En (till) spellista med musik

Jag har svårt att komma på solida teman just nu så kör Wasberger-style men en lista av sådant jag lyssnar på just nu:

Listan

1. Brighde Chaimbeul - Pililiù

Nutida säckpipemusik är inte något man springer på ofta - särskilt inte bra sådan åtminstone. Men det gjorde jag och fastnade för denna drönande skiva. Hon spelar här ihop med Colin Stetson och 1:17 framåt (samt särskilt kring 3:00) brukar jag få lite gåshud. Detta väcker något i mig.

2. Kamasi Washington - Desire

En variation av samma tema som Kamasi har i Truth - Fantastisk låt för övrigt. Men denna är också en låt jag ofta spelar - mycket på grund av det smäktande Rhodes-solot som kommer in 2:24, som smeker trumhinnorna likt plysch från 70-talet. Jag brukar spela denna lite för högt i bilen när jag åker själv.

3. Max Richter - On The Nature Of Daylight

En till av mina husgudar. Just detta stycke har en plats i mitt hjärta, för i all enkelhet så är det briljant i hur det byggs upp gradvis. Det finns en video som jag brukar kolla på för extra feeling: https://www.youtube.com/watch?v=b_YHE4Sx-08

4. Chris Zabriskie - John Stockton Slow Drag

Jag har lyssnat år ut och år in på Per Johansson och Eric Schüldt, nu senast på deras episka Myter och Mysterier podd. Detta är introlåten där, och väldigt personligt såklart, men den försätter mig i ett tillstånd som jag har svårt att beskriva med andra ord än vördnad inför det mystiska.  

5. Buddy Guy - Give Me My Coat And Shoes

Jag plockade upp mitt Hohner Special 20 (tonart A) igen nyligen efter att barnen rotat fram det i en låda. Jag lärde mig lite bluesmunspel en gång i tiden när jag pluggade statistik (det var så himla tråkigt). Och nu har jag börjat igen och börjat få kläm på bending. Brukar ha med det i bilen när jag åker och hämtar Wilma på ridningen i Klagshamn, och älskar rödljus eftersom det gör att jag kan spela med båda händerna.

6. Big Walter Horton - Trouble In Mind

En till munspelsblues jag har kört om igen ett tag på sistone. Här hör man ganska tydligt användning av den s.k. tongue blocking tekniken - som jag själv inte riktigt fått kläm på.

7. Allen Stone - Taste Of You

Weird AL(en Stone)

Ett samarbete mellan Allen Stone och Jamie Lidell. Gör mig otroligt glad och pepp! Faktiskt också en av de låtar jag brukar sätta på under varma dagar. Men jag kan fortfarande inte med att spela den när jag är ute fritt på vift i det offentliga rummet, för min kropp har en tendens att börja självsvänga med låten. Jag brukar även börja skråla..

8. Jantra - Homoom

Jantra kommer från Fashaga, vilket kan låta som en håla i Småland men i själva verket är en region på gränsen mellan Sudan och Etiopien som det tydligen bråkas om en del (sandlåde-style som det brukar vara länder emellan: A: Mitt land! B: Nej mitt!). Jag sprang på skivan skivan som denna låt kommer från av en slump nyligen, och bara titeln är ju fantastisk: "Synthesized Sudan - Astro-Nubian Electronic Jaglara Dance Sounds from the Fashaga Underground". Lyssna på hela skivan! Valde denna låt men det finns många bra, många med knasig rytm som jag inte får ihop i min hjärna.

9. Wojciech Rusin - Origins Of Pleasure

En sann nutida mystiker

Wojciech Rusin säger sig vara influerad av hermeticism, obskyr östeuropeisk mytologi och renässansmusik. Han gör också sina egna 3D-printade blåsinstrument. Den typen av nörderi klickar med mig. Den här låten (eller man kanske snarare ska kalla det för ljudansamling) triggar mina ASMR-nervtrådar på ett sätt som få andra låtar gör.

