musikveckor: Ljudet av sjunkande temperatur

Nu är den här! Min mest poetiska listtitel någonsin. "Ljudet av sjunkande temperatur". Man blir tårögd ju! Jag tänkte först köra gugge-style och bara översätta bandets namn till svenska rakt av, al a "Utböling" och "Kanonkulan" och bara ha titeln "Ljudet", men insåg snabbt att jag skulle kunna hamna i patenttvist. Sjunkande temperatur är så klart en referens till första låten i listan. En låt som jag nog i hård konkurrens får anse vara min favorit. Nog om titeln.

LISTAN

Visst är det är lite gött när man hittar ett riktigt bra band som samtidigt är lite okänt. Att lyssna på dem känns lite som att man är först i världen med att upptäcka en världsdel. Man riktigt myser och väntar på att få komma tillbaka till civilisationen (aka musikveckor) och dela med sig av sina upplevelser. "Kom ihåg vem som upptäckte det först" säger man kanske om man vill vara lite mallig, och det vill man ju.

Lite så är det med post-punk/new age bandet The Sound (eller jag hoppas iaf. Lär ju vara skåpmat för Ponuts som stolt kommer deklarera att han minsann gillar deras tidigare skivor bättre och att han är bästa polare med bandets trummis). Ni med ett minne längre än en guldfisks kan iofs komma ihåg att jag hade med en låt med just The Sound i min "80-talet resurrected" lista som passande nog hette "Total recall". Jag gjorde en fuling och hade med låten igen eftersom det är en bra låt och jag inte tyckte att listan blev komplett utan den. Dessutom så kommer den ju funka hur bra som helst som referenslåt. Har man kört låten på repeat sen senast och vill skippa den så är det såklart okej.

Det är svårt att säga med säkerhet varför The Sound inte slog igenom mer än de gjorde. Det kan ha varit för att de fajtades om en ganska liten publik totalt sätt. Den här sortens lite mörkare post-punk ala Joy Division som de körde hårt på i början kanske inte är den typen som säljer slut arenor, utan mer den typen som hyllas i pressen och som får en liten men hängiven fanbase. Ett klassisk kultband med andra ord. Andra tänkbara förklaringar är att musiken inte är så radiovänlig eller lämpad att spela på fest. Jag tycker dock att de borde fått lite uppmärksamhet efter att bandets sångare och låtskrivare Adrian Borland tog sitt eget liv, till följderna av en lång period av psykisk ohälsa och schizofreni (jepp, jag googlade stavningen på det ordet). Lite självmord har satt fart på mångas karriärer ju, tänk Jeff Buckley, Ian Curtis, Nick Drake. Men inte ens det hjälpte verkar det som. Han var nog tvåa på den bollen, om man tänker på att Joy Division var ett av bandets huvudkonkurrenter. 1986 hade kanske varit en bättre tajming än 99. Dock lär väl inte Borland tänkt så mycket på just det när han hoppade framför tåget. RIP. 😿

En intressant grej med The Sound är att jag nästan aldrig har varit med om att vara så oense med allmänheten om vilka låtar som är bäst. Man brukar nästan alltid hitta de bästa låtarna från ett band bland de mest lyssnade och sedan vissa personliga favoriter bland de mindre lyssnade. Med The Sound så har jag istället hittat mina favoriter långt ner på ganska lågt "rankade" skivor. Svårt att säga varför men det ska bli intressant och se om ni håller med mig, eller om ni också har fel.

För att göra det extra snurrigt så börjar jag med den senaste skivan och jobbar mig bakåt i tiden. Jag gillar de senare skivorna ganska mkt bättre än de tidiga och vill sätta nivån direkt. De tidigare skivorna är ganska mkt mörkade i sin framtoning också, så det blir lite av den där "mörkrets hjärta upplevelseeffekten" som jag arbetade fram på förra 80-tals-listan och som ingen gav mig beröm för över huvud taget.

Kort om låtmaterialet:

1. Temperature Drop - Satans vacker refräng och fin uppbyggnad i låten. 89'000 tusen spelningar på spottan. För att citera herr Larsson. "Det borde vara 89 millioner."

2. Love is not a Ghost - The Smiths möter Bruce Springsteen och man gillar ju vartenda sekund av detta. Iaf jag.

3. Total recall - låten som jag hade med "80-talet resurrected".

4. Counting the days. - Supermysig The Cure dänga typ. Main-riffet gör låten lite grann, men tycker melodin inte är så pjåkig heller.

5. Golden Soldiers - Vilket driv. Ganska hookig refräng också. Jag har nynnat på denna i flera veckor känns det som.

6. Longest days - Denna låten växer fram. Den känns ganska angenäm till en början men kommer man in i lunket på något vänster. Fler borde göra sånna här ambienta trumpetstötar som kommer in i riffet kring 1:40, vet inte om jag hört liknande innan men jag tycker det funkar ganska bra.

7. Winning - Gruppens klart mest populära låt. Inte direkt en hit, men så nära man kan komma en sådan med detta bandet. Det är ju en ganska fet låt ändå. Arrangemanget står väl för huvudnumret i låten, sen är det ju en ganska inlevelserik sånginsats också.

8. Skeletons - Fett bas-riff som bär hela låten tycker jag. Basisten gör ett bra jobb rakt igenom tycker jag på samtliga låtar. Kul att vara basist i detta bandet. Också en av deras kändare låtar.

9. Hour of need. - Inte min personliga favorit på listan, men har sina poänger. ganska coolt riff om inget annat. Det är svårt att hitta goa låtar på de gamla skivorna. Om man gillar mycket smärta och mörka poetiska texter så tror jag man kan hitta mycket bra grejer här, men det är inte riktigt för mig. Bra ändå liksom.

10. Hayday - Vad hände här? Nu kom The Hives in och gjorde ett samarbete med Bob Hund typ. Ösigt värre. Gillart. Det är också musikvecko-historia. Ingen gång tidigare har de två sista låtarna i listan varit exakt lika långa. Eller jag vet inte egentligen, men ingen kommer orka ta reda på om det stämmer så jag kan lika gärna claima den, eller hur?

Hoppas att det smakar!

fan glömde, man ska ju ha lite bilder också!!

här kommer dem: