Kritiker

Som vanligt velade jag mellan några halvfärdiga listor och som vanligt slutade det med en "vad jag lyssnar på mest nu"-lista.

Men för att ni skulle slippa mitt vurmande och få lite mer objektiv kritik så dukade jag  fram fika, papper och pennor och spelade igenom listan för mina barn.

Så nedan följer nioåringa Annis och trettonåriga Eskos recension av min lista. Betygskalan är som sig bör 0-10. 

Listan hittar ni här.

1. Sababa 5 & Yurika Hanashima - Nasnusa (ナスヌーサ)

Anni: Det låter Indiskt men det är Japanskt! Det jag gillar med låten är hur de spelar och att de sjunger på japanska! Betyg: 7

Esko: Jag kan vibe:a till det här. Betyg: 7

2. Dina Ögon, Daniel Ögren, Anna Ahnlund - Undantag

Anni: Det låter som en Astrid Lindgren låt. De kunde ha sjungit lite tydligare tycker jag, det gör att låten är annorlunda. Betyg: 5

Esko: Inte min stil. Betyg: 4

3. Get Well Soon - One For Your Workout

Anni:  Glad låt! Betyg: 7.5

Esko: Tempot känns lite för snabbt för att passa med sången. Betyg: 6,5

4. Totally Enormous Extinct Dinosaurs - Blood In The Snow

Anni: Jag tycker de borde sjunga mer!  Betyg: 4,5

Esko: Nej Anni, mer sång skulle inte passa den lugna bakgrunden. Jag skulle kunna lyssna på det här när jag skall sova:. Betyg: 7,5

 

5. Blancmange - Blind Vision

Anni: Betyg: 3

Esko: Inte ett stort fan. Betyg: 3

6. Tanita Tikaram - Twist in My Sobriety

Anni: Aldeles för lugn. Betyg: 2,5

Esko: Tråkig låt, skulle aldrig funka på TikTok. Betyg: 3

7. Rone & Vanessa Wagner - Motion

Anni: Låten är ganska bra men de borde sjunga mer. Betyg: 5,5

Esko: Alldeles för lång start. Gillar du den här låten pappa? Weirdo! Betyg: 4,5

8. Röyksopp & Susanne Sundfør - If You Want Me

Anni: Oj! (När sequencer kommer in). Varför kom det sånt där bobbo-bibbi? Betyg: 4

Esko: Not a big fan. Betyg: 5

9. The Comet Is Coming & Kae Tempest -  Blood Of The Past

Anni: För slött, för hest och för hårdrockigt. Betyg: 4,5

Esko: Jag älskar saxen!!!! Betyg: 7

10. Deafheaven - Dream House

Anni: Hjälp! Läskigt! Åh nej, hårdrock! Betyg: 0

Esko: Åh yes! Roliga trummor! (hoppar upp från soffan och springer till trumsettet och börjar banka). Men sången är bajs. Betyg: 5

 

Sax benders

 

Jag dedikerar denna lista till saxofonen. Denna mångsidiga metallmojäng, front and center - i bara mässingen.

Det är en lite spretig osalig blandning av låtar idag. Det blir jazzigt, det blir skränigt, det blir soft och det blir hårt. Det blir dansigt och det blir konstigt. Och lite klassiskt. Men hör och häpna så har jag faktiskt lyckats hålla mig borta från klassiskt 80-talssound denna gång trots min förkärlek för den tidsperioden.

https://open.spotify.com/playlist/6oPZw0xVc5NiMO8LYWeE23?si=d192ac9a1ec8469c

Focus: Velvet Underground

 

För längesen lyssnade vi på Velvet Underground.

Vi lyssnade på 6 album.

Nästan alla gillade debutskivan och Nico.

Nästan ingen gillade Squeeze och Yule.

Jag var jättesen med att skriva den här posten.

Därför har slack gömt alla trevliga kommentarer.

Jag är ledsen och skäms.

Här är listan

Här är röstresultatet

Förlåt.

NIPPONSOPPA - Shiti poppu

 プロペラ機, 薬物乱用, 自転車の空気入れ, 栽培ベッド, ミッドフィールダー, 子牛の肝臓, デニッシュライ麦パン, ゲーム, のど飴, オリーブオイル, 先住民族, 豚肉のフィレ, 相対性理論, カビ菌, 音楽週間

SAYONARA! NAICU MUSIKURU FOR U! AAAAH MMMMM, ICREDIBURU! TANKYOU! SAMURAI MUSIK. SHITI POPPU! SHITI POPPU VERY WOW!

CUTE CATSURU. WOW! FOR YOU! NAICU!

MUSIKURU OOOOH!

