Tiden är inne nu; det är slutligen dags att ta tjuren vid hornen och bjuda er på en lista dedikerad till Gentle Giant – Ett band som varit ett av mina absoluta favoriter sedan mitten av 90-talet (Något som många gymnasievänner ansågs som udda vid en tidpunkt då artister som Offspring, E-Type och TLC dominerade radioetern).
Faktum är att även i sina glansdagar var bandet Gentle Giant (och deras anhängare) rätt udda. Under första halvan av 70-talet, då relativt experimentella och publikfrånvända band som Pink Floyd, Genesis och ELP på något vis lyckades fylla arenorna, ansågs Gentle Giant vara lite för okommersiella och svårtillgängliga. Ett tydligt tecken på detta lär vara att de var ett av få rockband som Frank Zappa faktiskt gillade. Vi snackar alltså progrock i sin mest fulländade form. Ett band med få, men trogna fans.
Men varför denna fascination av detta rätt obskyra, relativt kortlivade och stundtals svårtillgängliga band, som dessutom aldrig hade en endaste hit? – Tja…Svår fråga. För mig handlar det rätt mycket om komplexiteten, kreativiteten och detaljrikedomen i musiken, att det alltid finns något nytt att upptäcka och häpnas över. Jag fattar om detta inte är allas "cup of tea". Men förhoppningsvis finner ni någon glädje i listan eller åtminstone något parti i någon av låtarna. :-)
Detta blir ett axplock från mina favoritskivor, det blir ekvilibristiskt, nördigt(!), pretentiöst(?), komplicerat, kanske lite utmanade, och i min mening, alldeles, alldeles underbart…
Band of Brothers: Efter Beach Boys, BeeGees, Jonas Brothers, Kings of Leon, Toto och Knatte Fnatte & Tjatte, världens 7:e kändaste band med exakt 3 bröder.
Prologue – Three Friends [1973]
Vi börjar med det till namnet passande första spåret Prologue, från bandets tredje skiva. Som tillhörande genren är detta såklart ett konceptalbum. Skivan handlar om tre barndomsvänner och deras livsöden. Påpassligt nog är bandet är också grundat av tre bröder, Phil, Derek och Ray Shulman. Gentle Giant är känt för att vara ett band där alla tar ton. På detta spåret är det Storebror Phil som sjunger lead, men spelar även saxofonerna. Redan från start kastar sig bandet in en intrikat polyrytmik. Låten har ett för Gentle Giant ganska typiskt mellanparti som utmärker sig för att vara rätt annorlunda från resten av låten. Snygga och intressanta sångharmonier. Vad det gäller brödernas livsöden skulle en senare producera Sugarcubes samt ge ut trance-skivor, en bli A&R och signa artister som Pantera och Dream Theater, samt den tredje öppna en liten souvenirbutik.
Hemma hos jätten får man förmoda? Man kan anklaga bandet för mycket, men "phoning it in" vad det gäller musiken gjorde dom fan aldrig.
Giant – Gentle Giant [1971]
Första spåret från debutalbumet tillika den första skivan jag ägde med Gentle Giant. Och vilken mäktig introduktion! “Hear the Giant!” Första skivan är kanske inte den mest komplexa (Med deras mått mätt d.v.s.) men det den saknar i komplexitet kompenserar den med dramatik och dynamik. Soundmässigt påminner den en del om King Crimsons debutskiva. Stundtals lugn, stundatals bombastisk med en ordentlig dos mellotron. Men skivan har också lite jazziga kvaliteter vilket hörs inte minst på detta spåret. Mellanbrorsan Derek sjunger lead. Skivan är producerad av Tony Visconti som även gjorde flera av Bowies och T.Rex skivor.
Kanske lite homoerotiskt men visst är det något med 4 killar som spelar fyrstämmigt flöjtsolo?
The House, the Street the Room – Acquiring the Taste [1971]
Faktiskt första låten jag hörde med Gentle Giant och den som fick mig hookad. Låten utgår från ett blytungt och rätt intrikat riff som växlar mellan moll och dur. Samtidigt växlar låtens framtoning från något som liknar hårdrock till mer folk-musik på ett oväntat organiskt sätt. I låtens mittparti finns ett brilljant exempel på ‘Klangfarbenmelodie’. En musikteknik som går ut på att man låter en melodi delas upp mellan flera instrument/stämmor. En sorts ”musikalisk stafett” om man vill. Detta parti sedan av ett episkt och bluesigt gitarrsolo! Inget konstigt med det. Många av Gentle Giants skivor och de flesta av låtarna på listan är om-mixade av Steven Wilson (från Porcupine Tree) som jag tycker har gjort ett strålande jobb utan att förstöra originalkänslan.
