Jag gillar inte ordet “Genre” - hur fan uttalas det? Hur kan det vara så likt ordet “Genrep”? Hur fan skriver man det i plural? Varför är det ännu svårare att säga på engelska?
Däremot gillar jag klassificera låtar i genrer. Ibland hör man musik som man inte riktigt fattar vilken genre det tillhör, och då blir jag genast sugen på att reda ut detta. Veckans lista uppstod i ett sånt klassificeringsarbete.
Sophisti-pop.
Sophisti-pop är en så där väldigt löst definierad, bred, paraplygenre ungefär som New Wave. Lite grand som en uppsamlingsterm på musik som inte nödvändigtvis låter speciellt enhetlig men ändå har gemensamma kvaliteter.
Min egna lösa definition
80-talspop, oftast från England
Framförd av skolade musiker, speciellt med riktigt begåvade sångare/sångerskor
Smooth och bra produktion
Gärna innehållande lite jazzelement eller lite “världsmusik” - för att understryka att man är duktig musiker
Jag tänker mig att Sophisti-pop uppstod lite grand som en motrörelse mot Postpunken, New Wave, New Romantics och Synthpopen som uppstod i England i början av 80-talet. Då hade punken slagit igenom och visat att man inte behövde vara skolad eller ens begåvad musiker för att kunna göra pop, vilket de ovan nämnda genrerna verkligen tog till sig.
Alltså behövdes en motrörelse som gjorde tvärt om. Sophisti-popen tog stor inspiration från Yacht-popen (Steely Dan, Toto, etc) med sitt fokus på studioinspelningar och produktion.
Listan har ni här <---
De största namnen inom Sophisti-popen är nog Sade, Roxy Music (senare skivor), Simply Red, Prefab Sprout och Level 42. Några av namnen dyker upp i denna listan tillsammans med några andra favoriter.
Sade - Smooth Operator, 1984
Ok, vi måste börja med “the basics” för att alla skall fatta vad det handlar om. Sades Smooth Operator är nog den ulitmata Sophisti-pop-låten - kanske bara i konkurrens med Roxy Musics “Avalon”. Ohyggligt välsjungen, ohyggligt välspelad - inte en ton där den inte skall vara. Jag tycker dessutom att det är en fantastisk evergreen som man alltid blir glad av att höra.
Scritti Politti - The “Sweetest Girl”, 1981
Lite djupare vatten här, och redan har vi problem med genrena. Scritti Politti bildades i Leeds, och är väl lika mycket postpunk som Sophisti-pop, men just denna smootha bit, deras första hit, kvalar in på listan! Den känns också lite sofistikerad och ovanlig i sitt upplägg.
The Style Council - Have you Ever Had it Blue, 1986
The Style Council var Paul Wellers soul/RnB-band han bildade när han tröttnade på sin Mods-inspirerade punkrock i The Jam och ville visa att han var en riktig musiker. Nu skulle det sjungas i stämmor, göras ballader och så vidare. Tycker det mesta är en sämre variant av riktig soul, men just denna låt tycker jag om. Den förekommer på Absolute Beginners-soundtracket som står osåld i varje skivback med namnet “Filmmusik” i hela världen. Gillar den loungiga cha-chan och det härliga saxofonsolot mitt i låten. Classic Sophisti-pop.
The Blow Monkeys - Digging Your Own Scene (1986)
Nu snackar vi suave-skvalig radio-pop enligt konstens alla regler. Falsettsång och saxofonsolon borgar för bra Sofphist-ipop. Gruppens andra stora hit var “It doesn’t have to be this way” och låter ungefär likadant som denna, deras första hit.
Fiction Factory - Feels Like Heaven (1984)
Detta kanske är mer synthpop än ren Sophisti-pop, men jag tycker den kvalar in pga den fina produktionen och arrangemanget. Bandet är från Perth… i Scotland, och brukar klassas som ett one-hit-wonder eftersom de aldrig gjorde något större avtryck i musikvärlden förutom just denna låten.
Love & Money - Jocelyn Square (1989)
Mer Skottland! Här är det mer Jazzinfluenser som gäller. Fin sax, funkig gitarr - kompetent utfört. Personligen tycker jag denna typ av jazzrock normalt blir rätt trist, men här lyckas skottarna hålla det intressant.
Talk Talk - Give it up (1986)
Här är ytterligare ett band som ligger på marginalen - kanske mer New Wave, Art-Rock, Post Rock eller Synth än Sophisti-pop. Ja ni hör själva hur snurrigt det är. Kan Enya vara rave för dig, kan Talk Talk vara Sophisti-pop för mig! Annars är Talk Talk kända för sin hit “It’s my life” som No Doubt gjorde stor 90-talshit av.
Joe Jackson - You can’t get what you want (Till you know what you want) (1984)
Här är det mer tydligt. Burton-sonen, Joe Jackson har en ganska gedigen karriär som inkluderar jazz, latin, funk, klassiskt och pop. Hans You can’t get what you want (Till you know what you want) är jazzfunkig pop. Återigen, gediget utan att vara tråkigt - en svår balansgång.
Roxy Music - Eight Miles High (1980)
Många hävdar att Roxy Music uppfann genren när Bryan Ferry och grabbarna tog steget från Art Pop och släppte den totalsoftade skivan Avalon 1982. Själv tycker jag man redan anar Sophisti-popen på den bespottade men i mitt tycke underskattade skivan “Flesh and Blood”. Detta är en Sophisti-pop-version av the Byrds klassiska psykadeliska country rock dänga Eight Miles High.
Tears For Fears - Year of the Knife (1989)
Avslutar listan med denna över 7 minuter långa epos av Tears For Fears - annars mest kända för sin fantastiska smetiga “Sowing the seeds of love”. Tycker Tears For Fears passar in här eftersom albumet “The Seeds of Love” tog typ 4 år att göra och kostade 1 miljon pund - dvs hög produktionskvalitet på den skivan. Tycker Year of the Knife är en sofistikerad värdig avslutning på Sophisti-pop-listan.
No comments:
Post a Comment