Hej hopp corona-snopp! Jag vet att Macross 82-99 inte är japan (han är mexikan men bor i Japan). Men låten är samplad från Tatsuro Yamashitas låt Sparkle. Yamashita är den artist som räknas som City Pops upphovsman (gudfadern). Dock finns det väldigt lite (två låtar) av hans material på spottan vilket är riktigt synd då mycket av hans andra grejer som går att hitta på youtube är riktigt bra. Lämnar er med originalet av Sparkle från 82 här som en bonus. Satan vilken fet låt, det är fan kriminellt. Synd att den inte finns på spottan då den hade varit listans bästa låt annars. Hoppas ni tycker samma:

Extra låt 2, mest för att omslaget är så snyggt:

Nu när jag ändå har börjat skriva kan jag lika gärna passa på att kommentera hur otroligt PK det INTE är att döpa en skiva och kärlekslåt till kristallnatten. "fiul laik crustal nait". Skarmigaste låten någonsin dock så de kommer undan med det.

En annan grej. T-SQUARE är ett av banden som har krediterats med att ha inspirerat japans tv-spels musik från 80 och tidigt 90-tal. Det tycker jag man kan höra väldigt tydligt i just TRUTH. Samtidigt är YELLOW MAGIC ORCHESTRA en av pionjärerna vad gäller tidigt elektronisk musik, inte bara i japan utan även internationellt.

Glöm inte läsa WIKIPEDIA-artikeln om just City pop som jag länkat till lite högre upp.

Hoppas det smakar. Har haft sjukt kul när jag satt ihop denna listan faktiskt. 

Av någon anledning blev det centrerad text här på slutet. Annars blev formeringen riktigt okej. 

Omstöpta Amerikanska Evergreens

 "Evergreens" är ett fascinerande koncept, dvs låtar som håller år ut och år in, spelas in om och om igen i olika former.

Här är en lista på fem amerikanska "Evergreens" (mer eller mindre) och fem annorlunda versioner av dem. Känns som en lista där man kan hitta många fler och kanske bättre exempel, så jag lämnar åt lyssnaren att knåpa ihop sin egen lista och försök pracka på oss andra. Här är min.

1. Nat King Cole - Nature Boy

Nature Boy är en äkta "Evergreen" och fantastiskt smäktande låt. Nat King Coles version är den "äktaste" även om många storheter spelat in den, bland annat David Bowie.

Låten har en intressant historia. Den skrevs av eden ahbez (han stavade alltid sitt påhittade nann med små bokstäver), en riktigt underlig proto-hippie som bodde under L:et i Hollywood skylten (vilket av de två L:en förblir ett mysterium, men spelar väl kanske inte någon jätteroll) under 40-talet. Han levde ett asketiskt liv klädd i sandaler och var en tidig raw food entusiast. 1947 sökte han upp Nat King Cole och gav honom "Nature Boy". Nat King Cole började framföra den och publiken älskade låten och det blev Nat King Coles första hit.

eden ahbez spelar flöjt

2. Grace Slick & The Great Society - Nature Boy

Grace Slicks claim to fame är som sångare i Jefferson Airplane. Dock spelade hon först i bandet The Great Society. Ett hippie-rockband i samma anda som Jefferson Airplane. Flera av låtarna som gjordes kända av Jefferson Airplane kom faktiskt från Great Society (ex White Rabbit och Somebody to Love, den senare skriven av Grace).

Grace Slick

Den smäktande "Nature Boy" förvandlas till en psykadelisk rocklåt där man inser hur bra kompositionen är. Grace Slicks kalla röst passar perfekt när hon berättar om naturpojken vars gudomliga visdom består i "Love and be loved in return".

3. Frank Sinatra - I've got you under my skin

En kanske ännu större Evergreen som blivit en av Frank Sinatras paradnummer. Skriven av Cole Porter, en av de riktigt stora Amerikanska låtskrivarna som skrivit superhits som "Begin the Beguine" och "Night and Day".

4. Neneh Cherry - I've got you under my skin

Här har Neneh Cherry, den enda person inom den brittiska punkscenen som delvis är uppväxt utanför Hässleholm, främst lånat texten från refrängen men i övrigt knåpat ihop en mörk hiphop-dänga som användes för att samla pengar till förmån för AIDS-offer 1990.

Neneh Cherry 1989

5. Hank Williams - Hey, Good Lookin'

Alla har väl hört countryns största Hank Williams, tilltala en vacker kvinna och fråga vad för maträtt hon tillagar och ifall hon mot alla odds har lagat en matlåda till honom också. Och har ni inte det har ni hört den nu, och då är det bannemej på tiden. Älskar det släpiga kompet och Hanks gälla stämma i konstant joddlande läge.

Hank Williams hankade sig fram som musiker

6. Mose Allison - Hey, Good Lookin'

Jazz och bluespianisten Mose Allisons version är diametralt motsatt Hank Williams original. Struttig, lätt frenetisk och jazzig som satan. Mose Allison har en av musikvärldens coolaste sångröster och inget joddlande här.