Pugwash. För killar med som jag: med glasögon, taskig hårväxt och rockdrömmar är den här mannen en stor förebild.
Knots – Octopus [1972]
Enligt många det definitiva Gentle Giant Albumet och det sista med storebror Phil Shulman som i denna kompositionen delar sångbördan med sin bror Derek samt keybordisten Kerry. Med Octopus kom även den ytterst kompetenta trummisen John ‘Pugwash’ Weather med i bandet, som även spelar vibrafon, xylophon och sjunger. Det minst sagt komplexa sångarrangemanget är inspirerad av så kallad Madrigal-sång, en slags flerstämmig medeltida herdesång. Texten är baserad av ett verk av psykologen och författaren R. D. Laing. Jag kanske övertolkar det, men jag tycker låten musikaliskt påminner om en gordisk knut som bandet försöker lösa (men som blir svårare ju mer dom försöker). Genialt eller bara pretentiöst? Kanske det, men inte utan glimten i ögat. Bandet hade faktiskt mycket självironi och till och med en neonskylt med just ordet “Pretentious” som backdrop på en av sina USA-turnéer. Det är även namnet på en av deras samlingsskivor.
Din guide till Les Paul-spelande bluesgitarrister på G: Gary Moore, Gary Green, Peter Green.
Nothing at All - Gentle Giant [1971]
Nothing at All börjar väldigt delikat men bygger up mot ett rätt rockigt crecendo. Gitarristen Gary Green kan ibland kännas lite udda i bandet med sina blues-rockiga solon, men jag diggar kontrasten som uppstår mot de mer barocka och klassiska influeserna. Låten har sedan ett av rockhistoriens underligaste trumsolon som körs genom en phaser-liknande effekt. Inte för solot själv är extremt knäppt, utan för att keybordisten Kerry Minear spelar en bit ur pianostycket Liebestraum No. 3" av Franz Liszt i bakgrunden samtidigt som solot fortgår. Mot slutet av solot övergår pianot till något som är mer avant-gardisktiskt innan det landar i den mer finstämda melodin som inledde låten. Man kan anklaga Gentle Giant för mycket, men tråkiga är dom aldrig! (Ogillar man själva solot kan låten även avnjutas i en förkortad 7” version)
Ray Shulman: Gentle Giant kanske inte var det snyggaste bandet, men Prins Valiant frippan lirade åtminstone med de medeltida influenserna.
Cogs in Cogs - The Power & The Glory [1974]
The Power & The Glory är bitvis en av deras mest musikaliskt komplexa och svårttillgängliga skivor - Sådant älskar såklart hardcore-fansen, men det ökade på deras rykte om att vara introverta och konstiga. Knappast bra för skivföräljningen! Cogs in Cogs är en av bandets mest intrikata och kaotiska låtar. I introt hinner bandet avverka 6/8, 9/8 4/16, 9/16 och 7/8. Under mellanpartiet sjunger huvudstämman i 6/8 medans andrastämman går i 15/8 vilket gör att sångfraserna bara synkar upp var 60:e 8-dels not. En musikalisk analogi för hur olika kugghjul rör sig i olika hastighet. Men också en metafor för det politiska maskineriet och maktspelet vilket är själva temat för skivan. Onödigt komplicerat eller smart? Avgör själva.
Skivomslaget var omnämt i Pitchforks "The Worst Record Covers of All Time" lista. När man vecklar ut omslaget avslöjas det att det är en persika och inget annat.
Acquiring The Taste - Acquiring The Taste - [1971]
En kort liten moog “palate cleanser” innan vi går på nästa melodi. Gentle Giant är kanske, som titeln på denna skiva antyder, något av en "förvärvad smak". I konvolutet finns skrivet följande statement: “From the outset we have abandoned all preconceived thoughts of blatant commercialism. Instead we hope to give you something far more substantial and fulfilling. All you need to do is sit back, and acquire the taste.”
Tjusig animation av John "Pugwash" Weathers, en härligt uttrycksfull trummis.
