Lite mörkare

Jaha, idag blev det visst en rätt välblandad lista med låtar som går lite i moll. Mycket känsliga män med en tår i ögonvrån. Jag är inte helt säker på hur det blev såhär, mina lyssningsvanor har varit spretiga på sistone. Men det är ju i alla fall en samling riktigt bra låtar, och jag tycker att de sitter ihop ganska bra. Håll till godo!

Listan
Hyperlänk
Superlänk

Orville Peck - Dead of Night

En kollega tipsade mig om Orville Peck. En ganska ny, maskerad musiker. Musiken låter som tagen ur en David Lynch-film. Låter lite klassisk outlaw-country blandat med lo-fi singer songwriter, en touch av Nick Cave och lite psykadelsik skräckfilm. Mycket trevlig skiva.

Råå - Allt vi passerar är på vägen hem

Malmömusikern Magnus Svenningssons instrumentala projekt. Det här är musik för den tålmodiga, man ska inte ha bråttom när man såsar sig igenom det här stämningsfulla malandet. Den här låten är kanske en av de mer radiovänliga. Lite jazz-mysig. Klara pluspoäng för ordvitsen i skivnamnet.

Fun fact: Jag bodde granne med Magnus 2008-2014. Kanske min bästa kändiskoppling.

Al Stewart - Broadway Hotel

Det är Pontus som förgiftat mitt sinne med Al Stewart. Som att dricka sammet. 

Brewer & Shipley - Can't go home

Jag tror att jag är en av kanske fem personer i världen som lyssnar på Brewer & Shipley. Brutalsnyggt skivomslag. Sorglig men klatschig låt.

Kings of Leon - Reverend

Kings of Leon spottade ur sig en riktigt bra skiva härom året. Eller nåja, fyra år sedan. Den här låten är producerad med kirurgisk precision, snyggt sound och göttiga riff. Känslosamt.

Smashing Pumpkins - Tear

Jag har nostalgiknarkat Smashing Pumpkins en del på senare tid. Min favoritskiva är nog ändå Adore. Den är mörk och vältrande. Mustig fast diskantintensiv. Här finns så mycket ångest. Om jag minns rätt köpte jag den i en skivaffär i Bratislava när det begav sig. Men jag kan ju minnas fel.

Roya - Thousand Needles

Vad är då detta? Jag har ingen aning. Men visst låter det bra? Svenskt tydligen. Går inte att googla då man bara får fram kungligheter.

Suggestivt och maskinellt. Synth-Jonas anno 1995 hade gillat detta. Vanliga Jonas nuförtiden gör det också. Passar oväntat bra bland alla dudes med gitarrer i listran.

Daniel Romano - Dead Medium

Återigen Pontus fel att jag snöat in på Daniel Romano. Han är så sjukt produktiv att jag skulle kunna fylla mina listor med enbart honom.

- Hur produktiv då?
- Jo det ska jag berätta, jag förstår att du undrar. Han har släppt fem skivor sedan mars i år. Kvantitet är också en kvalitet.

Detta är en fin och intensiv låt. Rätt diskantig, så den behöver all bas den kan få. Bör inte spelas direkt ur laptophögtalarna.

Television - Torn Curtain

Den här skivan har varit med mig sjukt länge, och hela plattan är grym. En tidlös ångest som väller fram ända från sjuttiotalet.

Jag har sett dem live på Roskilde någon gång i slutet på nittiotalet, men somnade under konserten. Det skäms jag en hel del för.

Khruangbin & Leon Bridges - Texas Sun

Den här skivan dök upp av en slump i mitt attention span. Kul med sånt. Bra låt också. Snyggt omslag. Alla rätt.