Mose Allison

7. Glenn Miller Orchestra - I dream of Jeannie with the light brown hair

Eftersom Bing Crosbys version av denna låte inte finns på spottan får ni nöja med en instrumental version med Glenn Miller Orchestra. Detta är en egentligen en äldre låt, från mitten av 1800-talet av Stephen Foster med det ganska tunga smeknamnet "The Father of American Music". Han har bland annat skrivit klassiker som "Oh Susanna" och "Swanee River".

8. Stina Nordenstam - I dream of Jeannie with the light brown hair

Sveriges mest kultförklarade artist, nu när Jakob Hellman kommit ut som kändis, är Stina Nordenstam. Hennes elgitarr version av "I dream of Jeannie" var med på hennes udda coverskiva "People Are Strange", och var en av de mer lättillgängliga låtarna där.

Här är ett av få klipp där man kan se Stina sjunga live https://www.youtube.com/watch?v=tMO64-8-zBQ

... och hon stängde ögonen

9. Don Gibson - Sea of Heartbreak

Sea of Heartbreak från 1961 är en riktig tung tårdrypande country crossover hit som har allt. Plinkig gitarr, kvinnokörer, manskörer och en riktigt fin komposition. Kanske ingen äkta "Evergreen" men har allt som behövs.

10. Johnny Cash - Sea of Heartbreak

Johnny Cashs "American"-skivor är med rätta ansedda som moderna klassiker. Han gör covers på diverse amerikanska låtar med allt ifrån Beck, Soundgarden och ... Don Gibson i enkla avskalade versioner. Med Tom Petty på kör, visar att låten håller även för detta.

Johnny Cash ger ordet "Sliten" ett ansikte

Off the grid, i framtiden

När ni läser detta är jag inte online. Om allt går enligt plan passerar jag just nu Tjäktjapasset strax nordväst om Kebnekaise. Jag är helt off the grid, ingen el och ingen mobiltäckning på en vecka. Hur går det här till då? Jo jag har använt schemaläggningsfunktionen.

Så vad kommer ni då vilja lyssna på i framtiden, alltså nu? Det är framtiden just nu då jag skriver detta i dåtiden. Alltså nu, så att ni kan läsa det sen. Jaja ni fattar.

Jag tänker att ni vill lyssna på motsatsen. Något som är så jävla on the grid. Nu när nätterna blir längre och man ser baklyktor reflekteras i våt asfalt. När kvällarna fortfarande är ljumna men nätterna huttriga. Då vill ni höra innerstadens melankoliska puls som ska bära er genom den regninga hösten. 

Ja inte vill ni höra skogsjazz, isländska shamaner och jojkande folkmystik med renhorn och olika hudar som jag kommer att nynna för mig själv när ni läser detta nu, i framtiden.

Listan.

Greg Phillinganes startar vår resa. Keytaren är så stark här att nackhåret hade rest sig om det inte var decimeterlångt. En sorglig kärlekshistoria kanske. Vem bryr sig, här är det neon, voicebox och power!

Bros undrar när de ska bli kända, men de är de ju redan. Stökigt och lite dåligt. Men ändå bra. Men dåligt. Men vilken hook! Tonartshöjningen i slutet fick nobelpriset nittonhundraåttioAWESOME.

Eddie Murphy (ja den Eddie Murphy) har såna problem med sin tjej, och Rick James hjälper honom framföra dem. Hon vill bara festa och ligga runt hela tiden. Det var så det var då på åttiotalet. Förr i tiden, även för mig som skriver detta förr i tiden.

Yello tar oss med in i natten. Nu är det fan mörkt, men en trygg gitarr guidar oss genom staden. Anita Lane tar vid. Bara på åttiotalet kunde man vara Lost in Music. Och på nittiotalet tydligen.

Duran Duran inleder ett litet synthmedley mitt i listan. Ministry fortsätter det. Ja detta är samma ministry som sedemera blev kända för heroin och att visa hur det låter om ett kärnkraftverk skulle kunnat spela elgitarr. Vad har du att säga om det Ulf Kristersson?

Efter att ha tagit oss igenom natten, staden, mörkret, kommer vi ut i en glittrande discoverklighet med Chromeo och Solange. Kanske är vi lost on the way home? Pearl Charles gungar hem oss med sin ABBA-doftande Only for Tonight. Tänk att sånt här görs idag. I nutiden. Enormt.

Jag avslutar med att lämna er i Bendik Giskes helt otrygga händer. Vi vaggar oss hem genom den tomma natten till lite sinnesutvidgande midnattsjazz. Ganska länge också. Stanna kvar så länge ni vill.

Jag ser fram emot att läsa era kommentarer när jag är tillbaka i verkligheten i framtiden. 

Bonusmaterial

Videon till Greg Phillinganes ger en glimt av tiden vi alla egentligen vill leva i

Videon till Party All the Time är något av det fetast åttiotalet sket ur sig. Ögonblicket vid c:a 3:05 när Rick James inte längre kan hålla sig utan går ut i studion och sjunger ed är så otroligt episkt.

Pearl Charles försöker återskapa åttiotalet med sina begränsade kunskaper om detsamma. Men oj alltså, A for effort.