Pantagruel’s Nativity – Acquiring the Taste [1971]
En dramatisk låt sjungen av Jesus-look-aliken och keyboardisten Kerry Minnear. Flera låtar i Gentle Giants diskografi handlar kanske inte helt oväntat just om jättar. Pantagruel är en jätte i Francois Rabelais bok ’Gargantua och Pantgruel’. En något udda grej med Gentle Giant är att dom till skillnad från många av sina progkollegor inte har överdrivet långa låtar eller speciellt långa album. En annan sak som skiljer dom är att bandet är mycket mer fokuserade på ensemble-spel än individuella prestationer. Jämför t.ex. med ELP, Yes eller Rush. Jo, det är tekniskt väldigt avancerat och solon förekommer, men ingen är någon speciell “show-off” eller tydlig frontfigur. Samspelet mellan bandmedlemmarna och deras instrument är det som är unikt för Gentle Giant.
–Spela Warpigs! Bandet spelade förband till Black Sabbath under en USA-turné där de blev utbuade av en publik som inte alls uppskattade stråkpartier och marimbasolon. Konstigt va?!
On Reflection – Free Hand [1975]
On reflection börjar som en fyrstämmig Fuga, en sorts kanon som kanske mest associeras med Bach. Samma melodi återproduceras sedan i låtens slutstycke fast instrumentalt. I låten hörs utöver trummor, bas och gitarr även flöjt, cello, fiol, orgel och marimba. Ett inte helt okomplicerat arrangemang- som sannolikt med modern studioteknik och oändliga overdubs hade varit klurigt att få rätt på …Jo jo, men dom hade väl en massa studiomusiker, tänker ni? – Icke; Samtliga instrument på denna och bandets övriga inspelningar (med få undantag) spelas av bandmedlemmarna själva. Grejen med Gentle Giant är att dom jäklarna dessutom framförde dom här låtarna live - utan extra musiker! En Gentle Giant koncert är lite som att bevittna 5 snubbar som leker “Hela Havet Stormar” men med intrument istället för stolar. Minst sagt imponerande.
Är detta det Jamaikanska reggaebandet the Wailers? Nej detta är ju den Skottsk-walesiska proggrock-orkestern Gentle Giant!
Give it Back – Interview [1976]
Som ni säkert vet var 1976 året Punken breakade i England. En sorts musikalisk motreaktion mot proggrockens rätt tillkonstlade navelskådande. Detta blev verkligen slutet på progrockens glansdagar och innebar en identitetskris för många band. Interview anses av många av fansen som Gentle Giants sista ’bra’ skiva. 11 studioalbum hann dom totalt med mellan 1970-1980 och dom har aldrig återförenats. 1976 var ju som bekant även ett stort år för Reggaen i England, och varje rockband med aktning skulle inkludera minst ett spår med baktakts-feeling. Så även Gentle Giant…Men då såklart i en bizarr 4-3-5 (?!) takt. En klart knasig men förvånansvärd lättsmält låt (i Gentle Giant termer) utsmyckad med västindisk-inspirerande marimbas och extra mycket percussion. Jah Man.
Den Europeiska versionen av Octopus designad av Roger Dean som även gjorde Yes klassiska skivomslag. Octopus är en ordlek på Octo-Opus, dvs. en skiva med åtta kompositioner.
Think of me with Kindness - Octopus [1972]
Vi avslutar med en lite mer finstämd bit. Även om bandet är känt för sina komplexa kompositioner finns det många låtar som är väldigt sköra och vackra. Oftast är det Kerry som sjunger dom lugnare spåren medan Phil och Derek sjunger lead på de mer rockigare. Den här låten har en delikat fin melodi med en refräng som både är sorgligt melankoliskt och pampigt upplyftande. Om det inte vore för de tyngre partierna och taktbyten skulle den nästan kunnat spelats på ett bröllop. Den vackra Melophonen på låten (En sorts trumpet) spelas av storebror Phil som ofta står för blåsinstrumenten.
Proclamation är för Gentle Giant en rätt funky låt som svänger på bra tack vare hur klaviaturen, basen och gitarren spelar mot varrandra. Missa inte heller dom sjukt balla och lätt disonanta sångharmonierna i mittenpartiet. Power & Glory är ett konceptalbum om maktkorruption inspirerad av den då aktuella Watergateskandalen.
Gentle Giant Live At Long Beach Arena 1975
Svårt att välja en enskild låt här eftersom det är en hel koncert, fast med bara 3 låtar.
Jag rekommenderar dock att spola runt lite i klippet för att få se den mäktiga musikaliska stafetten som Gentle Giant var så kända för. Sen är dom ju så underbart ful-snygga.
No comments:
Post a Comment