British Backbeat Punks

Reggae & Punk är osannolik, men äkta kärlekshistoria. 
Nej, det handlar inte om kulturell appropriering eller sk. “white reggae”. Åtminstone började det inte så.

Året var 1976: I England rådde det lågkonjunktur. Reggaen hade precis hittat sig utanför Jamaica med Bob Marley som främsta ambassadör. Ungefär samtidigt hade den Engelska punken tagit fart med Sex Pistols i spetsen. Publiken; de marginaliserade grupperna Jamaicanska invandrare och Brittisk arbetarklass, visade sig ha mycket gemensamt: Fattigdom, cannabisbruk, ett hat mot imperialism och förakt överheten i allmänhet förenade dom…

Samtidigt hade ny-fascistiska partiet National Front vuxit sig väldigt starka i England. Som en motreaktion till den växande rasismen arrangerades det året för första gången, konserten Rock Against Racism. Ett evenemang där punk och reggaeband som bl.a. the Clash och Steel Pulse förenade sig mot den gemensamma fienden. Ironiskt nog lär själva idén till festivalen fötts när Eric Clapton, (som bara nått år unnan hade haft en hit med Bob Marleys ‘I Shot the Sherif’) uttalat sig rasistiskt och öppet började stödja NF…Fuck Clapton. Nåväl. Arrangemanget blev lyckad och en ömsesidigt respekt och samhörighet bildades hos både de inblandade musikerna och publiken.

1977 cementerades förhållandet Punk/Reggae, då Clash spelade in en låt med Lee Scratch Perry som producent - och Bob Marley lirade in en singel som svar. (Marleys och Clash gemensamma dealer i London lär föresten varit en nyckelfigur som introducerade dom till varrandra).

I Bob Marleys låt 'Punky Reggae Party' kan man höra :

“Wailers still be there

The Jam, The Dammed, The Clash

Wailers still be there

Dr. Feelgood too, ooh”

Åren som skulle följa blev det mycket vanligt att klubbarna runt om i England spelade både punk & reggae. Dessutom blev det populärt att reggae-element inkorporerades i punk, pop och pub-rock. Ett musikaliskt-statement om brödraskapet och kampen. Som följd fick även reggae-föregångaren Ska en nytändning med ’Two-Tone rörelsen’ och band som The Specials, the Beat och The Selector. Band som ofta hade både svarta och vita musiker och en uttalad antirasistisk ställning. 

Men nog med historia: Den här listan är bara ett axplock från några av de artister som tog baktakten till sina hjärtan:

 

Listan här:  British Backbeat Punks

Om låtarna

Clash: Som ett reklamblad för folktandvården. 

The Clash - Police & Thieves [1977]
Det vore väl kriminellt att inte inleda med Clash’s cover av Junior Murvins Police & Thieves? En låt skriven och producerad av Lee ’Scratch’ Perry. Junior lär själv inte varit så nöjd med resultatet, men låten blev en klassiker och Lee blev tillräckligt imponerad för att gå med att producera singeln 'Complete Control/City of the Dead' samma år.

Olof Wretling? Nä. Joe Jackson. Ej att förväxla med Michael Jacksons pappa. 

Joe Jackson - Fools in love [1979]

En lite lustig men underskattad artist som kanske inte låter helt olik Elvis Costello. Faktum är att skivan Look Sharp! (Inte att förväxla med Roxette's platta med samma namn) har riktigt många bra låtar. Dessutom ett mycket snyggt skivomslag! Joe Jackson skulle inte stanna i pop/punk-svängen speciellt länge, på senare skivor hörs allt från Salsa till neo-klassiska utsvävningar.

Fun Fact: Two-Tones svartvita estetik kom av att färg inte uppfanns förrän 1982  

The Specials - Concrete Jungle [1979]
Bandet som ledde den Engelska Two-tone rörelsen. Trots att dom förknippas med Ska har debutplattan många punkigare spår som denna. En låt som handlar just om konflikter med rasister. I låten name-droppas just National Front som nämnts tidigare. Titeln är lånad från en Bob Marley låt. Ramsan som hörs i börjar lär vara en kombo av “You're going home in a fuckin ambulance och " You're gonna meet a nasty accident”. 

Malcolm Owen: Den där känslan av att "Fan, jag borde sökt in till högskolan istället" som man kan få under ett gig.

The Ruts - Jah War [1979]

Ett av banden som var mest engagerade i rörelsen Rock against Racism. Låten är ett svar på Londonpolisens brutalitet. Den ansågs vara för politisk och bannades från BBC. Bandets sångare Malcolm Owen, dog trist nog 1980 av en heroinöverdos, detta trots att bandet spelat in flertalet låtar som handlade om farorna med just den drogen.