10. Brighde Chaimbeul - Tha Fonn Gun Bhi Trom

Brighde och Colin Stetson igen med sitt säckpipe- och saxofondrönande.

11. King Creosote - Bats In The Attic

Why not crank it up to eleven? Jag vet, ett regelbrott - och detta får bli avslutet, men det är en låt som jag återkommer till genom åren om och om igen. Hela skivan är fantastisk, mycket beroende på Jon Hopkins absoluta studionörderi. Han har en förmåga att få musik att skimra på ett sätt som få andra har.

Ljudet av sjunkande temperatur

Nu är den här! Min mest poetiska listtitel någonsin. "Ljudet av sjunkande temperatur". Man blir tårögd ju! Jag tänkte först köra gugge-style och bara översätta bandets namn till svenska rakt av, al a "Utböling" och "Kanonkulan" och bara ha titeln "Ljudet", men insåg snabbt att jag skulle kunna hamna i patenttvist. Sjunkande temperatur är så klart en referens till första låten i listan. En låt som jag nog i hård konkurrens får anse vara min favorit. Nog om titeln.

LISTAN

Visst är det är lite gött när man hittar ett riktigt bra band som samtidigt är lite okänt. Att lyssna på dem känns lite som att man är först i världen med att upptäcka en världsdel. Man riktigt myser och väntar på att få komma tillbaka till civilisationen (aka musikveckor) och dela med sig av sina upplevelser. "Kom ihåg vem som upptäckte det först" säger man kanske om man vill vara lite mallig, och det vill man ju.

Lite så är det med post-punk/new age bandet The Sound (eller jag hoppas iaf. Lär ju vara skåpmat för Ponuts som stolt kommer deklarera att han minsann gillar deras tidigare skivor bättre och att han är bästa polare med bandets trummis). Ni med ett minne längre än en guldfisks kan iofs komma ihåg att jag hade med en låt med just The Sound i min "80-talet resurrected" lista som passande nog hette "Total recall". Jag gjorde en fuling och hade med låten igen eftersom det är en bra låt och jag inte tyckte att listan blev komplett utan den. Dessutom så kommer den ju funka hur bra som helst som referenslåt. Har man kört låten på repeat sen senast och vill skippa den så är det såklart okej.

Det är svårt att säga med säkerhet varför The Sound inte slog igenom mer än de gjorde. Det kan ha varit för att de fajtades om en ganska liten publik totalt sätt. Den här sortens lite mörkare post-punk ala Joy Division som de körde hårt på i början kanske inte är den typen som säljer slut arenor, utan mer den typen som hyllas i pressen och som får en liten men hängiven fanbase. Ett klassisk kultband med andra ord. Andra tänkbara förklaringar är att musiken inte är så radiovänlig eller lämpad att spela på fest. Jag tycker dock att de borde fått lite uppmärksamhet efter att bandets sångare och låtskrivare Adrian Borland tog sitt eget liv, till följderna av en lång period av psykisk ohälsa och schizofreni (jepp, jag googlade stavningen på det ordet). Lite självmord har satt fart på mångas karriärer ju, tänk Jeff Buckley, Ian Curtis, Nick Drake. Men inte ens det hjälpte verkar det som. Han var nog tvåa på den bollen, om man tänker på att Joy Division var ett av bandets huvudkonkurrenter. 1986 hade kanske varit en bättre tajming än 99. Dock lär väl inte Borland tänkt så mycket på just det när han hoppade framför tåget. RIP. 😿

En intressant grej med The Sound är att jag nästan aldrig har varit med om att vara så oense med allmänheten om vilka låtar som är bäst. Man brukar nästan alltid hitta de bästa låtarna från ett band bland de mest lyssnade och sedan vissa personliga favoriter bland de mindre lyssnade. Med The Sound så har jag istället hittat mina favoriter långt ner på ganska lågt "rankade" skivor. Svårt att säga varför men det ska bli intressant och se om ni håller med mig, eller om ni också har fel.

