Blandband IV

 

Då kör vi ett blandband idag, som en godispåse. Eller en chokladask. Man vet aldrig vad man kommer att få.

Fontän - Bardo
Vi inleder med att mjuka upp trumhinnorna med en av mina favorit-instrumentaler som seglat upp på radarn för några år sen. överlag intressant sound, mycket av deras material känns som en lustig modern blandning av progg och elektronisk dub.

Jeff Buckley - Dream Brother
Tråkigt nog en kortlivad själ som gick bort i en drunknings-olycka vid 30 års ålder på 90-talet. Tycker om mycket av det han hann göra. Hade varit fint att höra mer.

Blue States - Season Song
Från 2002. Denna naglade sig fast i min hjärna efter att jag såg zombie-filmen 28 Days Later där den är featured.

Morrissey, Siouxsie (hennes namn yo)
Jag är svag för Morrisseys stämma. Här med extra smör på mackan. Fin och lugn harmonisk avslutning to boot.

Kathleen Edwards - Goodnight, California
En trevlig kanadensisk röst inom alternative country och ibland folk

Julia Holter - He's Running Through My Eyes
En fin stämma och en riktig musik-plugghäst. Och titeln på denna låten (inne i låten också) är oerhört poetisk.

Simone White - Flowers in May
Inte mycket att säga här. Trevlig talang ifrån Hawaii.

David Byrne - A Soft Seduction
Efter dom bittra vibbarna jag läser i chatten om Talking Heads, så fick jag lite feeling att plocka med en fin liten solo-pryl ifrån Byrne.

Leonard Cohen - Everybody Knows
En liten favorit för mig, ifrån en av dom stora poeterna i text-skriveri

Gerard McMann - Cry Little Sister
Vi avslutar med en lite små-gothig klassiker som knappast behöver någon introduktion.
(hans efternamn är egentligen McMahon)

Lista!

Fredag!

Focus Pocus: Betty Davis

 Innan vi sätter igång vill jag bara påminna om en ordvits som jag fick oförskämt lite cred för i general.

"Jag vet inte mycket om henne, men jag har hört att hennes namn ska bettyda vis." 

Hade lite andra ordvitsar om Milés vitvaror och David Cup också som var helt okej faktiskt.

Så, skönt, då var det sagt, då kan vi gå vidare.

Betty Davis. Funkdrottning på sätt och vis, men egentligen mest känd för att ha varit gift med Miles Davis och även introducerat honom till tidens populärmusik, vilket i förlängningen ledde till Jazz fusion. Äktenskapet varade bara ett år tills att Miles anklagade Betty för att ha varit otrogen med Jimi Hendrix. Efter att ha hört en av bettys låtar så står jag nog lite på Miles sida i denna frågan.

Vi har i 4 veckor bettat av 4 skivor och här följer lite kommentarer längs resans gång.

Rikard: "En sak jag har lagt märke till är ju att Bon Scott inte var först med att sjunga som marge simpson. Inte ens marge simpson var först med att sjunga som marge simpson. sjukt."

Robert: "Standard funk/soul rock ackompanjerat av mestadels kråksång."

Anders L :  "Kan dock gilla hennes sjukt hårda texter"

Anders L:  "Det är intressant, hon måste varit helt besatt av sex. Prince framstår ju som rena Capuciner-munken"

Pontus: "Det är funky som tusan, super bra lir och arrangemang och riktigt tunga beat. Betty röst är sjukt rivig, ofta funkar det, men lika ofta blir det för intensivt och stönigt. Saknar oftast dynamik och minnesvärda hooks."

Anders J: "Låtarna är helt ok men saknar det lilla extra, blir snarare sugen på att lyssna på sly and the family stone istället för att lyssna igenom albumet en gång till."

Gugge: "denna har jag hört mkt - en riktig DAMN! klassiker, dvs från tiden då DAMN! var en klubb. Tror denna låten spelades varenda kväll. Ännu en episk basgång. Fyfan! Feta körer och ride i slutet!"

Robert: "Efter första plattan känns det faktiskt lite som när man var tvungen att gå till tandläkaren som barn, och så fick man ett klistermärke efteråt för man var så duktig"

Jonas: "Det är mycket olika ljud och basgångar samtidigt, jag tror det är viktigt (för mig iaf) att man lyssnar i utrustning som kan återge det någorlunda för att det ska komma till sin rätt"

Jonas: "Jag har börjat notera mönstret som känns samma i nästan alla låtar. Det börjar med några få mysiga toner, fortsätter sedan exakt likadant i några minuter utan melodi, refräng eller någon form av suggestiv uppbyggnad så att jag hinner bli rejält uttråkad."