…Leopard-tights: Det var inte bara förkärlek till hissar som dom hade gemensamt med Aerosmith.

The Members - Love In a Lift [1979]
Ett lite mer skojfriskt punk/new wave band från Surrey som gärna inkorporerade lite baktakt här och där. Bandet blev aldrig speciellt stort, men många låtar är väldigt catchy. Jag har fastnat lite för just denna, trots att den är lite plojig och dessutom den minst populära på skivan (på Spotify). Det är helt enkelt en bra hook och den överträffar ju lätt den enda andra hiss-sex-sången jag känner till; Love in an elevator, med Aerosmith.

En förvånansvärt tidlös look.

Stranglers - Nice ’N’ Sleazy [1978]
Stranglers är ju inte helt obekanta i musikvecko-sammanhang. Ett band som kom ur punk-scenen men som var föga politiskt och mer experimentella och kanske “smartare” än många av sina peers. Nice’ N’ Sleazy har en jäkligt fin basgång och något enerverande synth. Men vicket coolt band.

Fyra killar som verkligen gav extasen ett ansikte. (Den här bilden skulle kunnat vara tagit på vilken förfest som helst)

XTC - When You’re Near Me I Have Difficulty [1979]

XTC är alldeles för underrepresenterade på Musikveckor.

Ett strålande, men något svårdefinierat band som rör sig mellan new-wave, ska, power-pop, punk och art-rock. (Och Psykedelisk rock under namnet Dukes of Stratosphear). Hursomhelst har dom många starka och intressanta låtar. Som denna.

"Eh…jag skulle vilja börja med att be Ray om ursäkt"

Elvis Costello - (I Don’t Want to Go To) Chelsea [1978]

Elvis Costello kanske inte är den tuffaste typen i listan. Men han var i början av karriären en väldigt arg ung man. Costello var väldigt viktig för ska-rörelsen, som producent för Specials debutalbum. Han blev också väldigt engagerad i Rock Against Racism. (Särskilt efter att han blev påkommen med att säga ett par rasistiska grejer om Ray Charles på fyllan - något han alltså snabbt tog tillbaka och försökte sona.

Ryktet säger att en av männen är ett pervo. Men kan ni gissa vem?

Graham Parker & The Rumour - Don’t Ask Me Questions [1976]
Vid tidpunkten en Engelsk ikon och av de första artisterna som började blanda reggae och rock. Idag är han kanske lite bortglömd, men när Rock Against Racism gick av stapeln var det Graham Parker som blev tillfrågad som headline - inte Clash. The Clash skulle sedermera låna Grahams blåssektion som kan höras på London Calling. 

Belfast är norra Europas Kingston. Jah man.

Stiff Little Fingers - Johnny Was [1979]

Vi avslutar med en röjig Bob Marley cover, den här gången ganska långt från originalet. Stiff Little Fingers är ett punkband från Belfast, ett ställe som precis som Jamaica i slutet av 70-talet var väldigt turbulent och våldsamt och som hade en komplicerad relation/historia med Storbritannien. 

Bonus Material:

The Clash + Rankin Roger - Rock the Casbah [1982/2022]
Det är i år 40 år sedan Clash's klassiska Combat Rock släptes. I dagarna släpptes en tidigare outgiven ragga-version av Rock the Casbah där Rankin Roger, från Two-Tone bandet 'The Beat' toastar istället för den ordinarie sången. The Beat turnerade med the Clash, och Roger gästade ofta bandet på scen. Lite kul, även om jag nog föredrar originalet: Rock the Casbah

Peps Blodsband – Punky Reggae [1978] 

Peps Persson, den svenska reggae-pionjären, var inte heller han sen på att hoppa på trenden med att blanda punk och reggae: Punky Regggae

The Jam - Strange Town [1979]
Även om the Jam är kanske mer ett mods-revival band än renodlat punkband delade dom ofta publik och scen. The Jam var väldigt tongivande och även en av de mest populära banden vid tidpunkten. Jag har egentligen bara hittat ett tydligt exempel på ska/reggae influenser, men låten i sig är så bra att den nästan förtjänade vara med på listan.

The Police - Can’t Stand Losing You [1978]
Jo, ni har hört dom förut. Men Police är ett lysande exempel på när punkigare tongångar och baktakt gifter sig.
Jag ville dock bespara vissa känsliga öron i msuikveckogruppen och Polisen fick helt enkelt utgå från listan. Men, altås, denna låten är egentligen riktigt bra.