För att göra det extra snurrigt så börjar jag med den senaste skivan och jobbar mig bakåt i tiden. Jag gillar de senare skivorna ganska mkt bättre än de tidiga och vill sätta nivån direkt. De tidigare skivorna är ganska mkt mörkade i sin framtoning också, så det blir lite av den där "mörkrets hjärta upplevelseeffekten" som jag arbetade fram på förra 80-tals-listan och som ingen gav mig beröm för över huvud taget.

Kort om låtmaterialet:

1. Temperature Drop - Satans vacker refräng och fin uppbyggnad i låten. 89'000 tusen spelningar på spottan. För att citera herr Larsson. "Det borde vara 89 millioner."

2. Love is not a Ghost - The Smiths möter Bruce Springsteen och man gillar ju vartenda sekund av detta. Iaf jag.

3. Total recall - låten som jag hade med "80-talet resurrected".

4. Counting the days. - Supermysig The Cure dänga typ. Main-riffet gör låten lite grann, men tycker melodin inte är så pjåkig heller.

5. Golden Soldiers - Vilket driv. Ganska hookig refräng också. Jag har nynnat på denna i flera veckor känns det som. 

6. Longest days - Denna låten växer fram. Den känns ganska angenäm till en början men kommer man in i lunket på något vänster. Fler borde göra sånna här ambienta trumpetstötar som kommer in i riffet kring 1:40, vet inte om jag hört liknande innan men jag tycker det funkar ganska bra.

7. Winning - Gruppens klart mest populära låt. Inte direkt en hit, men så nära man kan komma en sådan med detta bandet. Det är ju en ganska fet låt ändå. Arrangemanget står väl för huvudnumret i låten, sen är det ju en ganska inlevelserik sånginsats också. 

8. Skeletons - Fett bas-riff som bär hela låten tycker jag. Basisten gör ett bra jobb rakt igenom tycker jag på samtliga låtar. Kul att vara basist i detta bandet. Också en av deras kändare låtar.

9. Hour of need. - Inte min personliga favorit på listan, men har sina poänger. ganska coolt riff om inget annat. Det är svårt att hitta goa låtar på de gamla skivorna. Om man gillar mycket smärta och mörka poetiska texter så tror jag man kan hitta mycket bra grejer här, men det är inte riktigt för mig. Bra ändå liksom.

10. Hayday - Vad hände här? Nu kom The Hives in och gjorde ett samarbete med Bob Hund typ. Ösigt värre. Gillart. Det är också musikvecko-historia. Ingen gång tidigare har de två sista låtarna i listan varit exakt lika långa. Eller jag vet inte egentligen, men ingen kommer orka ta reda på om det stämmer så jag kan lika gärna claima den, eller hur?

Hoppas att det smakar!

fan glömde, man ska ju ha lite bilder också!!

här kommer dem:

Sångaren och frontfiguren Adrian Borland till höger.
Förvånansvärt lik norska sångaren Kurt Nilsen.

Nästan samma bild. De se mycket glada ut.

Nästan samma bild igen.
Det verkar bara finnas 3 bilder av detta bandet
och alla är svartvita och nästan lika dana.

Problemet va kanske att de inte var så karismatiska? Det är mycket karaktär i musiken dock.

Sophisti-pop

Jag gillar inte ordet “Genre” - hur fan uttalas det? Hur kan det vara så likt ordet “Genrep”? Hur fan skriver man det i plural? Varför är det ännu svårare att säga på engelska?

Däremot gillar jag klassificera låtar i genrer. Ibland hör man musik som man inte riktigt fattar vilken genre det tillhör, och då blir jag genast sugen på att reda ut detta. Veckans lista uppstod i ett sånt klassificeringsarbete.

Sophisti-pop.

