När ni läser detta är jag inte online. Om allt går enligt plan passerar jag just nu Tjäktjapasset strax nordväst om Kebnekaise. Jag är helt off the grid, ingen el och ingen mobiltäckning på en vecka. Hur går det här till då? Jo jag har använt schemaläggningsfunktionen.
Så vad kommer ni då vilja lyssna på i framtiden, alltså nu? Det är framtiden just nu då jag skriver detta i dåtiden. Alltså nu, så att ni kan läsa det sen. Jaja ni fattar.
Jag tänker att ni vill lyssna på motsatsen. Något som är så jävla on the grid. Nu när nätterna blir längre och man ser baklyktor reflekteras i våt asfalt. När kvällarna fortfarande är ljumna men nätterna huttriga. Då vill ni höra innerstadens melankoliska puls som ska bära er genom den regninga hösten.
Ja inte vill ni höra skogsjazz, isländska shamaner och jojkande folkmystik med renhorn och olika hudar som jag kommer att nynna för mig själv när ni läser detta nu, i framtiden.
Greg Phillinganes startar vår resa. Keytaren är så stark här att nackhåret hade rest sig om det inte var decimeterlångt. En sorglig kärlekshistoria kanske. Vem bryr sig, här är det neon, voicebox och power!
Bros undrar när de ska bli kända, men de är de ju redan. Stökigt och lite dåligt. Men ändå bra. Men dåligt. Men vilken hook! Tonartshöjningen i slutet fick nobelpriset nittonhundraåttioAWESOME.
Eddie Murphy (ja den Eddie Murphy) har såna problem med sin tjej, och Rick James hjälper honom framföra dem. Hon vill bara festa och ligga runt hela tiden. Det var så det var då på åttiotalet. Förr i tiden, även för mig som skriver detta förr i tiden.
Yello tar oss med in i natten. Nu är det fan mörkt, men en trygg gitarr guidar oss genom staden. Anita Lane tar vid. Bara på åttiotalet kunde man vara Lost in Music. Och på nittiotalet tydligen.
Duran Duran inleder ett litet synthmedley mitt i listan. Ministry fortsätter det. Ja detta är samma ministry som sedemera blev kända för heroin och att visa hur det låter om ett kärnkraftverk skulle kunnat spela elgitarr. Vad har du att säga om det Ulf Kristersson?
Efter att ha tagit oss igenom natten, staden, mörkret, kommer vi ut i en glittrande discoverklighet med Chromeo och Solange. Kanske är vi lost on the way home? Pearl Charles gungar hem oss med sin ABBA-doftande Only for Tonight. Tänk att sånt här görs idag. I nutiden. Enormt.
Jag avslutar med att lämna er i Bendik Giskes helt otrygga händer. Vi vaggar oss hem genom den tomma natten till lite sinnesutvidgande midnattsjazz. Ganska länge också. Stanna kvar så länge ni vill.
Jag ser fram emot att läsa era kommentarer när jag är tillbaka i verkligheten i framtiden.
Bonusmaterial
Videon till Greg Phillinganes ger en glimt av tiden vi alla egentligen vill leva i
Videon till Party All the Time är något av det fetast åttiotalet sket ur sig. Ögonblicket vid c:a 3:05 när Rick James inte längre kan hålla sig utan går ut i studion och sjunger ed är så otroligt episkt.
Pearl Charles försöker återskapa åttiotalet med sina begränsade kunskaper om detsamma. Men oj alltså, A for effort.
No comments:
Post a Comment