko – Kalastaja
The congos klassiker "Fisherman" körs här igenom Jukka Hervas makalösa manick och kommer ut som något helt annat på andra sidan.

Henry Theel – Liljankukka
Ännu en sådan där fantastisk ljudbild. Lyssna bara på Theels sammetslena röst i förgrunden och de spöklika stråkarna som diskret glider runt i bakgrunden i väntan på den mäktiga oboen, träblåsinstrumentens konung!

Toronto Symphony Orchestra – Sibelius : Lemminkäinen Suite Op.22 : III 
Jag har väldigt dålig koll på klassisk musik men det här fastnade jag för, framför allt de där lite ångestladdade tvekande halvtons-harmonierna.

Siinai - Anthem 1&2
Den här låten har jag lyssnat en hel del på tidigare men det var först efter researchen i samband med listan jag fick reda på att de var finländare. Låten byggs långsamt och metodiskt upp så vad du än gör, spola inte utan lyssna från början till slut, gärna på ordentlig volym.

Death Hawks – Black Acid
Liksom första låten är även det här en nyupptäckt. Jag vet inget om dessa döda hökar men långa repetitiva instrumentaler med saxofon-inslag är svårt att ogilla.

Ukkonen – Haukivesi Spirit
Ett stycke som är svårt att lyssna aktivt på. Det glider lätt in i bakgrunden och lägger sig som en varm musikalisk mössa runt öronen. Något som behövs nu när hösten gör sitt intåg.

Shine 2009 – Realism
Är man ett gammalt inbitet Pet Shop Boys fan har man nog svårt att stå emot Shine 2009:s Behaviour-inspirerade retropop.

Vladislav Delay – Luotasi
Jag valde länge mellan Pansonic och Vladislav Delay men valet hamnade tillslut på Vladislav vars ljudbild är lite vänligare mot öronen. Mannen bakom Vladislav Delay, Sasu Ripatt, är kanske mer känd under pseudonymen Luomo där han producerar dov men trallvänlig housemusik. Här är det dock lite lugnare och vackrare men kanske lite mer o-tralligt.



Några finnar som inte fick plats på listan men är väl värda att lyssnas på:
Jimmy Tenor, 22 Pistepirkko, Pansonic, French Films, Jori Hulkkonen, Jussi Pekka, The New Tigers, Ola Virta, Eino Grön, Mika Vainio, Cykles, Siter Flo, Magenta Skycode, Laivue, Avasaxa, I was a teenage satan worshipper, Sin cos tan, Risto Juhani

Ok nu lugnar vi oss lite

Höstens varma filt av introspekt och kontemplation har lagt sig över mig.

Ibland sitter man på ett fik, ibland på en parkbänk, iband bara ligger man i en soffa och stirrar in i en vägg. Omvärlden är tillfälligt uppsagd och musik i regionerna som dagens lista bjuder på sipprar lugnt från lurarna.

Stirra vägg

This is the new shit vs. Oldies but goldies

Har lagt upp en lista med 5 artister. Den ena låten är från deras senaste album, denna sidan 2010. Den andra låten är från ett klassiskt album från cirka millennieskiftet. Frågan är vem som vinner i the epic battle "This is the new shit" vs. "Oldies but goldies" http://open.spotify.com/user/evil.irish/playlist/2dfrpfC1CN5c72wfZhMstx
spotify:user:evil.irish:playlist:2dfrpfC1CN5c72wfZhMstx

Milongan - en musikhistorisk tillbakablick

Vi har ju några nytillkomna musikveckor-konsumenter och det är dags att ge dem en duvning tango. Dock tänkte jag hålla mig till musik och dansformen "Milonga" idag, som har en intressant historia.

Spotify: spotify:user:andershaverdal:playlist:75FN5YSJh2hQDXNcDx5Zmt
Url: Milonga - musikhistoria

En "Milonga" kan vara tre olika saker, en musikstil (som denna blogposten handlar om), en dans som ofta dansas på tangodansställen (och man dansar typiskt till Milonga-musik), eller ett dansställe där man dansar tango. Jag är själv konsumerar, dansar och besöker milongas ett antal gånger i veckan och är därmed att betrakta som en Milongafantast.

En milonga, musikstilen, är baserad kring rytmen nedan:

Man kan också illustrera den som [1] 2 3 [4] [5] 6 [7] 8
Det finns andra rytmvarianter i Milonga, men de är baserade på just den rytmen. Rytmen är typisk för en Habanero. Den kändaste habaneron är från operan Carmen av Bizet som ligger först i playlisten. Lyssna på första rytmen, detta är Habanero-rytmen.

Stycket från Carmen är ingen Milonga, det är en fransk take på en Habanero. Habaneron exporterades från Kuba på 1800-talet. Den uppkom bland slavar som flydde från slavupproret på Haiti till kuba på slutet av 1700-talet. Habanero-rytmen är tydligen en typisk sub-sahara-rytm som härstammar från typ Kongo och Ghana. Habaneron är enligt många forskare en mix av afrikansk rytm och spansk dansmusik kallad contradanzo. Det lilla jag hört av contradanzo kan det närmast beskrivas som temat i filmen "Sällskapsresan".

Hur kom då milongan till? Det är inte helt utrett, men någon gång i mitten av 1800-talet, i Buenos Aires och Montevideo uppstod Milongan, som någon form av blandning mellan den mycket populära Habaneron, Mazurka, den uruguayansk/afrikanska Candombe-musik, och gud vet vad.

Jag har inkluderat en Mazurka från Chopin, samt en Candombe från Uruguay. Ni får gärna försöka förstå kopplingarna.