Sophisti-pop är en så där väldigt löst definierad, bred, paraplygenre ungefär som New Wave. Lite grand som en uppsamlingsterm på musik som inte nödvändigtvis låter speciellt enhetlig men ändå har gemensamma kvaliteter.

Min egna lösa definition

• 80-talspop, oftast från England

• Framförd av skolade musiker, speciellt med riktigt begåvade sångare/sångerskor

• Smooth och bra produktion

• Gärna innehållande lite jazzelement eller lite “världsmusik” - för att understryka att man är duktig musiker

Jag tänker mig att Sophisti-pop uppstod lite grand som en motrörelse mot Postpunken, New Wave, New Romantics och Synthpopen som uppstod i England i början av 80-talet. Då hade punken slagit igenom och visat att man inte behövde vara skolad eller ens begåvad musiker för att kunna göra pop, vilket de ovan nämnda genrerna verkligen tog till sig.

Alltså behövdes en motrörelse som gjorde tvärt om. Sophisti-popen tog stor inspiration från Yacht-popen (Steely Dan, Toto, etc) med sitt fokus på studioinspelningar och produktion.

Listan har ni här <---

De största namnen inom Sophisti-popen är nog Sade, Roxy Music (senare skivor), Simply Red, Prefab Sprout och Level 42. Några av namnen dyker upp i denna listan tillsammans med några andra favoriter.

1. Sade - Smooth Operator, 1984

Ok, vi måste börja med “the basics” för att alla skall fatta vad det handlar om. Sades Smooth Operator är nog den ulitmata Sophisti-pop-låten - kanske bara i konkurrens med Roxy Musics “Avalon”. Ohyggligt välsjungen, ohyggligt välspelad - inte en ton där den inte skall vara. Jag tycker dessutom att det är en fantastisk evergreen som man alltid blir glad av att höra.

2. Scritti Politti - The “Sweetest Girl”, 1981

Lite djupare vatten här, och redan har vi problem med genrena. Scritti Politti bildades i Leeds, och är väl lika mycket postpunk som Sophisti-pop, men just denna smootha bit, deras första hit, kvalar in på listan! Den känns också lite sofistikerad och ovanlig i sitt upplägg.

3. The Style Council - Have you Ever Had it Blue, 1986

The Style Council var Paul Wellers soul/RnB-band han bildade när han tröttnade på sin Mods-inspirerade punkrock i The Jam och ville visa att han var en riktig musiker. Nu skulle det sjungas i stämmor, göras ballader och så vidare. Tycker det mesta är en sämre variant av riktig soul, men just denna låt tycker jag om. Den förekommer på Absolute Beginners-soundtracket som står osåld i varje skivback med namnet “Filmmusik” i hela världen. Gillar den loungiga cha-chan och det härliga saxofonsolot mitt i låten. Classic Sophisti-pop.

4. The Blow Monkeys - Digging Your Own Scene (1986)

Nu snackar vi suave-skvalig radio-pop enligt konstens alla regler. Falsettsång och saxofonsolon borgar för bra Sofphist-ipop. Gruppens andra stora hit var “It doesn’t have to be this way” och låter ungefär likadant som denna, deras första hit.

5. Fiction Factory - Feels Like Heaven (1984)

Detta kanske är mer synthpop än ren Sophisti-pop, men jag tycker den kvalar in pga den fina produktionen och arrangemanget. Bandet är från Perth… i Scotland, och  brukar klassas som ett one-hit-wonder eftersom de aldrig gjorde något större avtryck i musikvärlden förutom just denna låten.

6. Love & Money - Jocelyn Square (1989)

Mer Skottland! Här är det mer Jazzinfluenser som gäller. Fin sax, funkig gitarr - kompetent utfört. Personligen tycker jag denna typ av jazzrock normalt blir rätt trist, men här lyckas skottarna hålla det intressant.