Gugge: "tror man ska gå mer på sound o groove än melodi i denna kanalen alltså"

Jonas: "Slutar med ett hästagnägg. Solklara pluspoäng"

Pontus: "Nasty Gal [1975] Något mindre enerverande sång än de två första och lite mer utarbetade/genomtänkta låtar. "

Rikard: "Glömde skriva att F.U.N.K var ett rikrigt bottennapp, så fånig text och super-enformig. "Gonna tell ya, baut a man, he had a lot of feeling, in his hands, And his name was... Jimi Hendrix... yeah!""

Anders J och Pontus i samförstånd: "Jag vill lägga alla mina poäng på "She’s A Woman", får man det?" "Jag är benägen att hålla med, riktigt skön låt! Trist att aldrig dom här låtarna släpptes, hon hade säkert varit mycket mer ihågkommen (för sin musik) om så var fallet."

Rikard: "Asså, När hon väl gör en låt för kort istället för 1 minut för lång så är det en av de bästa hon gjort och man hade velat ha minst 30 sekunder till. Pratar om "For my man"."

Anders L (22 mars) : "jag är redo att skicka in poängen"

Anders L (24 mars): Skickar in poängen

Sen blev det ju såklart röstning och det resulterade i det här resultatet och den här Listan

Ps. Om ni trodde att jag orkar formatera text till ett läsligt format så trodde ni fel. Tack för mig!

 

SwingTimeSpring

 

Idag ska vi balansera på den monofilamentstunna, kniveggsskarpa och ibland böljande gräns som den skånska våren bjuder på. Ömsom varm och strålande med intensiva färgtoner och klara fågeltoner. Bara en ögonblinkning bort finner vi kyla, blixthalka, mörker och tät dimma. Vi träder nu ur dimman till...

 

Wake up, med darrande trumpeter och stabilt dunka dunka som för oss vidare till starka trumpeter och kaneldoftande frukostfika med Cinnamongirl. Dallrande Neoswing och Swing jazz i nytappning är dagens tema som jag väljer att hälsa våren välkommen med.

 

Vi förs vidare ner i de mörkare avgrunderna av vår tempofyllda resa då Princess crocodile talar med de döda i underjorden. Snabbt som ett bambuskott skjuter upp ur marken följer en upplyftande snabbfotad äppelknyckar jazz upp som för tankarna längs böljande gränder och sociala skillnader i ett modernt Sverige. Vidare till ösiga The Atomic Fire balls som eldar på under ens vintertyngda Corona blöta blyskor och förintar all önskan hos denna svensk om att vara stilla. Blodet kokar, svetten dryper och ett Halleluja ögonblick senare så bär dom i väg med en. De de där nu ultralätta dansskorna som tidigare flög förbi som en dröm. Nu med dig i dom!

 

Dröm er bort till en klubb.

Dansa tills dess att fötterna blöder, mana fram våren och mota bort molokenheten med ett fotarbete som kan driva hin håle på flykt ty värmen från vår vårglädjes och ljusets hyllning lyser bländande vit och skola sända hans mörker på flykt! Skrid upp ur klubbdunklet och möt den sprakande våren och vet med er själva att nästa gång vi hörs så blir med Vodka och blinier!

 

Till dess, må väl och kom ihåg:

42!

SwingTimeSpring

Post-rock så vidare

Vissa verkade bara ha det. Som att de var födda med det, förutbestämda att gå genom livet lyckligt produktiva, ostressade och självtillräckliga, liksom med det där lugnet man aldrig ser hos en snubbe med en stor, ny och ständigt putsad bil. Jag hade det definitivt inte, utan hankade mig fram lite utan att egentligen kunna förklara hur.

Det handlar såklart om studieteknik. Fy satan vad jag prokrastinerade. Städade, råkade köpa flakmoppe, lade klick-golv i min studentlägenhet, insåg att jag var helt oförmögen att underhålla flakmoppe, lade ny plastmatta i köket i samma studentlägenhet, skapade kaos i mina relationer, målade listerna i den där studentlägenheten. Panikpluggade genom att helt sonika läsa igenom alla sidor med övningsuppgifter i mattekurserna dagen innan tenta (märk väl "läsa", det var för sent för att räkna). På något sätt kom jag ändå ut på andra sidan högskolan. Som sagt oklart hur det faktiskt gick till, men någonstans långt inne så finns det en röst som säger att det egentligen var post-rocken som löste biffen.

