Damien

Jepp. Lars Demian. En av mina hjältar. Vaggar in i de vackra, mörka anspelen, som vanligt. denna tiden på året.

Det är trots allt snart höst.

Och politiken står vid dörren. Retoriskt kan man således fråga sig, varför inte Demian?

För den som inte djupdykt i denna snubben så gratulerar jag avundsjukt till att ha en kompott framför sig av missbruk av olika slag, tragiska livsöden, död, dekadens, mörker, textrader som borde bleepats, roasting av diverse politiska skikt osv. Men mitt i allt talar textraderna till många av oss, och den öst/syd-inspirerade musiken är väldigt välskött.

När man ser honom live är han lide ploj å skoj men samtidigt förtrollande i sin utstrålning. Snackat lite med honom efter ett par gig också och det är ju lite lattjo osv, och hans folkliga bemötande är jättetrevligt. Enkel, loj å blä blö. Men jag ser något i hans blick, och när jag lyssnar fokuserat på musiken plockar jag upp känslan av en perfektionist. När det kommer till studio-kvalitet, mång-bottnade texter och förmågan i att omge sig av rätt jäkla bra musiker/körare/instrumentalister.

Som ni kommer att märka.

Trevlig mörk och skev satirisk, stundvis makaber kabaret och trubadurism, sprinkled med grymma, makabra och roliga texter. You're welcome.

LISTAN

Konungens Skål

VI inleder med min favorit som med bestämdhet introducerar vidden av hur brutalt vänster den här sköna snubben är (guilty pleasure med tanke på hur trist blå jag är inom politik). Att övertala Sveriges konung om hur meningslös monarkin är måste ha funnits på hans bucketlist fram till denna biten.
Det är egentligen två låtar från "Sjung Hej..", men plockade denna från en samlingsplatta där dom sammanfogats, för jag är patologisk när det kommer till intron.

Serenad kl 04:15

Jätterolig text, och något av det snyggaste jag hört när det kommer till studio-mixning. Både i EQ och den lysande placeringen av allt mellan öronen.

Guldkant på ditt liv

Amen Lars, inte ska vi väl...
Otroligt skickligt komiskt grepp med dur/moll skiftena.

Strippan

Finstämd och något obehagligt målande. Kniper lite fortfarande i hjärtat varje gång jag hör denna. För det är nog lite väl nära verklighet och sanning.

Den Lille Liberalen

Ta till vänster här framme i korsningen.

Blå himlen blues

Fin text och nice blås, men sträng-jobbet här är hjälten för mig; Helt underbart både i skrift och utförande.

Se nu tittar lilla solen in igen

Från en i huvudsak cover-platta. Taube, Per Gessle m.fl. Denna är en trevlig tagning på en av mångsysslaren Karl Åke Wassing's fina bitar. Erkänner på rak arm att denna kom med pga den tunga Tom Waits vibben.

Den tragiska historien om tomten, näcken och den svarta madam

Är säkert med på någon lista över historiens längsta låtnamn.
Vackert Lars. Men nu är det ju jag som är mörkast i världen. Börja inte hålla på å försöka mäta dig. (hur fan kommer man på denna texten).

Hipp Krog

"Ball" tänkte jag först. Det tog mig nog åtminstone runt 5-10 lyssningar innan jag började snappa upp lite fler bottnar än man tänker på.
Snyggt arr och energi. Rolig text. Riktigt nice blås. Allt på stadens hippaste krog.

Med revade segel

Skönt gungig och klassiskt poetisk. Saknas bara en bubbelpool.

Fint och mörkt.

Det är trots allt snart höst.

First try

 Min första lista (Hello world)

Lite kontext 

Jag började lyssna på musik då musikmedia var analog och man köpte den på Tempo eller NK här i Malmö.  Med tiden blev jag också intresserad av att det skulle låta bra (audiofil aka ljudbög). Strävar inte längre efter att det låter bra, har väl nått ett ställe där jag har fattat att man aldrig blir nöjd och jag skulle hellre lagt ned tid på att spela själv ett instrument .