7. Talk Talk - Give it up (1986)

Här är ytterligare ett band som ligger på marginalen - kanske mer New Wave, Art-Rock, Post Rock eller Synth än Sophisti-pop. Ja ni hör själva hur snurrigt det är. Kan Enya vara rave för dig, kan Talk Talk vara Sophisti-pop för mig! Annars är Talk Talk kända för sin hit “It’s my life” som No Doubt gjorde stor 90-talshit av.

8. Joe Jackson - You can’t get what you want (Till you know what you want) (1984)

Här är det mer tydligt. Burton-sonen, Joe Jackson har en ganska gedigen karriär som inkluderar jazz, latin, funk, klassiskt och pop. Hans You can’t get what you want (Till you know what you want) är jazzfunkig pop. Återigen, gediget utan att vara tråkigt - en svår balansgång.

9. Roxy Music - Eight Miles High (1980)

Många hävdar att Roxy Music uppfann genren när Bryan Ferry och grabbarna tog steget från Art Pop och släppte den totalsoftade skivan Avalon 1982. Själv tycker jag man redan anar Sophisti-popen på den bespottade men i mitt tycke underskattade skivan “Flesh and Blood”. Detta är en Sophisti-pop-version av the Byrds klassiska psykadeliska country rock dänga Eight Miles High.

10. Tears For Fears - Year of the Knife (1989)

Avslutar listan med denna över 7 minuter långa epos av Tears For Fears - annars mest kända för sin fantastiska smetiga “Sowing the seeds of love”. Tycker Tears For Fears passar in här eftersom albumet “The Seeds of Love” tog typ 4 år att göra och kostade 1 miljon pund - dvs hög produktionskvalitet på den skivan. Tycker Year of the Knife är en sofistikerad värdig avslutning på Sophisti-pop-listan.

Den italienska slasktratten

I våras var vi ju några ur den här kollektivet som av outgrundliga anledningar lyssnade in oss på den italienska musikskatten. Det var väl kanske ingen av oss om gick över till en helt italiensk musikdiet, men ett antal intressanta saker fick man ju i alla fall höra. 

Men framförallt hade jag efter det äventyret högar av bra låtar liggande som av en eller annan anledning inte platsat. De flesta för att låten var bra, men att hela skivan inte kvalade in. (vi var tvungna att välja hela album)

Jag samlade några spår som jag tyckte var värda att dela med mig av. Det är rätt blandat, men jag tycker nog att de umgås rätt fint i listan. Kanske kan man ana någon sorts nationell italiensk disko-i-moll-tråd genom hela. Ni får avgöra. Håll till godo.

Listan

Sängkammarblicken

Faust'o - Suicidio

Singer/songwriter som debuterade 1978 med den här skivan. Det är något härligt naivt självförtroende i hur han glattar omkring med rösten i den här låten, särskilt i refrängen. Jag tycker att den är otroligt charmig.

Tydligt svår look

Franco Battiato - L'Era Del Cinghiale Bianco

En av italiens största artister genom tiderna. Han började sin karriär tidigt sjuttiotal med experimentell elektronika. Det är rätt intressanta grejer om man gillar sånt. I slutet av sjuttiotalet svängde han och började göra mer lättillgänglig musik, och 1984 representerade han till och med Italien i Eurovision. Väldigt märklig karriärväg, och om jag fattat det rätt är han fortfarande en rätt creddig experimentell artist, trots att han redan runt 1980 blev väldigt mainstream.

Den här låten är från 1979, när han precis inlett skiftet från obegripliga oljud till populärmusik. Jag tycker att den har något med sina stressiga stråkar.

Han skulle senare släppa skivan La voce del padrone som sålde i 1 050 000 kopior i Italien, alltså lite mer än Whitney Houstons Bodyguard och aningen mindre än Pink Floyds Dark side of the moon.

Till originalfokuset föll Franco på att hans tidiga skivor var om än bra och intressanta, lite för experimentella (typ fyrtio minuter med random pianoklinkande) och senare blev han lite för sliskig.