Eller ja, kanske inte post-rocken generellt (vad det nu är, men låt oss återkomma till den frågan) utan ett finskt post-rockband som heter Magyar Posse. De spridda strukturerade studietimmarna jag lyckades klämma in under läsperioderna trycktes igenom i tyst läsesal med albumet We Will Carry You Over the Mountains. På repeat. Under flera år.

Satt och rotade runt på Spotify härromsistens och insåg att Magyar Posse av något outgrundligt skäl inte finns där. Tråkigt. Och kanske inte så outgrundligt trots allt. Men ändå: tråkigt. Som tröst beslöt jag mig för att sätta ihop en ödmjuk spellista som fångar lite av post-rockens själ. Inte helt lätt, som det kom att visa sig.

Jag förutsätter att läsaren givetvis är helt och hållet bekant med post-rockens ursprung och alla intrikaliteter i debatten kring genrens vara eller icke vara. Bifogar dock mina stödanteckningar för framtida referens.

Namn (om jag fått välja): Drömkraut.

Term, etymologi, "definition" och sånt: Post-rock har florerat sen åtminstone mitten på 70-talet, men kom att betyda det som vi i modern tid associerar till begreppet i början på 90-talet. Musikjournalisten Simon Reynolds beskrev i Mojo's mars-nummer 1994 Bark Psychosis's platta Hex som post-rock. Reynolds förtydligade termen i maj senare samma år: "[Music] using rock instrumentation for non-rock purposes, using guitars as facilitators of timbre and textures rather than riffs and power chords". Spännande, men ja: löst.

Bouquet: Droneigt, rockigt, krautigt, psykadeliskt, ambient, minimalistiskt, evigt stegrande crescendon, ofta utan vocals, eller med nedtonade vocals, eller med sådär icke-hookiga vocals.

Dåtid till nutid: The Velvet Underground tidig föregångare, kanske lite för tidig. På samma linje kan man hävda att tyska kålrockarna (typ Neu!, Can, Faust, et. al) var föregångare. Inte fel, men fortfarande lite spretigt. This Heat lite närmare i tid, men från ett annat håll och fortfarande inte hela vägen där. Spolar till 90-talet. Stereolab, Bark Psychosis, Disco Inferno etc beskrivs regelbundet som post-rock. Sen händer något: en enorm musikflora börjar kallas post-rock, så länge det finns något rock-instrument involverat och det är jazzigt, krautigt eller instrumentiellt, ev. med lite elektronika insprängt. Företeelsen sprider sig utanför brittiska öarna och ex. Tortoise, Cul de Sac, Godspeed You! Black Emperor når framgång i Nordamerika. Island seglar upp som en musiknation bland kidsen med Sigur Rós och múm när vi går in i det nya årtusendet. Och i samband med det har begreppet (som aldrig var särskilt spikat från första början) blivit så löst ingen riktigt vill kännas vid det. Band som tidigare tillskrev sig genren avskriver sig den. Små öar av "renodlad" post-rock dyker upp. Genren är inte helt död tröts allt, kanske på vissa sätt mer levande än någonsin (vem vet? Alltid enkelt att slänga sig med sådana svepande analyser). Ex. svenska Oh Hiroshima håller fanan högt så sent som 2019.

Listan: Justfan, listan. Här är några låtar på temat. Och Spotify URI för den som föredrar det: spotify:playlist:63Wr1dUQaKJHpjeKh7X1PP . Post-rocka på! 

En klassisk lista

Ibland funderar jag lite på varför det kallas "klassisk musik". Jag har alltid tänkt att det har något med att det är lite historisk musik, på samma vis som klassisk arkitektur är gammal. Man kan ha åsikter kring det resonemanget, men nu tog jag tag i frågan och kollade facit (wikipedia). Wikipedia menar att det heter som det gör för att den är seriös! I förhållande till t.ex. populärmusik som bekant inte är seriös, utan bara populär och lite vulgärt vanlig.

Nu borde jag kanske ha kollat upp det innan jag gav mig på att göra en klassisk lista, men nu är det för sent! Och vad spelar det för roll, egentligen? Enya kanske är rave för mig?

Listan består av låtar som innehåller något "klassiskt" enligt mig. Några omtolkade "klassiska" verk med beats, några beats med "klassiska" alster, några beats med "klassiska" alster med busdriver och några "klassiska" alster som inte är gjorde av gubbar i pudrad peruk (tror jag)

Mesig länk: LISTA

1337 länk: LISTA