Jag (och förmodligen flera här) är från tiden då man lyssnade på musik sittande i soffan framför högtalarna. Då satt man genom alla 17-21 minuterna som en sida på LP-n erbjöd utan att skippa över låtar.

Med ovannämnda i åtanke så blir min inlägg en lista på skivor (har inget bra synonym till skivor) som jag tycker är bra* men bortglömda.  För mig är en skiva bra* om kvaliteten på hela skivan håller.  Något brukar vara känt men skivan får inte innehålla fyllnad. Det är därför man har gått ifrån albums idag - det finns inte många musiker idag som kan göra 8 låtar på 1 år som är bra. En hit per år är tillräckligt idag.

Marc Cohn - Marc Cohn 1991

Walking in Memphis är skivans mest kända låt ( Japp den låten som har slaktats (kanske elakt sagt) av Cher)

Kan kännas lite för mycket mellanmjölk och överproducerad för några men jag tycker den håller. 

Marc Cohn Spotify

Willy DeVille - Miracle 1987

DeVille är en artist som jag tycker hade några bra låtar och covers men resten är svårt. Detta var en skiva som användes mycket vid hifi mässor pga. kvaliteten. Skivan var på gränsen för att kvala in då de första två låtarna är tveksamma. 

När jag hörde skivan första gången tycket jag det lät mycket annorlunda jmf. med tidigare Willy DeVille inspelningar. Sedan kände jag igen gitarrljudet/spelandet ... Marc Knopfler. Knopfler hade tydligen producerat mycket på skivan och det märks. Igen kanske lite överproducerat men med Willys röst blir det aldrig för polerad.

Ni som har set The Princes Bride kanske kommer ihåg soundtrack-en till filmen Storybook love, själv tycker jag det finns mycket bättre låtar på skivan.

Detta finns en historia om skivan och strid om rättigheter,  jag har inte skivan på Spotify men vissa av låtarna kan man hitta på youtube (youtube MP3 :puke emoji:).

Spanish Jack (lysna se inte på videon)

Southern Politician

 

Detta var vad jag hade att erbjuda på denna gång. Kanske för mycket Mainstream för några men sånt är livet.

MetalAsF

MetalAsF

 

MetalAsF

Glad sommar alla musikdiggare. Denna gång har det varit osedvanligt svårt att bestämma mig för vilket tema jag skulle välja. Med en musikkonsumption som går på lika delar volymkonsumption och kvalitet  guidad av youtubes algoritmer så är det svårt att selektera ut vad jag anser vara värt att belasta era trumhinnor med. Den slutgiltiga kampen bestod mellan en svensk reggaelista och en tung metallista med en twist. Valet föll på det sistnämnda. Jag väljer att fokusera på ett fåtal band med några låtar från varje.

Jag börjar med att introducera Voice of Baceprot (VOB). Baceprot betyder bullrig på sudanesiska. Ett gäng tungt rockande muslimska kvinnor i hidjab från Garut i  västjava i Indonesien rockar på sudansesiska och engelska. Denna grymma trio började med att göra covers på Rage against the machine, Slipknot, Metallica med flera tungrockare. Låt er väl lyssna på deras oerhört välkomponerade produktioner och sanslöst tunga gung.

Sekundärt introducerar jag gruppen Gnome. Japp rakt översatt, tomte. Jag kan varmt rekommenderar deras minimalistiska videos. Tung snabbspelad metall med inslag av growl utlovas. Detta är ett stonerrockband från Antwerpen I Belgien. De för med sig ett bombastiskt sound med väldigt melodiösa slingor som etsar sig fast på cortex. 

Slutligen så introducerar jag det svenska avantgare-metallbandet Diablo Swing Orchestra. En obeskrivligt eklektisk, bombastisk ,svängig, mörk och känsloöversvällande metall, swing, opera, latino konkoktion till ljudupplevelse  som stimulerar alla auduiativa knappar. Vi drabbas av crescendon med tempohöjningar med parallell tyngd från gitarr, trummor, bas, blåssektion med trumpet och trombon, stråksektion med cello och violin, blandat med elektroniska inslag. Vi som gillar beastieboys får oss en dos i det sista spåret då i en produktion med synthswave inslag!?