Baobab! - Pornolesbo

Det finns inget att läsa om Baobab. Verkligen ingenting, men det verkar vara en nutida artist. Det går ju inte heller att söka efter henne, tex "baobab artist" ger en massa målningar av apbrödträd. Men letar man lite hittar man till det här instagramkontot. Det här är fan smalt, kom ihåg vem som upptäckte henne först.

Att jag inte valde henne till originalfokuset föll på att hon inte släppt nån skiva. 

Så otroligt härliga killar!

Nu Genea, Célia Kameni - Marechià

En hipsterduo från Neapel som just här har slagit sig ihop med en fransk sångerska. De verkar göra lite glättig strand-disko med mycket tropiska världsmusikinfluenser och alla värderingar man kan lägga i det. Men jag tycker de har ett rätt gött sound. Festligt och kul, möjligen bäst som enstaka låtar här och där. En hel skiva orsakar nån sorts lounge-överdos.

Helt annorlunda idag. Tex frisyren, som numera är lockig.

Ornella Vanoni - Ti voglio

Sångerska med speciell röst. Hon har varit aktiv från 1956 och sjunger tydligen fortfarande, även om bildmaterialet antyder att hon inte är 100% samma människa längre. Rent kroppssammansättningsmässigt alltså. Också hon är en av Italiens bäst säljande artister, med 55 miljoner sålda album.

Denna är från 1977 med lite mysiga diskotoner.

Scarfsen kräver gott självförtroende

Lucio Battisti - Acqua azzurra, acqua chiara 

Tja, det är samma sak här. En av Italiens bäst säljande singer/songwriters. Han har släppt tjugotalet skivor.

Den här skivan från 1970 är hans andra skiva, men kanske tekniskt sett en samlingsskiva då innehållet till största delen redan getts ut som singlar på olika håll. Den var en stor framgång.

Den har något sällskapsresan över sig som jag gillar. Härligt sjuttiotalig.

Att se lite osäker och orakad ut i lila-cerise-neon känns så himla 2018

Fulminacci - Brutte compagnie

Nu byter vi spår. En ynglig som debuterade 2019. Bra låt som jag har svårt att placera i nåt fack. Men även om den skiljer sig från de föregående tycker jag att de alla har någon air av ofarligt poolparty över sig. Denna har dock lite modernare feeling och en gnutta melakoli.

Jag är inte ens säker på att detta är rätt ban, men dessa har i alla fall en sabel så helt fel kan det ju inte bli.

Post Nebbia - Televendite di quadri

Ytterligare en artist som jag inte hittar nån info om. Här passar jag istället på att skryta om vad jag, efter många somrar i Italien, utan större problem kan beställa på italienska

• Espresso
• Bröd bakat med salt
• Bröd bakat utan salt (pane normale... 🙄)
• Den traditionella efterrätten "zuppa inglese"
• Glass i många olika smaker, tex smaken "zuppa inglese"

Motta - Roma Stasera

Motta är en lite mer "vanlig" nutida singer/songwriter, men enligt spottan har han många lyssnare. Den här låten tycker jag har ett fantastiskt driv, och han använder både rösten och språket fint.

Sextiotalig folkmusik-shaman-hårdrocks-vibe. Varför inte.

Squadra Omega - Sospesi nell'oblio

Det finns en ganska stor genre som heter Italian Occult Psychadelica. Det är någon sorts mix av dödsmetall, jazz, prog, elektronika och ambient. Här är ett band som jag ramlade över. Med sina 197 lyssnare i månaden hör de inte direkt till Italiens kulturkanon. 

Jag ville inte dra fram en hel skiva med dem för det blir lite monotont i längden. Och längden, ja den är ju ganska lång. Detta är rätt malande, men de har några jazzigare spår också. Jag tycker helt klart den här genren har något, och en vän till mig säger att han har en italiensk kollega som ständigt plågar honom med tips. Kanske blir det en sådan lista nån dag.