Päronen separerade när jag var kring fyra år. Jag minns inte så mycket från den tiden av naturliga skäl. Morsan flyttade till lägenhet i samma lilla samhälle som huset de byggt tillsammans låg. Strax träffade både morsan och farsan nya. Inte för jag tänkte så mycket på det, de nya flöt liksom bara in i mitt liv med samma självklarhet för ett litet barn som att solen är ljus, världen är stor och dagen är lång.
På något sätt gick de där barndomsåren. Skola, höstlov, julafton, födelsedag, påsklov, skolavslutning, sommarlov, skola, betyg, mellandagar, flickvän, fylla, uppbrott, skolavslutning, sommarjobb, moped, gymnasium, flytt, fester, vänner, fiender och allt det där. Och på något sätt kom det sig att jag över åren inte drog jämt med någon av de där nya mina föräldrar träffat som nu inte var så nya. Och på något sätt kom det sig att bägaren en dag rann över. Och på så sätt kom det sig att jag en ljus vårdag packade mina ägodelar och helt sonika flyttade hemifrån sexton år gammal. Först till min syster i en form av slussning och därefter till en egen liten lägenhet så fort den möjligheten snart uppenbarade sig.
Egen lägenhet första året på gymnasiet i en stad där nära nog alla bodde hemma var en jävla tillgång. En fristad inte bara för mig utan för alla de mina som utan att ha åldern inne var sugen på fest och frihet. Det enda egentliga kruxet, utöver avsaknad av diskmaskin såklart, var pengarna. Studiebidraget täckte inte riktigt hyran och relationen till de föräldrar jag lämnat i tonårigt vredesmod tillätt inte direkt äskande om bidrag till helpension. Lösningen var lika enkel som energikrävande: tidningsutdelning på helgnätter. Fredag till lördag och lördag till söndag, kl. 03.30 till gryning. I snö och regn, sommar som vinter.
De obekväma arbetstiderna vägdes dock upp av ett antal fördelar: Jag träffade inte en själ på jobbet och kunde arbeta i vilket skick som helst (och ofta timeade arbetspassets början bra med slutet på en festkväll). Det stod mig dessutom helt fritt att fullt nyttja kraften i min 160GB iPod fullknökad med musik. Diskografi efter diskografi plöjdes: Från Chopin till Depeche till Mew till jag vet inte vad. Mycket.
Man blir visst lite grinig av att inte få sova ut under en enda helg på flera år. När mina planer att ge mig ut och resa efter gymnasiet föll isär i samband med att uppbrott med min dåvarande flickvän exekverade jag dessutom plan b: Att börja plugga. Jag stannade kvar i min lilla stad och min lilla lägenhet med mitt lilla tidningsutdelarjobb istället för att flytta till Göteborg. Kombinationen av att varje vardag påbörja resan hemifrån kl. 06.15 och komma hem ca. 19.30 för vidare studier gjorde dock inte grinigheten över outsövande helger bättre. Två dagar efter nyår, cirka ett halvår efter jag börjat mina högre studier fyllde jag i den: "Åt helvete med hela skiten"-blanketten.
I ett sånt där tydligt ögonblick hade all min trötthet kommit över mig och känslan av att min livssituation hade fängslat mig blev övermäktig. Jag ringde upp chefen på nattjobbet och sade upp mig. "Okej, du har två veckors uppsägningstid". Respons. "Jaha? Jaså? Då sjukar jag mig tills dess". Kontring. Knock-out. Jag var fri. Men inte fri nog. Jag behövde mer. Och som det så tursamt föll sig hade jag tio dagar kvar till terminstart.
Jag packade min farsas gamla Interrail-ryggsäck från 70-talet med lite kläder, ett par böcker, tandborste och andra grundläggande förnödenheter och traskade ner till stationen i Varberg för att ta första bästa tåg. Friheten – Här kommer jag! Ett utrop skedde på perrongen. Min slumpvandring skulle få sitt första utfall. Jag spetsade öronen och bet samman käkarna:
Göteborg.
Aja, kanske inte direkt en flygande start men en bra början. Från Göteborg tog jag tåget till Stockholm och från Stockholm insåg jag att det går färjor till Helsingfors.
Enkel biljett i ett delad hytt passade min icke-existerande budget perfekt och jag steg in det lilla fönsterlösa utrymmet med fyra bäddar: två under- och två överslafar. Jag satte mig på den ena underslafen och lät tankarna vandra en stund: Vad fan gör man i Finland några dagar efter nyår? Frågan förblev obesvarad när en äldre herre steg in genom dörren, gav mig en nickning och började reda sig i den motstående underslafen utan någon som helst intention att utbyta ett par ord. Strax därefter kom en yngre man in och upprepade den äldre mannens rutin med nickning och total tystnad. Samexistens utan interaktion försiggick ett tag tills den bröts av att först den yngre och sedan den äldre mannen lämnade hytten för att ta del av färjans serviceutbud. Och kort därefter även jag.
Efter en promenad på däck, en kik på havet, ett mål mat i magen och en svängom shoppingdistriktet återvände jag till hytten. Snart kom den äldre mannen in med ett flak bärs i näven, gav mig återigen en nickning vilken denna gång efterföljdes av en oöppnad ölburk från hans utsträckta hand. Jag tog emot ölen under tystnad, lät ljudet av burköppningen sköta snacket och vi slog oss ner mitt emot varandra och drack ur våra burkar utan att tala. Den yngre mannen verkade följa ett liknande schema för inom kort kom även han in med ett flak öl under armen vilket snabbt vittjades när han slagit sig ner på en liten stol i det trånga rummet. Inte ett ord.
Den första ölen dracks ur och genast fick jag en ny burk. Även denna försvann under tystnad. När den tredje burken skänktes mig från den yngre mannens förråd bröt den äldre mannen tystnaden:
"Finnish people can not talk if they're not drunk"
Vi lärde känna varandra under en timme den kvällen, den äldre, den yngre och jag. När uret börjat krypa sig framåt niotiden gick vi alla skiljda vägar ur hytten för att testa på färjans nattliv.
Då jag på natten återgick till hytten för att få några timmars sömn låg den äldre mannen redan där. Jag kröp ner under lakanet i min underslaf, lite för uppspelt för att omedelbart kunna somna. Efter en stund hörde jag dörren öppnas. Den yngre mannen hade kommit hem, och med relativ lätthet smet han upp i slafen ovanför mig, knäckte en öl och föll snarkandes i dvala. Hm... Efter några minuter hörde jag hur snarkningarna blev starkare och starkare, tills de liksom sattes i halsen sådär som snarkningar kan göras när de nåt en ohanterbar intensitet. Den yngre mannen rullade runt i sin säng och slog omkull sin öppnade men i princip odrukna burköl som måste stått uppställd på sängramen mot det lilla staketet som skulle förhindra att han rullade ut och ner på golvet. En full öl tömdes ner i min slaf och träffade mig rätt i ansiktet och på bröstet. Kuken.
Klockan åtta nästa morgon steg jag av färjan i Helsingfors: trött, fuktig och stinkande av öl.
Det blev en bra resa, upp norrut i Finland, runt bottenviken och sedan ner från Haparanda till Varberg igen i en slingrande väg. Vid det här laget har du kanske listat ut att listan inte kommer bindas ihop med berättelsen. Det hela har helt enkelt varit en avledningsmanöver från listans avsaknad av narrativ. En ganska listig sådan om jag får säga det själv, om än överambitiös. Så här kommer den: Veckans lista!
No comments:
Post a Comment