Mycket nöje kära åhörare.

Låt era musikaliska smaklökar låta sig väl smaka. Och förundras över hur fantastiskt kreativa vi kan vara som art i denna dunkla delen av vårt årtionde. Må vi alla tillsammans verka för det kreativa skapandet och i samklang med vetenskapen överskugga krigsivrare och fatalister med eklektiska tvärvetenskapliga och tvärsektoriella verk i stort som smått.

MetalAsF

Till er alla.

Lev väl.

42!

En grej som hände för 13 år sen

Päronen separerade när jag var kring fyra år. Jag minns inte så mycket från den tiden av naturliga skäl. Morsan flyttade till lägenhet i samma lilla samhälle som huset de byggt tillsammans låg. Strax träffade både morsan och farsan nya. Inte för jag tänkte så mycket på det, de nya flöt liksom bara in i mitt liv med samma självklarhet för ett litet barn som att solen är ljus, världen är stor och dagen är lång.

På något sätt gick de där barndomsåren. Skola, höstlov, julafton, födelsedag, påsklov, skolavslutning, sommarlov, skola, betyg, mellandagar, flickvän, fylla, uppbrott, skolavslutning, sommarjobb, moped, gymnasium, flytt, fester, vänner, fiender och allt det där. Och på något sätt kom det sig att jag över åren inte drog jämt med någon av de där nya mina föräldrar träffat som nu inte var så nya. Och på något sätt kom det sig att bägaren en dag rann över. Och på så sätt kom det sig att jag en ljus vårdag packade mina ägodelar och helt sonika flyttade hemifrån sexton år gammal. Först till min syster i en form av slussning och därefter till en egen liten lägenhet så fort den möjligheten snart uppenbarade sig.

Egen lägenhet första året på gymnasiet i en stad där nära nog alla bodde hemma var en jävla tillgång. En fristad inte bara för mig utan för alla de mina som utan att ha åldern inne var sugen på fest och frihet. Det enda egentliga kruxet, utöver avsaknad av diskmaskin såklart, var pengarna. Studiebidraget täckte inte riktigt hyran och relationen till de föräldrar jag lämnat i tonårigt vredesmod tillätt inte direkt äskande om bidrag till helpension. Lösningen var lika enkel som energikrävande: tidningsutdelning på helgnätter. Fredag till lördag och lördag till söndag, kl. 03.30 till gryning. I snö och regn, sommar som vinter.

De obekväma arbetstiderna vägdes dock upp av ett antal fördelar: Jag träffade inte en själ på jobbet och kunde arbeta i vilket skick som helst (och ofta timeade arbetspassets början bra med slutet på en festkväll). Det stod mig dessutom helt fritt att fullt nyttja kraften i min 160GB iPod fullknökad med musik. Diskografi efter diskografi plöjdes: Från Chopin till Depeche till Mew till jag vet inte vad. Mycket.

Man blir visst lite grinig av att inte få sova ut under en enda helg på flera år. När mina planer att ge mig ut och resa efter gymnasiet föll isär i samband med att uppbrott med min dåvarande flickvän exekverade jag dessutom plan b: Att börja plugga. Jag stannade kvar i min lilla stad och min lilla lägenhet med mitt lilla tidningsutdelarjobb istället för att flytta till Göteborg. Kombinationen av att varje vardag påbörja resan hemifrån kl. 06.15 och komma hem ca. 19.30 för vidare studier gjorde dock inte grinigheten över outsövande helger bättre. Två dagar efter nyår, cirka ett halvår efter jag börjat mina högre studier fyllde jag i den: "Åt helvete med hela skiten"-blanketten.

I ett sånt där tydligt ögonblick hade all min trötthet kommit över mig och känslan av att min livssituation hade fängslat mig blev övermäktig. Jag ringde upp chefen på nattjobbet och sade upp mig. "Okej, du har två veckors uppsägningstid". Respons. "Jaha? Jaså? Då sjukar jag mig tills dess". Kontring. Knock-out. Jag var fri. Men inte fri nog. Jag behövde mer. Och som det så tursamt föll sig hade jag tio dagar kvar till terminstart.

