Det är sommar. Din ettåring växlar mellan att i ena sekunden försöka äta grus och i den andra klättra upp för stentrappan till huset utan någon synbar plan för att ta sig ner igen. Du är föräldraledig. Sambon har fått sparken. Det har något att göra med den där smittan som ständigt diskuteras på radion, men exakt hur och varför tycks nu så fjärran. Ni är isolerade på de riskgruppsklassade svärföräldrarnas gård på Öland. Omvärldskontakt: minimal. Skydda de som skyddas skall. Efter ytterligare en konturlös dag sover barnet till sist och solen sänker sig i väst genom ett raster av lätta molnstrimmor. Det är sommar. Men det är en nerv i den svala kvällsluften som inte riktigt känns som sommar. Du vet inte riktigt – kan inte riktigt sätta fingret på vad som är vad här – men verkligheten ter sig lite eljest och dagarna smälter ihop till den grad att du inte längre minns om ni kom i förrgår eller för en månad sen.
Du har drömt mer på sistone. Inte de där vanskapta, flyktiga drömmarna som förefaller avlägsna så fort ögonen slås upp. Du har drömt drömmar som nära nog känts mer verkliga än de vakna sommarkvällarna i motljus. Drömmar där människor du lämnat kommer dig ikapp och där landskap du saknat omger dig. Onekligen en försvarsmekanism från ditt undermedvetna för att behålla den synbara tryggheten i en sommar som inte riktigt känns som sommar. En sommar då otryggheten har fått ett ansikte i form av populärvetenskapliga illustrationer av mikroskopiskt små virala kroppar som finns överallt och ingenstans. En fantombild måhända men konkret nog för att synliggöra det osynliga hotet. Fast när du tänker närmare är kanske inte drömmarna någon försvarsmekanism. Kanske är de bara avkomman av en ständig bakfylla från utdraget slentriansupande och de slumrande timmarna mellan 06:00 och 08:00 då barnet lyfts från barn- till vuxensängen och lyckas tillskansa sig ett par sista sömncykler inför att den nya dagen ska sätta fart. Fan vet om det inte då vore mer tröstande med att drömmarna är ditt psykes skyddsvärn i osäkra tider.
Svärfar är bluesfantast. Älskar Dylan. Bangar inte Stones heller, han var ju trots allt själv med när det begav sig. Vill gärna dela med sig av ett helt livs musikaliska upplevelser och det borde vara en guldgruva för dig att häcka med honom och hans stereo en längre tid utan omvärldens distraktioner men någonstans mellan er har den tråden brustit. Det ligger inte hos honom. Han är vid gott mod trots omständigheterna och slänger gärna på ett album när tillfälle ges. Nej, det ligger hos dig. Någonting i dig stänger av alla nya influenser. De når inte in, låter mest som brus och slår liksom inte an. Du försöker lyssna, försöker finna nya uttryck, försöker söka nya influenser. Men de når inte in. Det enda som räcker hela vägen fram är de plattor du redan älskat, som du för länge sedan redan spelat sönder sönder sönder men som alltjämt återfinns hela i skivhyllan. Så du gör en sån lista: en trygg lista. Från en annan tid. För en otrygg tid? Vem vet, det är säkert ändå bara en försvarsmekanism.
Listan
No comments:
Post a Comment