Hur som helst, i mitten av 1800-talet, började "compadritos" dvs de unga hippa kidsen i Buenos Aires och Montevideo dansa milonga. Detta var alltså innan tangon uppfunnits. I några lite äldre Milongas tror jag mig höra lite av Candombe-rytmerna, lyssna tex på Azabache. Naturligtvis är dock habanero-rytmen mest tydlig.

Hur dansas då Milonga? Den är nära besläktat med tangon, men mycket mindre teknisk, mindre svulstig mer lekfull. Man skulle kunna säga att om tangon är en skitnödig kulturtant är milongan "en glad skit".

Se tex denna video där Milonga Criolla av Canaro dansas

Tyvärr finns inte Milonga Criolla på Spotify så jag slängde in Silueta Porteña istället, av Canaro med samma sångare Roberto Maida. Mycket vacker!
Vi det här laget bör ni vara välbekanta med Milonga-rytmen och kan lätt ta till er lite snabbare milongas, tex Arrabalera också Canaro (med lite mellansnack av orkestern?) eller varför inte Flor de Montserrat av Biagi. Den har en lite sönderhackad milongarytm men ändå tydlig. Andra av mina favoriter är Donatos Ella es Asi. Eller varför inte den oerhört rytmiska La Cicatriz av Juan D'Arienzo?

Sist slänger jag in en lite mer modern milonga, Narigón av Melingo.

Så var det med det. Ge er nu ut till grannar, bekanta, arbetskamrater och släktingar och berätta allt ni vet om milonga, habaneros och tangons historia.

Framtiden

Framtiden

60tals-knark. The ultimate collection.

Dubstep, glitches, trance och dunka dunka!? Nä, nu är det dags att skaka fram lite äkta förebilder bland hjältarna från våra föräldrars barndomstider.

Så, hög på koffein sitter jag nu här och pillar ihop en liten lista med mina favoritklarklåtar från 60 talet.

Det blir en ganska kort lista, men den saknar definitivt  inte substans! Haha, den var bra Rikard. -TACK LOL! #därsattden

Pink Floyd – Bike

Den här låten är ett extremt bra exempel på en låt som inte handlar om knark men defenitivt måste ha skrivits av en extremt hög person. I det här fallet är den extremt höga personen Syd Berret som var frontfigur i Pink Floyd innan deras stora kommersiella genombrott med ”Dark side of the moon”. 

Det härliga med den här psykadeliska fullträffen är att texten tycks vara skriven av en 5 åring, men i själva verket är skriven av en ung nerknarkad man i 20 års åldern. Den handlar i stora drag om en pimpad cykel, en klan av pepparkaksgubbar, en rödsvart kappa och en mus som heter Gerrald.

Jefferson Airplane – White Rabbit

Jefferson Airplane är lite av det ultimata knarkbandet och deras höjdarhit White Rabbit är kanske knarkgenrens okrönta signaturmelodi.

Låten handlar delvis om Alice i underlandet, som enligt medlemmarna i Jefferson Airplane måste varit hög som ett hus när hon trillade ner i kaninhålet, vilket jag till viss del kan hålla med om efter att ha sett filmen.

Slutklämmen med textraden ”Feed your head, feed your head” är låtens höjdpunkt.

The beatles – Lucy in the sky with diamonds

Från att mest ha gjort trallvänlig fjortis-rocknroll bestämde sig beatles 1967, förmodligen insperarade av flowerpower- trenden från staterna, för att producera en tvättäkta kannabisdoftande knarkplatta. Resultatet blev skivan ”Sgt. Peppers lonely hearts club band” med låten ”Lucy in the Sky with Diamonds” som sägs handla om en LSD tripp.  Detta är inte särskilt svårt att tro då de signifikanta orden i själva låttiteln går att förkorta ner till just bokstäverna L, S och D.  John Lennon förnekade innan hans död att låten handar om just LSD, så vi får väl anta att följande textrad är hämtad från verkliga livet, tills motsatsen är bevisad:

”Follow her down to a bridge by a fountain,
Where rocking horse people eat marshmallow pies,
Everyone smiles as you drift past the flowers,
That grow so incredibly high“

The doors – Love street.

Egentligen hade jag nog kunnat välja vilken låt som helst med The Doors men valet föll på den här personliga favoriten.  Texten sägs handla om den gata där Jim Morrison och hans flickvän brukade sitta och titta på hippies som gick förbi, men texten är ganska konstig och osammanhängande, så den hade nog kunnat handla om precis vad som helst. Det mest nerknarkade partiet i låten är Morrisons monolog i mitten där han svamlar lite om någon typ av affär med varelser som han kikar in i. Monologen i sin helhet:

I see you live on Love Street 
There's this store where the creatures meet 
I wonder what they do in there 
Summer Sunday and a year 
I guess I like it fine, so far

:S 

Hur som helst är låten en riktig rökare i krysset, och låtens glada trallvänliga melodi gör en riktigt glad inombords. Det är bara att nynna med!

Bonuslåtar:

Canned Heat – Going up the country

Om inte den här låten får dig att vilja röka några mystiska svampar, kapa en blommig folkvagnssbuss och köra upp till Haparanda och bli ett med naturen så kommer ingen låt att få dig att vilja det. En klassiker.

The Doors – The Crystal Ship

En soft knarkare med ett helnyktert pianosolo av bandets genialiska organist, Ray Manzarek.

Steppenwolf – The Pusher

Den här låten hymlar inte med knarkreferenserna. Den går rakt på sak och har ett trevligt gung.

Länk till listan: Knark