Jag packade min farsas gamla Interrail-ryggsäck från 70-talet med lite kläder, ett par böcker, tandborste och andra grundläggande förnödenheter och traskade ner till stationen i Varberg för att ta första bästa tåg. Friheten – Här kommer jag! Ett utrop skedde på perrongen. Min slumpvandring skulle få sitt första utfall. Jag spetsade öronen och bet samman käkarna:

Göteborg.

Aja, kanske inte direkt en flygande start men en bra början. Från Göteborg tog jag tåget till Stockholm och från Stockholm insåg jag att det går färjor till Helsingfors.

Enkel biljett i ett delad hytt passade min icke-existerande budget perfekt och jag steg in det lilla fönsterlösa utrymmet med fyra bäddar: två under- och två överslafar. Jag satte mig på den ena underslafen och lät tankarna vandra en stund: Vad fan gör man i Finland några dagar efter nyår? Frågan förblev obesvarad när en äldre herre steg in genom dörren, gav mig en nickning och började reda sig i den motstående underslafen utan någon som helst intention att utbyta ett par ord. Strax därefter kom en yngre man in och upprepade den äldre mannens rutin med nickning och total tystnad. Samexistens utan interaktion försiggick ett tag tills den bröts av att först den yngre och sedan den äldre mannen lämnade hytten för att ta del av färjans serviceutbud. Och kort därefter även jag.

Efter en promenad på däck, en kik på havet, ett mål mat i magen och en svängom shoppingdistriktet återvände jag till hytten. Snart kom den äldre mannen in med ett flak bärs i näven, gav mig återigen en nickning vilken denna gång efterföljdes av en oöppnad ölburk från hans utsträckta hand. Jag tog emot ölen under tystnad, lät ljudet av burköppningen sköta snacket och vi slog oss ner mitt emot varandra och drack ur våra burkar utan att tala. Den yngre mannen verkade följa ett liknande schema för inom kort kom även han in med ett flak öl under armen vilket snabbt vittjades när han slagit sig ner på en liten stol i det trånga rummet. Inte ett ord.

Den första ölen dracks ur och genast fick jag en ny burk. Även denna försvann under tystnad. När den tredje burken skänktes mig från den yngre mannens förråd bröt den äldre mannen tystnaden:

"Finnish people can not talk if they're not drunk"

Vi lärde känna varandra under en timme den kvällen, den äldre, den yngre och jag. När uret börjat krypa sig framåt niotiden gick vi alla skiljda vägar ur hytten för att testa på färjans nattliv.

Då jag på natten återgick till hytten för att få några timmars sömn låg den äldre mannen redan där. Jag kröp ner under lakanet i min underslaf, lite för uppspelt för att omedelbart kunna somna. Efter en stund hörde jag dörren öppnas. Den yngre mannen hade kommit hem, och med relativ lätthet smet han upp i slafen ovanför mig, knäckte en öl och föll snarkandes i dvala. Hm... Efter några minuter hörde jag hur snarkningarna blev starkare och starkare, tills de liksom sattes i halsen sådär som snarkningar kan göras när de nåt en ohanterbar intensitet. Den yngre mannen rullade runt i sin säng och slog omkull sin öppnade men i princip odrukna burköl som måste stått uppställd på sängramen mot det lilla staketet som skulle förhindra att han rullade ut och ner på golvet. En full öl tömdes ner i min slaf och träffade mig rätt i ansiktet och på bröstet. Kuken.

Klockan åtta nästa morgon steg jag av färjan i Helsingfors: trött, fuktig och stinkande av öl.

Det blev en bra resa, upp norrut i Finland, runt bottenviken och sedan ner från Haparanda till Varberg igen i en slingrande väg. Vid det här laget har du kanske listat ut att listan inte kommer bindas ihop med berättelsen. Det hela har helt enkelt varit en avledningsmanöver från listans avsaknad av narrativ. En ganska listig sådan om jag får säga det själv, om än överambitiös. Så här kommer den: Veckans lista!